Belåtet närmade sig Maksim djurbenet som låg en bit framför honom. Hungrigt slickade han sig själv om läpparna innan han började att tugga på det.
   Till skillnad från hans andra syskon som sprang runt och härjade, var han inte på lekhumör. Det var inte ofta han lekte med dem andra valparna, och om han gjorde det så höll det inte i sig länge. Dem var för hårdhänta och snabba för honom att Maksim inte kände att han kunde glädja dem tillräckligt när han bidrog. Det fanns dock en som förstod honom, och det var storebror Lev. Maksims största idol, hans förebild och den individ som faktiskt uppmuntrade honom till allt.
   Maksim höjde blicken när en skugga lade sig över honom och hans tuggben , och oskyldigt blickade han upp. Nervositet spred sig inom honom, kanske var det djurbenets ägare som dykt upp?
    När hans ögon vant sig vid den starka kontrasten insåg han att det var Lev och genast rätade Maksim på sig och ett blygt leende spred sig på hans läppar.
  “Var det ditt ben?” frågade han försiktigt och lade huvudet på sned. Hans mage kurrade till och skamset mötte han sin storebrors blick.

Det var som en inbyggd instinkt i Lev att alltid ha koll på syskonen, se så att alla var på plats och att dem var okej. Det var förstås stunder då även han blev för investerad i leken och tappade kontakten med omgivningen, men denna gång hade han haft uppsikt. Det tog inte lång tid för honom att lägga märke till att Maksim dragit sig undan en aning trots den intensiva leken som fortskred. Med bestämda steg tog han sig över till lillebrodern.
     Maksim osäkra blick mötte hans och Lev log litet men vänligt. Lev såg på benet som Maksim tagit beslag på, och avgjorde att det faktiskt varit hans.
     “Ja,” svarade han, “men det gör inget. Du får det.” Lev flyttade sig undan lite och satte sig bredvid Maksim och tycktes nästan vakta honom lite. När Mara kom skuttandes lite för nära morrade han avvisande.
     “Du behöver inte vara så rädd att ta för dig. Vad som är mitt är ditt. Vi är ju bröder,” sade han lugnt och trots att leendet på hans läppar fortfarande var litet kunde man se en genuin värme i hans ögon när han såg ner på Maksim.

Maksim skämdes över det faktum att han tagit Levs ben. Vagt viftade han på svansen och såg upp på den andre. Levs ord dämpade hans oro och blygt spred sig leendet på hans läppar större innan han åter högg in på det saftiga benet.
    "Tack Lev", sade han samtidigt som han gnagde intensivt på benet. Lev hade blivit lite som en säkerhetszon. Om någon av de andra syskonen blev för hårdhänta eller kom för nära, så fanns alltid Lev där föra att stötta honom. Maksim visste att han borde försöka stå upp för sig själv mer, men han vågade inte riktigt. De flesta i den stora syskonkullen hade starka och envisa personligheter att det var svårt att stå upp för sig själv.
    “Jag är törstig, vill du följa med till vattnet?” frågade han och blickade upp med sina stora blåa ögon, nästan omöjligt att säga nej till. "Utan att busa."

Lev sken upp tillsammans med sin yngre bror. Det var svårt att missa hur stolt Lev kände sig när han fick tillfälle att skydda och stå upp för Maksim. Inte för att det bara gällde Maksim egentligen, men han var den enda som för det mesta inte tog så mycket plats. Det föll som naturligt för Lev att vilja ta hand om honom.
      “Ja, det kan vi göra,” sade han samtidigt som han reste sig upp och inväntade att Maksim följde hans exempel. Det fanns en viss studs i hans steg och den korta svansen rörde sig gladlynt.
      “Vet du vad, Maksim,” började han och man kunde tydligt höra glädjen i hans ljusa röst, “jag har lärt mig dela guldet i två nu!” Lev hade tidigare imorse övat med en liten klump av guld som han fått av Kolzak, och han visste att Maksim också hade en egen.
      “Vill du se sen?” Lev kastade exalterade blickar som glittrade stolt medans han med klumpiga steg rörde sig mot vattenhålet.

