Tonåringens rörelser var mjuka och graciösa, välkoordinerade. Bakom henne hölls svansen i en perfekt, värdig hållning som bara lät topparna bre ut sig i ett vinrött släp längs marken. Hennes benutväxter i pannan hade hon förgyllt för bara några veckor sedan, perfekt skulpterat metallen till symmetriska toppar. En medfödd krona på en naturlig drottning.
Hennes skruvade betar hade också börjat växa rejält, det var den konstigaste växtvärken hon någonsin varit med om. Först hade hon varit lite ledsen, kunde inte låta bli att tycka att hennes mammas jämna tandrad var vackrare än faderns i och för sig imponerande tänder. Men hon var glad att hennes verkade skruva sig mer, inte bli lika mycket i vägen, lika distraherande. Dessutom hade hon börjat testa ut olika smycken för dem, sådana pappa hade vid särskilda tillfällen. Just nu bar hon bara två enkla ringar på vardera bete, men hennes favorit hittills hade varit två större smycken med tunna, glittrande kedjor mellan sig. Hennes pappa hade mer än en gång skämtat om att det var tur att hon hade fått metallkrafter, annars hade hennes kärlek för smycken ruinerat hela familjen. Hon tog det alltid som en komplimang, det var fint att bry sig om sitt utseende. Samtidigt hade hon blivit allt noggrannare med att inte verka allt för oåtkomlig. Tyckte om uppmärksamheten hennes långa röda lockar och bling drog till sig, men ville fortfarande ha en chans att ta del av den information som bara delades inom pöbeln.
Och det var en av orsakerna till att hon idag befann sig inne i den väldiga arenan. Hon tänkte också passa på att hälsa på sin kära broder, när hon ändå var här kändes det inte mer än rätt. Med ett mycket gott uppförande skred hon fram mellan marknadsstånd, gladiatorer och nyfikna besökare. Då och då nickade hon uppskattande mot någon som var bekant, eller ropade en kort hälsning åt en handlare som kände igen henne.


[Gwyn]

Det var en ovanligt livlig dag, och det hade inte tagit allt för många minuter av snokande och tjuvlyssnande för att förstå att det var gladiatorspel på gång. Inget stort, tydligen, men tillräckligt för att dra till sig många besökare. Hon hade hållit sig på taken större delen av dagen, på toppen av arenan, större handelsstånd som tog henne tyngd, på barackerna och till och med i träden. Hon tyckte om att ha koll på sin omgivning och det var inte allt för lätt när det var så många på plats. Hon tyckte inte om folksamlingar, men så småningom var även hon tvungen att ta sig ner från en av sina otaliga utkiksposter. Hon var otroligt törstig och tänkte försöka leta upp lite vatten. Det lockade att bara flyga raka vägen till grönområdet, men hon ville inte dra till sig någon uppmärksamhet genom att fladdra omkring ovan huvudet på folk. Bäst att ta sig dit på det vanliga sättet.
   Gwyn klättrade smidigt ner från sin utpost, såg sig om och traskade sedan iväg genom marknadsområdet. Ingen la någon vidare notis till ännu en valp i mängden, och tack och lov verkade de flesta dragit sig tillbaka mot läktarna. Det hindrade dock inte att uppmärksamheten fastnade på annat håll en sekund för mycket, och plötsligt krockade hon in i något mjukt och varmt.
   "Uff!" Gwyn snubblade tillbaka ett steg. Den smala pupillen fixerades på.. Åh. En sån där. Det kunde väl inte vara annat än en sån där fin varg. Rosa och lockig, med gyllene smycken. Det var inte den första hon sett. Hon hade till och med stulit från en alldeles nyligen. 
   "Stjärnsten?", gissade hon oblygt.

En ung drakarg stötte in i henne och hon kände en våg av irritation välla upp inom henne. Det var inte ens speciellt mycket folk idag, trotts dem stundande gladiatorspelen, iallafall inte för någon uppvuxen i Civitas. På utsidan höll hon sig dock lugn och lade sig till med ett sött, överseende leende.
"Ursäkta mig"
Sade hon artigt, som om krocken på något vis varit henne fel - det hade det verkligen inte. Något skeptiskt smög sig in i hennes anletsdrag då valpen skamlöst synade henne från topp till tå, men då hennes släktnamn yttrades sken hon upp.
"Åh, vårt rykte föregår mig hör jag."
Hon log brett och kunde inte hindra ett nöjt ljud från att lämna henne.
"Malva Stjärnsten"
Presenterade hon sig sedan med en liten nigning.
"Och hur lör ert namn?"
Hon var verkligen ett proffs på det här med artighet.

