Lune var helt tom på insidan. Hela natten hade hon haft alla tänkbara känslor och nu var det som att dem tagit slut. Det var en himla tur att de var så många vuxna, för en dag som denna var varken Vasilisa eller Tenn riktigt kapabla att se efter sex valpar. Ingen var egentligen det men det behövde ju göras. De flesta hade öppet visat sin sorg, Lune hade kunnat höra snyftande genom hela natten. Hon hade inte kunnat sova nästan alls. Det gjorde så fruktansvärt ont i henne att varken hon, Alii eller Ayira lyckats hjälpa. Lyckats hela. Ingen energi, inga örter, inte ens magi hade haft verkan. Kanske hade det varit Yelizavetas tur men Lune kunde inte riktigt acceptera det. Det var aldrig rätt när någon så ung, så älskar, dog.
Lune visste att Yeliza alltid varit lite svagare, lite efter i kullen, att det varit tur att hon klarat sina första dagar. Men dem var ju nu sedan länge avklarade, hon hade varit med och lekt, blivit retad av Mara, övervakad av Lev och ompysslad av alla i flocken. Hon hade varit med och kollat på trädgårdsbyggandet och försökt fånga fiskar i vattendraget som gick genom reviret. Hon hade utvecklats till en hel egen personlighet som nu bara.. inte fanns längre. Det var skräckinjagande att tänka på, och det fanns dessutom ingen att beskylla. Ingen att hämnas på. Förutom möjligen Chaibos själv.
Lunes öron slokade längs hennes sidor då hon gick genom gångarna med en tjock fårfäll över ryggen. Hon vek av in till lyorna och tog sig till den sovplats som var Vasilisas. Försiktigt kikade hon in, den stora, stolta modern låg stilla på golvet.
"Vassya.."
Kallade hon men steg sedan in, bäddade ner systern i fällen och lade sig nära intill henne. Hon hade inte gråtit på några timmar, försökt hålla fasaden något då hon tagit hand om dem upprörda valparna. Men nu brast det och tårarna började rulla ner för hennes kinder.
"Mne ochen' zhal"*
Viskade hon och sträkte fram en tass emot den sörjande drakargen, ville erbjuda en chans att dela sorgen.

[Vasilisa]
*Jag är så ledsen/I'm so sorry

Med rödsprängda ögon låg den annars så stolta drakargblandningen stilla i sitt tillhåll. Hennes kropp värkte, men inte för att hon rört på sig utan tvärtom. Hon hade inte flyttat på sig en millimeter sedan dotterns livlösa kropp begravts i jorden. Ceremonin hade ännu inte ägt rum, och Vasilisa visste inte när hon skulle vara redo att genomföra det, om än någonsin.
    Utanför lyan kunde hon höra ljudet av långsamma steg, men hon fann ingen kraft till att ens lyfta huvudet för att se vem det kunde vara. Oavsett vem det var, så ville Vasilisa inte tala med någon, inte ens sin partner eller sin bror. 
 Det dröjde inte länge förrän hon kunde höra Lunes ledsna röst, men Vasilisas blick var tom. Stoltheten, glädjen och värmen som alltid fanns i hennes kroppsspråk var som bortblåst och det enda som fanns kvar var ett tomt, bräckligt skal.
    Vasilisa menade inte att vara otrevlig, men hon var så fruktansvärt trött och begravd i sorg att hon inte orkade tacka Lune för den fina gesten. Istället suckade hon tungt och med hakan fortfarande i marken vände hon trött bort huvudet.