Hon hade fått hjälp att hänga upp ett ljust spetstyg framför en av garderoberna i deras hem. Det var tunt och detaljrikt men ändå svårt att se igenom. Hon kunde tyda vad hon såg där på andra sidan, men detaljerna var berövade henne. Allt fanns bara som siluetter och hon föreställde sig hur hon själv bara blev en mörk avteckning mot tyget om man såg på det från andra sidan. Det skapade förväntan och skulle bli en fantastisk effekt när hon sedan steg fram. Men just nu gällde det att tålmodigt vänta. Hon hade sänt efter sin bror Viol med bud, ville verkligen få en entré och inte förstöra överraskningen genom att bli sedd på långt håll. De stackars budbärarna i Civitas var antagligen otroligt trötta på ätten Stjärnsten vilka utnyttjade deras tjänster stundvis något kopiöst utan direkta orsaker. Mer än en kraftfull entré förstås, vilken enligt Malva kunde anses vara livsviktigt.
Det hade gått en halv evighet, och började bli ganska varmt inne i den relativt trånga garderoben, då ljud äntligen hördes från bostadens entré. Det spratt till i henne och hon ställde sig upp, gjorde sig redo, gick igenom sin presentation en gång till. Så steg Viol in i rummet och fick nästan omedelbart syn på hennes kepnad bakom tyget.
"Är du redo?"
Frågade hon lågt, nästan viskande, med enorm förväntan i sin röst. Innan han hann svara, varken med ett ja eller någon snorkig kommentar, svepte hon skynket åt sida med sin ena tass och riktigt gled ut. Kunde höra fanfarer för sitt inre och behövde verkligen kämpa emot begäret att barnsligt skrika Tadaa! För några sekunder lät hon sig inta några olika poser, noggrant placerad i ljuset från fönstergluggen så att guldet på hennes benutväxter riktigt glittrade och glänste.
Hon hade lagt ner enormt mycket tid, timmar och åter timmar framför speglar. Hon hade stått inburad med reflekterande glas på alla sidor runtom sig för att verkligen kunna beskåda sitt verk från alla riktningar samtidigt. Dem fem utväxterna som prydde hennes panna var perfekt täckta med hennes främsta element - guld. Fem utsökt släta, symmetriska spetsar - den i mitten längst och bara en aning krökt uppåt, bakåt, och dem på sidorna i fallande storlek. Hennes utväxter var varken såhär släta eller perfekt storlekssorterade. Visst fanns det en tydlig tiara-form även där men nu hade den förbättrats till perfektion. Hon såg på sin favoritbror med glittrande ögon, och insåg sedan att det fanns saker hon ville ha sagt om sitt val.
"Jag beslutade mig för att hålla det simpelt, stilrent."
Det var uppenbart att hon var nöjd med sitt val, att hon inte bad om konstruktiv kritik över huvud taget utan bara ville visa upp sitt arbete. Bli beundrad.
"Jag älskade verkligen alla designer du visade, och hade ju massa idéer själv som du vet"
Den här fastvuxna kronan och dess utformning hade varit ett projekt som upptagit nästan hela hennes sinne i flera månvarv.
"Men i slutänden kom jag fram till att det blev för mycket, det kunde bli distraherande, skära sig mot pälsar och klädsel."
Noga följde hon sitt eget resonemang, för att Viol verkligen skulle kunna uppskatta hur hon valt Rätt.
"Så till vardags kommer jag ha det såhär, en simpel femuddig krona i guld. Vid finare tillfällen kanske jag ändrar lite, jag gilalr verkligen designerna där jag lät guldet stelna medan det rann nedåt, även det då det fläckade pälsen. Och alla experiment med delikata mönster och rubiner."
Hennes blick var för ett ögonblick drömsk.
"Men allt det kommer ha sin tid, jag kommer garanterat få chansen att ändra designen så den perfekt matchar mina högtidsutstyrslar, det känns bara som för mycket jobb att göra varje dag. Så jag håller det enkelt."
Hon vad broderns ett belåtet leende. Hoppades att han inte blev upprörd över att någon av hans förslag inte vunnit det slutgiltiga uttagningen. Och hon talade verkligen sanning, skulle utan tvekan använda sig av var och en av dem då tillfälle gavs. Hon avslutade sin utläggning där, inväntade något otåligt hans beröm.

