Lite mållöst hade Ayira vandrat upp och ner längst trapporna i spirorna under hela förmiddagen utan att riktigt veta var hon var påväg. Allt stod stilla inom henne och aldrig hade hon känt sig så meningslös. När han kom hem den blöta kalla kvällen så hade hon bara reagerat automatiskt och gått fram med en värmande pält till hans små. Men nu när det hade hunnit gå en liten tid så, hon kände sig bara så ivägen.
Den silvriga tiken stannade upp i en av dom mindre gårdarna och satte sig ner, började ta djupa andetag och försvann ner i sina tankar och mönster. Omgivningen runt om hennes synfält utökades lite och hon kunde se någon lite lite högre upp på en av dom små klipporna. Hon reste sig upp och gick till trappan för att sedan komma ut vid Kolzaks block. Försiktigt satte hon sig ner bredvid honom och såg tomt ut över det som fanns under dom.
"Vem var hon, som sårade dig så mycket?" tystnaden hade legat mellan dom och Ayira kunde inte hålla sig längre. Det var lite hon visste om valparnas moder men att känna Kolzak så sårad gjorde ont i henne. Hon visste att det inte fanns något hon kunde göra för att lindra smärtan utan att använda sig av tyngre örter och det hade inte bekommit henne. Respekten för hanen var djupare och större än så.

[lite muuusik https://www.youtube.com/watch?v=0ckMFFUDVws]

Ayiras närvaro var alltid betryggande på något vis. Hon var en vän, visste ofta vad man skulle säga. Kolzak värderade hennes råd mycket högt. Tystnaden rådde tills Ayira ställde frågan Kolzak var rädd att besvara. Tanken på Varya sved. Han längtade till Relictus, till Ötamon, till Civitas. Där han kunde finna henne. Men tanken på att söka upp henne, efter all skada han orsakat... var outhärdlig. Han kände sig övergiven, samtidigt som hon inte ens visste om att deras barn klarat sig.
"Hon har mitt hjärta," andades han efter en stund. "Jag älskar henne."
Det drog lite i hans läppar, men det var ett sorgset leende. "Hon har räddat mig, många gånger. Och jag orsakade henne smärta och lidande. Det är inte rätt att säga att hon sårade mig."
Även om det var sant. Han var sårad, djupt, och han visste inte om han någonsin skulle läka. "Hennes namn är Varya."

Ayira sa inget utan satt bredvid honom och lyssnade, kände luften tyngas av hans ord. Hon kunde höra, känna och nästan smaka sorgen från stämman. Lugnt satt hon kvar, och kände vinden mjukt dra i den tjocka pälsen. "Du kan inte övertala din kropp och själ till någon annan känsla Kolzak. Om det är sorg och smärta du känner, visa det. Tryck inte undan dina känslor, det kommer slå tillbaka en dag. Värre än du kan ana." hon talade med en rak, bestämd och lugn stämma. "Låt inte någon annan än du bestämma över din själ, dig själv och dina känslor. Tappar du det tappar du allt." som ung hade Ayira lärt sig att ljusets väg var viktigt, speciellt för hennes sort då en mörk själv kunde bringa förödande konsekvenser för en ninja. Hon trodde starkt på att alla har ett ljus inom sig som kan dräpas ut av mörkret. 
"Varya." sa hon med knappt hörbar röst. Vem än denna tik var så kände den lilla silvriga tiken en oerhörd sorg för främlingen. Var hade det gått så fel för dom.
"Varför kom hon inte med dig den regniga kvällen?"

Det fanns säkert en sanning i Ayiras ord, men Kolzak kunde inte resonera med den. Han kände sig knappast ens värdig hennes goda råd. De var slösade ord på hans förlorade själ.
"Jag har redan tappat allt, är jag rädd," beklagade han sig med en dov ton och vände bort blicken som om Ayira skulle se hans glasartade blick.
"Hon försvann. Hon... valparna var döda. Hon gick."
Kolzak drog darrande efter andan, och suckade sedan tungt. "Jag borde söka efter henne, berätta om de som överlevt. Men jag är... jag är rädd, Ayira. Hon kanske inte älskar mig längre. Jag är inte välkommen, jag vill inte vara en... börda. Som jag varit så länge. Men hon vet inte att de lever, och jag... åh, vad ska jag göra?"

Ayira hade inte hört speciellt mycket om hans relation men av det lilla han sagt så förstod hon fort att detta var ingenting hon ville trassla in sig för djupt i. Men han var hennes vän och flockbroder och Ayira kunde inte känna honom lida så. 
"Åh Kolzak, så länge ditt hjärta slår så har du inte tappat allt." mjukt la hon sin silvriga panna mot hans skuldra. "Det är okej att vara rädd min vän. Det visar att vi lever, känslor är viktiga för att vi ska finna vem vi är. Det är när du inte känner längre som mörkret har slukat dig. Hon valde att gå iväg den kvällen, det var hennes val att slukas av mörkrets djup. Du är ingen börda Kolzak, se dig omkring. Du har skapat något vackert, ett hem och en familj. Inte bara för dig men för oss alla. Varya valde att inte ta del av den familjen, finnas för dig när du behövde henne som mest." hon ville krama om den röde men höll sig och tittade på honom med sina ljusa ögon, med ett litet leende. "Jag kan inte säga vad du ska göra, det måste du själv lista ut. Men springer du efter henne finns risken att du tappar allt du har här." hon ville inte tänka tanken att tappa Kol i sitt liv men valde han att lämna allt här för att vara med Varya så skulle nog inte ens Ayira släppa tillbaka honom in igen.

Ayira hade såna bra svar. Det var svar han inte ville höra, men svar som ändå hjälpte. Han var glad att han berättat. 
"Du har rätt," viskade han med en låg röst. Han kunde inte jaga efter henne. Han tänkte inte. Det skulle krossa honom mer, att veta att allt var över. Ändå ville han att hon skulle veta. En del av honom ville att de skulle träffas, allesammans. Att det skulle lösa allt, på något sätt. 
"Du har rätt."
Luften var tung i Kolzaks lungor, och han satt kvar länge i Ayiras närvaro. Kände tryggheten i deras vänskap.

[Avslutat]