[Reserverad för Assar. Utspelar sig någon dag innan Skogsbranden i Döda Skogen.]

Så mycket hade hänt. Så mycket hade de förlorat. Så många... Och stämningen i flocken hade minst sagt varit tryckt, nedstämd. Inte undra på, hela deras värld hade skakats av förlusterna, och det enda som fanns kvar var ett faktum som orubbligt låg framför deras tassar - Ingenting skulle någonsin bli sig likt.
Ändå hade Kian kunnat finna ett hopp i framtiden, ett hopp om att deras bröder och systrar inte hade dött förgäves, ett hopp om att allting skulle bli bra. Trots alla tårar han fällt så kunde ha se hur framtiden ändå skulle bli bra, för dem alla. De hade Ronia, och hon skulle leda dem rätt, och ingenting kunde ändra hans övertygelse om det. 
För andra var det tyngre.

Kian hade iakttagit dem, inte riktigt vetat vad han skulle göra för att lindra den smärta hans flockkamrater kände. Inte hittat ord, känt att han skulle göra mer skada än nytta. Men slutligen hade han samlat mod till sig, för när han såg på Assar krossades hans hjärta av att veta vilken sorg hon kände. Och Kian hade bestämt sig, han var tvungen att göra något, annars skulle han inte kunna förlåta sig själv. Han var tvungen att försöka.
"Assar..."
Kian sträckte ena framtassen mot den lurviga varginnan, nuddade henne med en lätt, tröstande rörelse. 
"Jag beklagar... Så hemskt, hemskt mycket..." 
Stegen fram till henne hade tyckts ta en evighet, och nu när han väl stod här kändes beslutet bara som dumt, för orden han hade planerat att säga kändes nu bara meningslösa.
"Hur mår du? Eh, nej, jag menar..." Desperat letade han efter bättre ord. "Vilken dum fråga. Förlåt. Jag menar... Vill du prata? Om det. Om något..."
Aldrig tidigare hade Kian var lika medveten om hur klumpig han egentligen var när det kom till att föra en konversation.

Assar var inte sig själv. Den skrattande, busiga och skämtsamma tiken hade inte visat sig sen november. Allt i hennes liv hade förbytts så fort, och det var svårt att förstå. Hon låg stilla inne i kärnan, stirrade på ingenting, då Kians beröring tog sig igenom hinnan som låg runt henne. Hans röst lät avlägsen, dämpad av murarna hon byggt upp. Den himmelsblå blicken orkade inte ens möta hans, men hon fick en glimt av halsbandet han bar. En lilja i metall. Värmen synen spred inom henne lyckades inte jaga bort sorgen och inte ens ett litet leende kunde anas på hennes läppar.
På något vis var det skönt att han talade med henne, och det var gulligt att han kämpade så med vad han skulle säga. Men inga känslor tog sig igenom tomheten Sraosha och Nace lämnat efter sig. Hela flocken var i sorg, speciellt nu efter Digne, och någon specialbehandling av henne var inte möjlig. Visst, hennes mamma och bästa vän var båda döda, men Nace hade haft fler vänner i Isil Anar och Srao hade varit en stor del av mångas liv. Hon var inte ledsnare än andra och hon behövde hantera det precis som de gjorde. Men det gick inte.
Hon slöt sina ögon.
"Min första tanke.."
Hennes röst var rosslig, det var tydligt att hon inte pratat med någon på länge och att gråten alltid var nära. Hon hade gråtit så mycket hela vintern.
"Var att prata med henne om det."
Rösten bröts och tårar började strila ner för hennes kinder.
"Jag ville... Jag vill bara höra hennes tankar om det. Att hon ska trösta mig."
Men hur skulle en mamma kunna trösta sitt barn över sin egen död? Senast hon och Srao talat om döden hade modern lovat att det skulle dröja länge innan de skiljdes åt. Och Assar hade lovat att finna ungdomens källa så de kunde leva ihop för alltid. Hon hade varit så oförberedd på det här.
Båda hennes ankare hade släppt samtidigt, marken dragits undan hennes tassar. Det som fört henne hit, det som fått henne att stanna, hennes mening inte bara med att vara med i IA utan att över huvud taget leva..