Det var med långa värdiga steg som han närmade sig boningen, trots att han var nyfiken på vad det än var som systern ville visa honom. Han var säker på att det var något hon ville göra till ett dramatisk avslöjande, men exakt vad det gällde var han inte säker på, det fanns många alternativ som snurrade i tankarna, men mest troligast var ner skalat till tre olika alternativ. Förgyllning av kronan, något de definitivt talat om mycket, ett av plaggen de talat om att skapa, eller någon av de många smyckes idéer som de arbetade på. Han gissade på det första, inte behövdes ett bud och speciellt avslöjande för gemensamma projekt.
 När han steg in i rummet kunde han skymta hennes siluett bakom ett skynke, och systerns röst var inte sen med att fråga om han var redo, varför skulle han inte vara det? Han var alltid för glitter och drama, men fann att systern var så mycket mer på alla plan. Nästan så att det till och med ansågs för mycket för honom.
 Trots frågan hann han ändå inte svara innan hon svepte undan tyget och klev ut, dramatik som Malva passade bäst på en sen, och Viol motstod lusten att fnysa eller fnissa åt systerns överdramatiska entré. Det var lite för mycket för att vara stilfullt eller smakfullt, men han lät henne hållas, och studerade de nu guldglittrande hornen i en fundersam tystnad. Något han visste skulle kunna driva Malva till vansinne. hon var itne lika bra som vissa andra på att ta komplimanger, och nästan krävde dem. Uteblev de reaktioner hon förväntat sig blev hon närmast kränkt. Rent hantverksmässigt var hornen definitivt ett vackert utfört jobb. Att få dem helt släta och symmetriska var bara tvunget att ta tid. Men stilmässigt kunde han inte tycka annat att det var lite smaklöst, vilket uppenbarligen inte var orden systern använde sig av när hon förklarade sina val.
Simpelt och stilfullt hade varit en kortare bas och förgyllda spetsar, det hade fört fram budskapet av hornen som en krona, samtidigt som de skulle ha lyft deras naturliga skönhet. För viol såg detta mer ut som ett försök att dölja dem som smycken istället för att förhöja dem.
 "Det är ett fint hantverk" förkunnade han till slut med den ljusa rösten, lämnade ute om det var vackert i sig, men nickade bekräftande då han rundade systern. Trots att han inte höll med om valet av design kunde han definitivt uppskatta de timmar som måste gått åt för att få allting slätt och jämnt. Vilka många olika vinklar hon måste stått i för att nå att se allt, men i det stora hela var det lite underväldigande, något som förstärktes av den förväntan syster så medvetet byggt, upp. Ett klart bakslag hon troligtvis inte förväntat sig alls.
 "Det är lättare att behålla dem på än att byta varje dag" flikade han in också, hans egna horns prydnader satt alltid i - Då behövde han inte vara rädd för att förstöra formen på dem, och eftersom de sov på plädar behövde han inte oroa sig för att de skulle rispas, och gjorde de det behövde han bara fixa det lätt med kraften.

Det stolta, självgoda skenet runtom henne dämpades och hon gav sin bror en skeptisk blick under ett ensamt höjt ögonbryn. Han lät inte i närheten av så entusiastisk som hennes hantverk förtjänade. Visst bekräftade han hennes argument men rösten var avmättad och återhållsam. Hon blev stående i sin sista pose med en skeptisk min på sin nätta anlete. Jaha?
"Viol.."
Sade hon prövande, lite krävande och med bara några droppar gift. Helst ville hon att han skulle fatta hinten och bara översvalla henne med allt beröm hon var värd. Hon såg fantastisk ut, och tillsammans med hennes andra guldsmycket blev det en sammanhållen look. Visst, en dyr look, men hon var dyr, hon var lyx och glamour personifierat. Kunde han inte bara säga det? Vad var så svårt med att bara säga det? Med risk för ytterligare besvikelsen rätade hon på kroppen och gav sin bror en någon hårdnade blick.
"Var ärlig med mig."
Stämman var torr och lätt irriterad. Det var tydligt att det inte var sanningen hon var ute efter ifall denne sanning inte överensstämde med hennes världsbild.

