Maksim visste inte riktigt hur han skulle hantera den beklagliga situationen. Aldrig hade han sett Lev i det här skicket; så ledsen och sårbar. Maksim ville göra allt för att få brodern på bättre humör, men det var svårt när även han var fylld utav sorg. Yelizavetas död hade skakat dem alla på olika sätt och nivåer. Personligen hade han gråtit konstant sedan dagen hon avlidit, både dagar och nätter tills han inte längre haft några tårar kvar. Rädslan över att han skulle förlora någon mer var enorm, och han visste inte om han någonsin skulle klara av ännu en förlust. Därför hade han försökt att hålla sig nära alla i familjen ända sedan den dagen, trots att alla inte ville ha honom där.
    “Lev?” Hans röst var blott en viskning mellan de kalla väggarna. Maksims kropp var tryckt mot marken där han sakta rörde sig framåt längs de trånga utrymmet. Det var kallt och vått under hans tassar, precis som det alltid var i grottorna. Han svalde hårt samtidigt som han nervöst såg sig omkring. Känslan av att väggarna skulle sluka honom gjorde honom rädd. “Är du här inne, Lev?”
    Det här var såvitt Maksim visste Levs favoritgrotta; den var djup, och längst in fanns en liten sjö av klarblått vatten, och framförallt tystnaden. Maksim var nästan säker på att han skulle hitta sin bror där inne någonstans.

Det klara vattnet kastade vackra strimmor av ljus upp i taket. Deras rörelser var så flytande och mjuka att det mer såg ut som en dans. Det var svårt att förklara varför det fyllde honom med en sån ro men kanske hade det att göra med hur klara och tydliga dem var trots hur mörkret hägrade omkring.
      Maksims röst ekade i grottan. Han var den enda vars närvaro Lev faktiskt skulle orka tolerera just nu. Lev visste att alla var ledsna och brutna på sitt eget vis, och han gjorde allt för att visa sig stark inför alla. Han hade inte gråtit sedan den första kvällen med Vasilisa, men det gjorde lika ont för det. Vid tillfällen där hjärtat vägde extra tungt så drog han sig tillbaka hit, till hans självutnämnda grotta.
     “Maks,” svarade han, “jag är här.” Broderns gestalt bröt sig snart loss från skuggorna och det blåa ljuset från vattnet träffade honom. Lev log ett litet men sorgefyllt leende åt sin bror.
     “Kom sitt,” erbjöd han honom och såg tillbaka över den lilla poolen av vatten igen. En stilla tystnad föll och Lev kände en trygghet i att Maksim också satt med honom.
     “Mama sa hon alltid finns med oss,” Lev vilade blicken på sin bror igen, “i hjärtat. Det hjälper, men inte alltid. Inte när jag saknar att se henne. Tänk om jag glömmer bort, Maks, tänk om jag glömmer hur hon ser ut, hur hon låter.” Det skrämde honom att tänka, att känna hur bilden av henne blekande lite till varje dag.

Maksim gick med försiktiga kliv i rädslan av att trampa på något som skulle förstöra Levs sinnesro. Det var trots allt hans egna initiativ till att söka upp brodern, och det sista han ville var att vara i vägen.
   Tyst slog han sig ned jämte Lev. Trots att det endast skiljde några centimeter emellan dem, kände sig Maksim så liten bredvid sin storebror. Kanske var det Levs starka utstrålning som fick honom att känna så.
    Maksim sneglade försiktigt på Lev när han talade. Det var jobbigt att se någon han tyckte om så mycket, så ledsen. Och att han inte kunde göra något åt det gjorde situationen ännu värre.
   “Jag lovar att påminna dig.” Hans ord var blott en viskning. Maksim mindes Yelizavetas fagra utseende, hennes spralliga personlighet och hennes vackra sångröst. Det skulle alltid finnas med honom och han skulle varje gång Lev blev rädd att glömma, finns där och påminna honom.
   Försiktigt ryckte det i hans mungipa, men leendet räckte inte riktigt ända upp. Han tryckte sig lite närmare Lev och blickade återigen bort mot det stilla vattnet. “Kommer du ihåg hur mycket Yelizaveta älskade vattnet? Hon kunde bada i timmar. Till och med längre än mig. Och viscachorna, minns du att hon ville ha det vi hittade som husdjur?”
   Tårar hade automatiskt bildats i de blå ögonen. Det var inte förrän nu han insåg hur mycket han faktiskt saknade henne. Yelizaveta hade alltid varit delaktig i många bus riktade mot bland annat honom, och i de hårdhänta lekarna hade hon tappert deltagit. Men hon hade också alltid stått upp för honom, vetat när dem hade korsat gränsen.
   En snyftning lämnade honom och han tog några djupa andetag. Han var tvungen att samla sig, för Levs skull.

Lev log dystert till svar. Maksim skulle alltid finnas där för att påminna honom och gav honom nytt mod. Mod att vara stark även när han hörde sorgen i sin yngre brors röst. Den gröna blicken föll tung på honom, tydlig med att den delade hans saknad.
     Det Maksim sade fick honom att längta ännu mer men tröstade honom samtidigt. Det var saker han aldrig skulle glömma. Även när han längre inte skulle kunna föreställa sig hennes röst eller hennes ansikte så skulle minnena förbli intakta. Ett skratt, fortfarande litet och ledset, lämnade honom.
     “Det skulle jag inte ens kunna glömma om jag ville.” Lev såg sin brors blåa, tårögda blick och kände ett stygn av oro och rädsla i hans hjärta. Yelizavetas förlust hade gjort ondare än något bett eller slag han någonsin fått, men den hade också fått hans kärlek till familjen att växa intensivare. Tanken på att han skulle förlora någon igen, förlora Maksim, skrämde honom så djupt.
     “Lova mig, Maksim,” sade han med en låg röst, och en slags förtvivlan underströk hur betydelsefullt det här var för honom, “att vi aldrig lämnar varandra.” Det var ett barnsligt löfte, ett löfte han förstod - nu mer än någonsin tidigare - att det aldrig var fanns en försäkran på, men han ville ändå höra det.

[musik]

“Lova mig, Maksim, att vi aldrig lämnar varandra.”
    Maksim såg med tårar i ögonen på Lev. Det fanns en viss förvåning i hans ansikte, för inte behövde dem väl lova varandra något så självklart? Maksim visste redan att han inte kunde leva i en värld utan Lev. Dem var bästa vänner; fanns alltid där för varandra och hade alltid roligt. Sedan de varit små hade dem lovat varandra att alltid hålla ihop, ingenting skulle få komma emellan.
    “Jag lovar, Lev.” Hans röst var darrig av sorg, om än fullt seriös. Om hans bror behövde få en bekräftelse på det, så tvekade Maksim inte på att ge honom det. Det ryckte försiktigt i hans läppar innan han vände blicken mot vattnet igen.
    Tiden gick. Tillsammans sörjde dem den bortgångna systern. Inte många ord yttrades, men det behövde inte; tystheten var behaglig och bekväm. Så länge dem hade varandra, skulle allting lösa sig.

[Avslutat]