"Tre, tvåååå," Aurora flyttade honom de sista stegen in i rummet. "Ett, nu! Titta." Mitt i rummet låg två harar på ett fat. Fatet var dekorerat med blommor och murgröna, vars grönska piggade upp tallriken. Det såg nästan ut som att hararna sov om Aurora kisade. Runt om fatet låg plädar utspridda, för större komfort när de låg ner.
     "Kom!" Hon drog honom med sig, och tog exalterat några steg runt fatet. "Gillar du det? Det är för oss. Bara oss, älskade." Magen kurrade, och Aurora log bredare. Ju mer tid som gick, desto intensivare blev behovet av att vara med honom. Hungern i magen gick inte att mäta med hungern i hennes blick när hon såg på sin partner. Bara att tänka på Ivo fick Auroras hjärta att krampa ihop till en hård boll. Det gjorde ont, men hon älskade det.
     Hon drog ner honom med sig på de mjuka pälsarna.
     "Jag älskar dig", viskade hon och fick bita sig i läppen för att inte falla sönder när han såg på henne. "Så, så, mycket."

"Nämen OJ!"
Ivo kunde inte vara tyst om sin iver när han slog upp ögonen och fick se middagen som var serverad. Två harar, med grönska och blommor, och med värmande plädar de kunde ligga på. Hon behövde knappt dra honom med sig, Ivo snubblade ivrigt närmare, men stannade sedan upp för att se över det vackra arbetet igen.
"Aurora, hjärtat... gillar't? Jag älskar't ju!"
Hon drog ned honom på plädarna och Ivo klagade inte. Det doftade ljuvligt, men inte var det ljuvligare än känslorna som spirade inom honom när han mötte hennes blick. Han kunde verkligen känna kärleken hon hyste honom. Den var äkta, och Ivo besvarade den helhjärtat och fullt. Inte fanns där någon som kunde uppigga, uppmuntra, lyssna, förstå och visa kärlek som Aurora. Hans allt.
"Jag älskar dig, sockertopp."
Han vilade en tung tass över hennes och kysste hennes panna. "Sicket jobb, älskling. De ä nått se grannt, me blommorna å allt."
Ivo fick något nostalgiskt i blicken och han log brett mot henne. "De påminner om när ja' kom hit första gången. Minns du?"
Ivo frustade till vid ett särskilt kärt minne. Det hade inte varit roligt då, men nu skojade han gärna om det. "Va troru om lite mossa på tallriken?" Retsamt buffade han till henne med sin skuldra, men var sedan snabb att pussa hennes kind för att släta över sitt skämt.

Aurora skrattade. Bråket om mossan kändes så avlägset. Det var så de var, de två - de hade enkelt för att blossa upp och gräla häftigt, men lika enkelt att förlåta och gå vidare. När de väl sagt förlåt efter ett bråk var det inget de höll emot varandra.
     "Det känns som en annan livstid", viskade hon. "En livstid där jag inte hade dig, inte på samma sätt. Jag vill aldrig ha det livet igen." Hon kysste honom igen, tindrade kärleksfullt. "Tänk vad lite vi visste om kärleken, egentligen." De hade varit förälskade, absolut, men det kunde inte mätas med vad de hade nu. Vad var en låga mot en skogsbrand, ett inferno? Hon ville försjunka i deras eld tills det inte fanns någon återvändo, inget sätt för dem att komma därifrån med livet i behåll.

"Ja, tänk va," log han brett. "Det känns som om ja' fortfarande lär mig. Varje dag, med dig."
Hans mage pirrade och hjärtat värkte som det brukade. Tänk, att efter all denna tid så kände han ännu starkare. Man sa att kärleken var starkast i början, men för Ivo och Aurora var det inte sant. Den fysiska hungern efter mat gjorde sig påmind genom ett högljutt kurrande från Ivos mage. Han log lite genant.
"Ska vi hugga in, älskling? En e ju fasligt hungrig asså..."
Ivo blinkade med ena ögat och buffade den ena haren närmare henne, innan han drog åt sig den andra. "Säg, nån da... vi kan väl gå till Skuggfall å hälsa på Enormo? Han ä ju en tuffing men ja' tror han kanske blir lite ensam."

Det var svårt att se på Ivo och inte bli påmind att hon blev kär i honom varje dag, om och om igen. Aurora log kärleksfullt, och stämde in med ett leende.
     "Ja, det är nog en bra idé." Tibast var stor och tuff, men Aurora misstänkte att han saknade dem mer än han ville erkänna. Dessutom var han galen i beröm, och det kunde hon verkligen bidra med. "Våra små blommor... inte så små längre, va?" Det var ett leende fläckat av sorg som vändes mot Ivo. Nä, Aurora ogillade verkligen att bli ikappsprungen av tiden. Hon visste i alla fall att Ivo skulle bestå vid hennes sida.

[Avslutat <3]