Små snöflingor seglade ner över Civitas denna dag, men fast det tappra försöket så smälte de genast när de vidrörde marken. Många vargar som rörde sig runt i Civitas denna gråa dag hade kappor av djurhudar som skydd mot det snöblandade regnet. Men Meilyr tänkte att det skulle nog ta honom flera visiter till Civitas innan han kunde tänka sig bära ett annat djurs hud över sin kropp. Det var redan konstigt nog att behöva möta en varg som bar dessa kappor, känna de sträva håren mot sin egna päls. Istället så var hans fluffiga päls nu fylld med vattendroppar som försökte tränga sig längre in. Meilyr befann sig vid stadens kärna, huvudtorget. Precis intill dammen satt han på ett av trappstegen, likt en staty av något slag. Han hade tillbringat en del tid där de senaste dagarna, hört på vargar som kommit och gott. Där brukar det oftast vara mest livat men en dag som denna så hade till och med en del försäljare dragit sig undan och bara enstaka köpare som förgäves försökte hitta de vad de sökte hade tagit sig ut. Meilyrs blick var tomt stirrande framför sig medan han genom sitt kraftfällt ögnade igenom torget i hopp om att finna något intressant. Allt var så dystert välbekant, den gamla damen som delade ut rester av köttben åt de som kunde behöva, en butter djurhud handlare som flera gånger undrat om Meilyr inte hade något bättre för sig och Civitas valpynglingar som lekte rövare. Meilyr släppte den statyliknande fasaden då han gav ifrån sig en rejäl gäspning och sen en välbehövd ruskning så regndropparna skvätte. “För en gångs skull önskar man att flockmedlemmar skrek ut varifrån de kommer..” suckade han för sig själv. Åter la han tillbaka fokuset på kraftfälltet, precis när en främling dök upp i utkanten av torget. Den här var ny.

Gatorna var fulla, om man trott att staden var tät bebodd innan skulle man svindla av själva tanken av massorna som upptog den nu. Det vore omöjligt att se skillnad på civil ifrån staden och flykting. Varje steg han tog var beräknat och återhållsamt, han kunde inte fritt röra sig och oavsett vad han gjorde var han säker på att han rörde vid minst två andra individer konstant.
Blicken drogs över marknadens föremål, mest för att inte bli närmad med frågor om köp. Såg det ut som om han bara slött kollade brukade inte försäljaren fråga. Medan han slött såg över grejerna han passerade så lyssnade han efter något han kunde gå vidare på. Om någon var där som profet eller om någon ville sälja ting knutna till gudarna, vad som helst som kunde ge honom något att gå på.
Blicken sökte sig över massorna, och en bekant fäll fångade hans blick. Han kände igen Mivrias dotter, men inte den mörka flersvansade främlingen som var med henne. Hans första tanke var att gömma sig, ett kvävande behov att bara kasta sig under ett av stånden och vänta på att de passerat. Det fanns inget i honom som orkade med det mötet just nu, men han förstod att det var en löjlig tanke, dessutom gjorde den täta folkmassan någon sådan manöver omöjlig, hans skulle bara dra mer uppmärksamhet till sig.
Som om världen hört hans tankar mötte plötsligt tiken hans blick, satte stopp för vilken flykt idé han än skulle komma på. Något lös upp hennes ansikte, som om att se honom löste ett gäng av hennes problem. Med en återhållen suck insåg han att han inte kunde undvika mötet och han började röra sig mot det något mer öppna området där hon var för att se vad det var hon kunde vilja honom.