När Lev tackade ja, sken Maksim upp lite extra. Bara det faktum att han ville spendera tid med honom var tillräckligt.
    Intresserad skakade han på huvudet när brodern frågade honom om han visste. Maksim hade ingen aning om vad Lev pratade om, och väntade spänt på fortsättningen.
    “Jag har lärt mig dela guldet i två nu! Vill du se sen?”
Ivrigt nickade Maksim samtidigt som han yttrade ett långt wow. Han hade alltid varit imponerad på Levs förmågor och hur långt han hade kommit, och Maksim önskade att han skulle bli lika duktig som honom en dag. Han kunde inte bärga sig inför att se det.
    “Visa visa!”, uppmuntrade han glatt och ivrigt när de anlänt till den lilla vattenhålan. Maksim var inte sen med att skutta i den lilla sjön, och med vatten upp till magen såg han på Lev, som fortfarande stod vid strandkanten. Maksim hade alltid tyckt om vattnet, ibland kunde han sitta flera timmar i regnet och bara fundera på allt och alla, och det var oftast han höll till vid vattendraget för att plaska runt.

Lev blev genast mer ivrig av Maksims entusiasm. Dessutom var han stolt över att han äntligen började förstå sig på mer om metallen. Lev stod kvar medans Maksim utan vidare eftertanke skuttade ner i vattnet. Det gjorde alltid Lev lite orolig efter att han råkat överhöra historien om Mara som trillat i. Men Maksim tycktes känna något annat för vattnet, något som Lev inte riktigt förstod men ändå kunde se.
     “Okej, kolla nudå,” började och lade ner en liten kula metall som han burit med sig från lekplatsen. Den var inte alls stor, men det var allt han orkade arbeta med än så länge. Lev lade inte ens själv märke till hur han stack ut tungan när han började fokusera på guldet framför sig. Det gjorde nästan ont i hans huvud när han tvingade metallen att sära på sig. Den skakade, hoppade nästan på platsen innan den plötsligt sprack i två. Lev såg upp med en triumferande och stolt blick.
     “Såg du!” utropade han förtjust. Lev pustade ut när han insåg att han glömt andas för några sekunder. “Häftigt va?” Med steg studsiga av glädje tog han sig närmare Maksim, fortfarande väl medveten om att inte gå för djupt ner i vattnet.
     “En dag ska jag göra dig ett halsband, Maksim, eller armband! Vad vill du ha?”

Nyfiket släppte han inte blicken om sin bror som såg helt koncentrerad ut. Ett litet skratt lämnade honom när han såg hur brodern fokuserat hade sträckt ut sin tunga. Han såg bara för rolig ut, men det var ingenting Maksim nämnde. Han var alldeles till sig över det faktum att Lev lyckats dela på metallbiten.
    “WOW!”, utbrast han och simmade lite närmare för att se metallen närmare. Mycket riktigt var det lilla klotet nu delat i två jämnstora bitar. “Det var det coolaste jag sett!”
    Maksim ljög inte. Trots att han sett sin far göra helt otroliga metallskulpturer, var det på något sätt coolare när Lev gjorde det. Hans far hade trots allt övat i många år, till skillnad från Lev.
    “En dag ska jag göra dig ett halsband, Maksim, eller armband! Vad vill du ha?”
Med öppen mun mötte Maksim Levs blick.
     “Skulle du göra det, för mig?” frågade han, nästan stum. Hans ögon var stora, och utan att han kunde rå för det hade små vattendroppar bildats i dem. Maksim var snarare känd i valpgänget att han var den som grät för minsta lilla, oavsett sak, och det här var ett tydligt exempel. “Det skulle betyda allt för mig, Lev.”

Stoltheten som Lev just känt tycktes explodera tusen gånger till när han hörde Maksims hänförda röst. Det var känslan av att vara en storebror, någon som Maksim såg upp till, som fyllde hans lilla kropp med något som fick honom att känna sig så stor. Lev älskade det. Den lilla stubben till svans viftade högt och glatt.
     “Skulle du göra det, för mig?” Hans leende breddade sig ännu mer. Han sträckte lite på sig och blåste upp bröstkorgen.
     “Såklart, Maks! Du är ju min bästa vän.” Lev skrattade lyckligt. Med klumpiga steg vadade han ner den lilla biten han behövde för att komma fram till brodern. Varsamt knuffade Lev honom lite uppmuntrande i sidan.

Den yngre valpen lös upp än mer, om det nu ens var möjligt, när Lev kallade honom sin bästa vän. De två skulle alltid hålla ihop; genom bra stunder men även sämre. Maksim lovade sig där och då att han skulle göra allt för att Lev skulle känna sig stolt över att vara hans bror, trots att han visste att det inte krävdes mycket.
    “Vi kommer alltid vara bästa vänner, eller hur?” frågade han högt samtidigt som brodern mötte honom i vattendraget och mjukt knuffade till honom. Utan att invänta något ytterligare svar, knuffade han själv till Lev i sidan innan han dök ned under vattnet. Lyckligare än såhär hade han nog aldrig varit.

[Avslutat]