Gwyn följde roat Malva Stjärnstens överdrivna rörelser när hon hälsade. Ja, ingen tvekan om saken. Givetvis var det en till Stjärnsten. Den andra hon träffat hade inte varit särskilt rolig, och något sade henne att den här knappast skulle vara mycket bättre. Var den ena en lögnare så var den andra nog det också. Ett smalt flin trädde fram på läpparna.
   "Och du är en gladiator, eller?" 

Ett missnöje växte hastigt inom henne under den extremt korta tid som fortlöpte. Honan var otroligt ohyfsad, svarade inte på henne frågor, hälsade inte som folk, bad inte om ursäkt för krocken. Misstagen skulle kunna listas i en evighet. Samtidigt försökte hon hålla sig lugn, samlad. Ville hon lära sig luska ut information ur pöbeln behövde hon kunnde hantera deras ovårdade sett. Det var trotts allt bara en valp som stod framför henne, utan några föräldrar inom synhåll. Hon kanske blivit helt negligerad av sin familj, inte fått lära sig något. Känslorna skiftade snabbt och hon överväldigades av ett plötsligt medlidande för valpen. En sån hård uppväxt, om än helt fabricerad i hennes egna lilla huvud. Med ens kände sin Malva rörd, tänk att det fanns de som var så olyckligt lottade. Här i hennes arena.
Valpens ord avbröt den inre monologen och Malva fnissade till.
"Åh nej, ser jag ut som en gladiator tycker du?"
Hon log, varmt, snällt, roat och otroligt inkännande.
"Nej jag är här för kulturen, skådespelen och körsången. Och för att hälsa på älskade vänner och släktingar."
Hon såg mycket nöjd ut, med sig själv och sitt svar.
"Har ni kanske sett min broder i arenan?"
Det skulle ju förklara varför hon visste om hennes ätt-namn. Otroligt att Tibast redan lyckats skaffa sig fangirls, det var faktiskt mer än vad Malva förväntat sig.
"Och är ni här alldeles ensam?"
Undra om det var bättre att gå med den simpla du-formen. Inte lika artigt men vem vet, ibland kanske det var bättre att lägga sig på den andres nivå. Passa in. Bli mer relaterbar. Hon behövde grunna lite på det.

När Malva Stjärnsten skämtsamt frågade om hon tyckte att hon såg ut som en gladiator var hon olidligt sugen på att svara ja. Hon kom dock på bättre tankar och bet sig om tungan. Om än reaktionen skulle kunnat vara närapå obetalbar så var hon inte särskilt intresserad av att dö på fläcken och lämna stackars Ydris ensam. Istället höll hon tyst och lyssnade vidare. Så det var sant ändå, att den där stroppiga rackaren med silverskålen faktiskt var en gladiator. Hon hade tänkt att kommentera på det, men tiken ångade vidare innan hon hann komma så långt. Där hade de båda Stjärnstenarna något gemensamt i alla fall. Gwyn undrade för sig själv var de fick all luft ifrån.
   "Ensam?" Hon skrattade till. "Aldrig." Även om hon och Ydris förlorat sin familj så hade de fortfarande varandra. Det var allt som räknades. Hon skulle aldrig vara ensam så länge hon hade Ydris i närheten. Det tänkte hon däremot inte utveckla inför Malva. Ju mindre information hon lämnade efter sig, ju färre kunde identifiera henne - och Malvas smycken såg faktiskt väldigt lockande ut. Dessutom var det knappast en nackdel om hon kunde ge intrycket av att ha en armé av drakarger runt hörnet, redo att hämnas.
   Gwyn tog ett stort kliv åt sidan för att kunna släppa förbi Malva. Hon var fortfarande törstig och hade ingen större lust att konversera med en Stjärnsten hur länge som helst. 
   "Låt mig inte hindra dig", sade hon silkeslent. "Du måste ha många viktiga saker att göra som en gladi-" Hon hejdade sig blixtsnabbt. "- som en framstående Stjärnsten."