Kian stod tyst och lyssnade, och lät tystnaden fortsätta även efter att Assar talat klart, medan tårarna ohejdat rann nedför hennes kinder. Istället lade han sig försiktigt ned bredvid den lurviga honan samtidigt som han frenetiskt funderade över vad han skulle säga. 
"Jag, ehm…"
Än en gång förbannade han sig själv för att han var så dålig på ord, och han önskade att han faktiskt skulle ha lyssnat bättre på Chayan och försökt lära sig något av trädklättraren. 
"Jag kan inte ersätta någon av de vi förlorat," fortsatte han sedan med en mjuk röst. "Men jag finns här för dig... om det är något jag kan göra. Säg bara till, Assar."
Det sved inom honom, att se henne såhär, att känna av den sorg som låg över området. De hade förlorat så mycket på så kort tid.
Hennes sorg, hennes sätt att tala om modern som hon förlorat, fick hans tankar att dras till hans egna moder. Han hade inte sett Cuywendz på många, många år nu. Men i sinnet hade han övertalat sig själv om att hon hade det bra, precis som Kian och Kilah hade det bra. Och att de alla skulle återförenas en dag. Nej, inget ont hade hänt hans familj. Även om han kände en viss tveksamhet, nu när ondskan i världen på något vis hade blivit så verklig och så nära.

Hon borrade in sitt ansikte djup i hans päls då han la sig intill henne. Skämdes lite över att det antagligen gjorde honom dyngsur av både tårar och snor men hade inte ork nog till att bry sig nämnvärt.
"Chaibos rövh.."
Muttrade hon tyst mellan hulkande gråtattacker. Det kändes bra att ha Kian intill sig och även om han snubblade på orden så värmde dem henne. Det var på något vis härligt bekant, och då gjorde det inte så mycket om vad han sa inte var till så stor hjälp.
Det kändes skönt att dela sorgen med någon, och att han betedde sig så genuint med henne. Såklart märkte hon att hennes nedstämdhet gjorde honom lite extra nervös, försiktigare med orden än vanligt, men han lät fortfarande som sig själv.
"Förbannat Kian.."
Rösten var bara ett kvidande.
"Du låter nästan som Nace när du tvekar på orden sådär."
Mitt i tårarna kom ett skratt då hon drog sig till minnes hur den gemensamma vännen alltid snubblat igenom meningar. Det fick honom att framstå mycket osäkrare än vad han var, men då man vande sig så slutade stammandet vara en distraktion.
Även om det gjorde så obeskrivligt ont att förlora närstående så var det skönt att minnas. Solnedgångar på stranden, lyckade jakter, pysselhäng. Det hade varit en fantastisk sommar.
"Jag saknar dem så mycket."
Hennes stämma darrade och tårarna vägrade sluta.

Kian valde att vara tyst, bara lyssna till henne. Han ville inte på något sätt öka hennes smärta, och uppenbarligen verkade det som att han gjorde det med sina klumpiga ord. 
"Jag saknar dem också," sade han slutligen. Med mer säkerhet i rösten än tidigare. "Vi saknar dem alla."
Det var sant, sorgen som låg över området var så tydlig att den nästan gick att ta på. En känsla som verkade omöjlig att bli av med. Det skulle ta tid innan flocken återfick den glädje de vanligtvis utstrålade. 
"Men de lever kvar... i våra minnen och våra hjärtan. Jag kommer aldrig att glömma dem, och det kommer ingen annan heller."
Lätt puffade han på hennes huvud med nosen, och bjöd på ett försiktigt leende, som för att trösta henne.

