Ända sedan Miranda fått syn på honom hade hon inte kunnat släppa honom ur sikte. Det var på torget, bredvid vattnet, som den ljuse hade suttit. Han hade pillat med något som fångat hennes uppmärksamhet, men han hade tydligt tyckt att det pågick för mycket runt om. När han packat ihop och begav sig mot en av Civitas trädgårdar tassade Miranda efter.
     I trädgården hade hon bättre fått syn på vad han gjorde. Mellan hans tassar reste sig ett landskap. Han rynkade pannan och ändrade om. Små berg reste sig och föll i mjuka rörelse. Hon var helt förtrollad. Egentligen ville hon fråga honom vad han höll på med, men hon tyckte det var jobbigt att prata med främlingar, speciellt främlingar som hon verkligen var mån om skulle tycka om henne.
     Det visade sig att hon inte behövde ta första steget. Efter en stund hade han höjt blicken och stirrat rakt på henne, även där hon satt gömd bland buskarna.
     "Vill du komma närmare och se?" Tveksamt lämnade Miranda sitt gömställe och tassade närmare. Hanen var lugn och vänlig, och det gav Miranda mod. Efter bara några minuter var hon i full gång att fråga allt möjligt.
     Han var kartograf, och han hette Gharrow. Hon ställde många frågor, och han besvarade de flesta med ett skratt och mjuk röst. När de skiljdes åt för dagen var Miranda besviken, men när hon anförtrodde sig åt Alonso insisterade han på att de skulle leta efter Gharrow dagen efter också. Mycket riktigt var han kvar - och inte särskilt svår att finna. Alonso var kanske ännu mer intresserad av hans karta än Miranda, men det var inte svårt att se att båda valparna var otroligt intresserade.
     "Hur många berg finns det i Numoori?"
     "Många. Jag har inte räknat alla än."
     "Var kommer de ifrån?"
     "Bergen?"
     "Ja."
     "De har alltid varit här, tror jag, sedan gudarna skapade Numoori."
     "Men vem skapade gudarna?" I Gharrow fann hon kunskap, men ännu viktigare: en vän. Det fanns inget slut på hennes nyfikenhet, men inte heller på hans tålamod. När han var tvungen att lämna Civitas och resa vidare sörjde svartvargsvalparna honom, men Mirandas hjärta kunde inte sluta bulta förväntansfullt för att hon någon dag kanske skulle kunna sitta på sådan kunskap.