Som han anat kom hon ner ifrån den bubblande självgoda pedistal hon byggt upp med all spänning. Såg på honom med en skeptiskt blick, och verkade leta efter något ont han sagt. Hennes ton var bara något giftig och krävande, hade hon försökt dölja det hade hon misslyckat ändå. De kände varandra bättre än så. Blicken hennes var obevekligt hård, och för en sekund funderade han på om han skulle låta henne våndas. Men han bestämde sig för att leka snäll och log vackert emot henne.
 "Men systern min" rösten var len och sockersöt. Han började bli bättre på det där med att övervinna målbrottet, något som gladde honom något otroligt, han hatade den mörkare rösten han annars naturligt hade.
 "Sen när ljög jag någonsin för dig?" syskon rivalitet fanns alltid emellan dem, men Viol kunde aldrig minnas att han ljugit för systern, kanske halvsanningar bakom fina ord. Men aldrig en lögn.
 "Det är ett mycket vackert hantverk, jag kan inte ens tänka mig all tid du måste lagt ner på det" hans röst genuin och samma mjuka leende på läpparna.
 "Inte mitt första val av design, men det vet du redan, men du kan få det mesta att gå ihop alldeles utmärkt, och det passar dig" hade man varit långsint kanske man kunde anta att han kallade henne simpel, så som hon kallat designen. Kanske var det så också, det var en anklagelse han itne skulle svara på ifall den gavs luft. Viol föredrog hennes naturliga krona. Hade tagit till sig faderns ord att de borde vara stolta. Hade han varit född med en krona på huvudet hade han inte olt den helt, då var den inte mer än ännu ett smycke. Alla kunde skaffa smycken.

En fnysning lämnade hennes uppåtvända nos då brodern talade igen. Det var inte det beröm hon hoppats på men hon insåg också till sin stora förtret att hon inte skulle lyckas mana fram något bättre från honom.
"Mhm."
Blev hennes korta, något bittra svar. Bristen på entusiasm hos Viol sved men hon mindes hans högtravande ord från tidigare, alla kan inte födas med en naturlig krona och silver i blicken. Det inspirerade en tanke som ändå tröstade något, Viol var bara avundsjuk. Avundsjuk på hennes hantverksskicklighet och framförallt på hennes skönhet.
Själv hade hon inte mycket emot sitt Hellhoundblod men hon märkte ibland hur modern riktade pikar emot det, och skulle hon vara ärlig tyckte hon att hennes drag var betydligt vackrare än Viols. Fyra öron var användbart och det smälte in i hennes långa fäll väl, ramade in det näpna ansiktet tillsammans med kronan. Viols tredje öga, om det ens kunde kallas ett tredje, var bara obehagligt. Och hon visste att han visste det, varför skulle det annars döljas bakom hans lockiga lugg så ofta?
Ett silkeslent leende kom över hennes läppar.
"Åh Viol, jag ska lita på dina ord, få har så skarp blick som du. Jag har tur som har dig."
Inledde hon, slätade över den tidigare butterheten i hennes utstrålning men orden förvarande om vad som skulle komma. Hon var inte färdig utan fortsatte som helt apropå, som att hon bara uttalade en ogenomtänkt tankegång högt.
"Det är nästan ironiskt, att du har ett sådant skickligt öga för skönhet när ditt andra öga.."
Ja, du vet. Hennes kyliga blick sa allt som behövdes även om tonen var varmt och orden helt klart lät som att hon oskyldigt tänkte högt, fortsatte på sin varma och ärliga komplimang. Antagligen visste Viol bättre än att tro på det.

Han ville skratta åt hennes patetiska försök att komma åt honom. Hennes avundsjuka tydlig i hennes ord, giftig. Att den kunde tära på henne så.
 "Det är ju nästan tur att du inte bara ska vara skådespelerska" han log sockersött och lade huvudet lätt på sned. Tonen var vänlig och preppig.
 "Dina hantverk skulle ju lida om du inte hade lika mycket tid övers" förklarade han vidare, men hon skulle vara dum och naiv om hon inte fattade den egentliga piken. Hon dolde sina känslor ungefär lika illa som hon skulle kunna dölja sin rosa fäll i ett tomt rum.

Brodern svarade med samma mynt och hon kände hur missnöjet växte inom henne. Försökte tysta sig med att om han var elak tillbaka betydde det att hennes ord iallafall träffat.
"Tyvärr kan jag inte hedra dig med mitt sällskap mycket längre.."
Sade hon med en lätt suck.
"Jag har mycket att stå i, viktiga ting"
Viktigare än dig. Hennes kyliga blick, direkt hämtad ur deras moders arsenal, talade ett tydligt språk. Det är dags för dig att gå nu.

Hennes ord lika giftiga som innan, blicken isande kall. Att man kunde bli så sur över att man inte fått en direkt komplimang. För att se upp till deras Mor var Malva långt ifrån lik henne till sättet. Taktfull var ett ord som saknades i hennes ordförråd.
 "Ja men självklart behöver du mer tid till ditt Arbete" höll han broderligt med och nickade lojt.
 "Du får hålla mig uppdaterad darling" yrkade han medan han vände sig om och gick. Hade han inte varit snäppet mer taktfull och kontrollerad än sin syster hade han säkert flinat åt vad han ansåg vara en seger till honom. Vid gudarna hon hade så mycket att lära.