Trotts att de två var jämstora tycktes Kian liten intill henne, mest frö att hon var så avsevärt mycket bredare och grövre än honom. Likväl kurade hon ihop sig och tryckte sig närmre, gjorde sig liten. Hans ord var sköna att lyssna på även om det inte tog bort sorgen eller ilskan. Såklart var det sant, och hur skulle hon någonsin kunna glömma sin egen mamma eller bästa vän? Men samtidigt var det inte detsamma.
Hela hennes värld hade gått sönder. Hon hade varit så säker på att de skulle hitta Sraosha oskadd och att modern skulle kunna trösta henne över förlusten av Nace. Det var det som hållit henne samman dem där första timmarna. Tanken på sin moders famn och tröstande, lugna ord. Men aldrig mer. Det var overkligt och gjorde också overkligt ont. Istället för tröst att hon fått bevittna resterna av sin mamma, det enda som funnits kvar av henne på jorden, brinna upp. På en stig av gnistor och rök skulle hon föras vidare till gudarnas rike. Med deras kärlek och Chaibos hjälp. Det fick det inte att kännas enklare.
"Kian."
Kved hon och kunde inte sluta gråta. Hon var så tacksam att han var där med henne, och hon skulle inte låta något hända någon till i flocken. Det var en känsla som vuxit sig allt starkare genom sorgen. Från och med nu skulle hon göra allt i sin makt för att skydda sina egna och andra svaga.

Han lutade huvudet mot henne, slöt sina egna ögon då tårarna började bränna i dem. Det gjorde så ont, att se henne såhär. Assar, hon som det kändes som att han hade känt hela livet. Hon som var så varm och glädjefylld, det kändes bara fel att se sorgen ta över på detta sätt. Och Kians enda önskan var att ordna allting, göra allting bra igen. 
Men han visste inte hur.
"Såja, såja..." Mumlade han tröstande samtidigt som han kände hennes darrande kropp mot sin. "Vi ska skydda de andra. Och varandra. Så att ingenting sånt här kan hända igen."
Kian skulle knappast kunna beskrivas som den bästa beskyddaren, men han hade helt klart viljan till att bli det.
"Jag ska skydda dig." 
Kanske han borde anstränga sig lite mer när han tränade med Chayan, kanske han verkligen borde försöka sig på det här med stridskonster och allt sånt... Han hade alltid tänkt att det inte direkt behövdes, inte med flocken. De andra var ju så duktiga och Kian saknade talang med de långa benen, men kanske han fick omvärdera sitt beslut. Han skulle få anstränga sig mycket hårdare än de andra, men... Det var värt det.
Han kände värmen från Assars kropp under sin haka, mot sin sida. Hon var värd det.

Mitt i tårarna fnittrade hon till åt Kians ord. Det var skönt att höra att han skulle ta hand om henne även om det också lät lite fånigt, risken var nog större att det var hon som i slutänden skulle behöva beskydda honom. Iallafall som det var just nu, hon var bättre både på strid och allmän överlevnad, inte för att det var en tävling.
"Och jag dig."
Fick hon fram med ett svagt, darrande leende. Hon var faktiskt en av IsilAnars invigda väktare nu, det var hennes ansvar att hålla staden och flockens medlemmar trygga. Och hon skulle ta det på största allvar. Det här hade varit hennes mammas räddning, och vargarna här fortsatte rädda otaliga personer likt hennes mor. Och det här hade varit hennes mammas hem, Naces hem, Tiranas hem, Dignes hem. Nu var det hennes hem, och hon skulle beskydda det med sitt liv. Mot ondsinta främlingar och mot Lykoris.
Sorgen var överväldigande men där under gömde sig också en ständigt växande beslutsamhet. Det var okej att gråta och sörja men hon kunde inte tillåta sig själv bli förlamad av det. Kampen var viktigare än någonsin just nu, och hon hade många vid sin sida. Dessa tankar och värmen från Kians famn lugnade gråten något. Mjukt vilade hon sin kind emot hans bröstkorg och slöt ögonen. Här skulle hon kunna ligga och mysa för alltid.


[Avslutat]