Unghonan höll hårt i sina kort och verkade inte vilja dela med sig om någonting alls faktiskt. Det fick mer än en alarmklocka att ringa hos Malva och hon gav fakargen en något avsmalnad, skeptisk blick. Drev hon med henne? Hon hade aldrig riktigt varit på den här sidan av små pikar annat än från sin moder och det var faktiskt genuint förvirrande. Hade valpen bara sagt fel, eller var det ett avsiktligt försök att trycka ner henne som fick henne att återvända till hela gladiatorgrejen. Och tyckte valpen på något vis att det var dåligt att vara gladiator, vad gjorde hon i så fall i Skuggfall av alla platser. Nej, Malva tyckte inte om den här vändningen på mötet över huvud taget. Omedvetet skakade hon på huvudet något. Men så återfann hon sina fasoner och skärpte till sig.
"Åh nej, jag har inget emot att samtala med dig min kära. En stor del av storheten med denna arena är ju alla personer som finns att träffa."
Fick hon fram med sin mest bedårande röst.
"Och mina viktiga ärenden kan gott vänta några ögonblick för en själ så underbar som din... eh.."
Åter igen fiskade hon efter honans namn.

Gwyn höjde något på ögonbrynen. Att Gwyn, till skillnad från Malva, inte hade någon lust att samtala hade tydligen gått henne förbi, men det var väl som det var med den saken. Hon hade snubblat rakt in i en rosa Stjärnstensfälla i samma ögonblick de krockat med varandra, och nu verkade det inte bättre än att Malva ställt in sig på att pumpa henne på information. Någonting vasst glimtade till i blicken, men ansiktsuttrycket förblev förrädiskt inställsamt.
   "Åh, där jag kommer ifrån är namn heliga", ljög hon, och lutade sig inlevelsefullt lite närmare. Hon sänkte rösten. "Det är ett arv hos oss drakarger. Bara en drakarg kan ta del av en annan drakargs namn. Om någon annan hör namnet, så..." Hon pausade, och såg sig omkring som för att kontrollera att ingen var nära nog att tjuvlyssna. "... förvandlas de till en hög av aska." 
   Gwyn rätade diskret på sig, som om hon precis delat med sig av någonting av yttersta vikt. Det smala leendet återvände som genom ett trollslag, som om ingenting hänt.
   "Och det vore väldigt synd, så det är nog bäst att jag rör mig vidare. Vi ses." Gwyn väntade inte på svar, utan traskade resolut vidare genom marknaden. Malva följde tack och lov inte efter, och så fort hon var utom synhåll tog hon till luften med en tung suck. Hon tänkte inte riskera att springa in i några fler vetgiriga Skuggfallsvargar på väg till grönområdet, och då fick hon tydligen bryta sin egen regel.

Leendet förbyttes till en stel min då den bevingade skräcködlan till valpspoling ljög henne rakt i ansiktet. Helt uppenbart drev med henne och fann nöje i det, utan det minsta hyfs eller tacksamhet. Om det fanns något som var irriterande så var när andra saknade brist på respekt för andras tid, här hade hon verkligen försökt vara trevlig, lagt tid och energi på en tursam främling och vad var tacken? En svag rynka bildades mellan ögonbrynen och hennes kalla silverglittrande ögon smalnade av än mer. Hade det inte sett makalöst dåligt ut hade hon skjutit ner unghonan med en guldpil då hon tog till luften. Det kokade i hennes inre men hon visste bättre än att skämma ut sig, även om hon helst av allt bara sprungit efter och skrikit ut sin frustration. Det hade varit en desperat och patetisk handling att försöka få ut mer av samtalet, och det var avskyvärt att en sådan brist på värdighet var hennes närmsta impuls. Att honan jagat fram en så ful sida inom henne. Hur vågade hon?
Visst, alla var inte födda in i den lyx hon var, alla hade inte samma grund att stå på, men inte kunde man bete sig hur som helst. När Malva enbart velat småprata, mata på lite information. Hur kunde någon ha mage att beröva henne ett tillfälle att öva sin diplomati, att förbättra sig själv? Det var en kränkning av hennes själva person, och vad hade hon någonsin gjort för att förtjäna denna behandling? Trodde andra att det var lätt att vara en Stjärnsten, att ha alla dessa förväntningar att leva upp till? Hon fnös och vände sig med den redan uppvinklade nosen vänd högt mot skyn. Förhoppningsvis fanns det iallafall några med lite klass häromkring som kunde få henne på bättre humör, gudarna visste att det skulle behövas efter det här.


[Avslutat]