Yina och Meilyr hade delat på sig. Tillsammans hade de konstaterat att det var det bästa sättet att täcka mer yta, se fler ansikten och höra mer skvaller. Så Meilyr satt kvar på deras utgångspunkt och höll utkik på sitt alldeles egna lilla vis, medans Yina tagit an uppgiften att leta på Civitas gator. Till en början hade hon ihärdigt frågat varenda bytesman, men de få som faktiskt haft viljan att hjälpa henne skickade henne bara vidare till någon annan och så fortsatte det tills hon alltid slutade upp i vad som verkade en återvändsgränd. Den beslutsamhet och optimism hon haft på förmiddagen hade långsamt börja dala.
     Vintersolen som gjort henne sällskap hade så småningom även den tröttnat och istället lämnat rum för ett blött, ogästvänligt snöregn. Det var med en surmulen min som månvargstiken slutligen begav sig tillbaka till där hon visste att Meilyr väntade. Hungrig och uppgiven fann hon sig snart på torget igen och precis som hon lämnat honom satt han där. Yina log lite åt tanken av den nyfunna vänskapen.
     “Nä du, jag vet inte,” sade hon när hon närmade sig honom med rösten fylld av nederlaget, “okej, jag trodde inte det skulle bli LÄTT men jag menar-” Just då fastnade blicken på ett mörkt ansikte med vit lugg. Hon kände igen honom. Hela hennes kropp tycktes sprätta till av lycka.
     “Du!” ropade hon bestämt och deras blickar möttes, “Ja, du där!” Yina kunde inte låta bli att le stort trots att han inte alls verkade lika glad av hennes uppsyn. Äntligen!
     “Kom, kom hit nu!” ropade Yina medans hon vevade med sin ena framtass i stora gester. Yina släppte honom aldrig med blicken men snörpte på munnen lite åt Meilyrs håll som satt lite högre upp på ett trappsteg.
     “Det är en Quare,” väste hon lite tyst, “jag har träffat honom förut!” Leendet återtog när hon såg hur Quaren närmade sig.

Hennes uppspelta uppmuntrande och hojtande skänkte honom lite lättnad, kanske kunde detta mötet gå över utan att älta över vad som hänt. De flesta kanske bara hade bättre förmåga att gå vidare än vad han hade, kanske kunde han lära sig av dem.
 Ett leende spred sig på läpparna när den spända känslan släppte, genuint nyfiket nu istället.
 "Yina" hälsade han varmt när han kom närmre, och såg sedan emot den mörka hanen som hon nyss tilltalat, även om han inte hört vad som sagts.
 "Du får introducera din vän tror jag" Det var en underlig individ, på ett bra sätt. Intressant. Rävlik med alldeles för många svansar.
 "Jag antar att du ville mig något? Jag tror då aldrig någon blivit så glad av att se arma mig" han skrockade något. Kanske Ökker, men det kanske inte räknades. Det kändes skönare än vad han väntat sig att prata med ett bekant ansikte i den fortfarande så främmande staden. Familjärt.

I samma stund så dök Yinas siluett upp och han vred huvudet åt det hållet hon kom ifrån och hans bistra tillsyn byttes ut till ett leende. Kanske skulle dagens spaningar vara slut. Han gav en kvick nick till hälsning och snart förstod han att hon hade haft lika dålig tur som han. Han gav ifrån sig en lätt suck och reste sig sen upp, hans leder kändes kalla och stela och han föll ner på frambena för att sträcka på sig. Han skulle precis låta kraftfälltet försvinna när Yina ropade till. Han visste först inte alls vem i mängden hon menade då han glömt bort den främmande vargen i utkanten av torget. Men då hon med låg röst bekräftade att det var någon från Qu, tittade han med en förvånad blick rakt fram och spetsade nyfiket öronen. “På riktigt, rakt under min nos” sa han förvånat och sökte ivrigt i sitt huvud efter denna individ. Någon kom gåendes och det var främlingen han noterat tidigare, han rätade på sig lite och tittade med nyfikenhet i blicken åt främlingens håll. Det var länge sen han hade stött på någon från Qu och nu med ett större intresse än någon gång tidigare. 

Det var tydligt att hanen kände Yina när han hälsade, hade de träffats när måntemplet rasade? Hade han hjälpt dem att fly? Meilyr log vänligt och gav åter en nick som hälsning. “Åh såklart, ni kan kalla mig Meilyr. Och Yina hann tyvärr inte informera mig om ert?” han försökte som vanligt göra ett intryck att han mötte den andres blick medan hans fokus var på kraftfälltet. När han lyfte upp frågan om de ville honom något så var han tyst i någon sekund, men kunde inte låta bli att svara. “Vi har faktiskt försökt hitta någon från Qu ett tag nu.” erkände han “Så du kom in här som en solstråle” han pausade och drog på munnen, vände blicken mot Yina. Kanske var det bäst att låta henne föra fram deras uppdrag.

Yina var nästan utom sig av lättnad av att äntligen funnit någon. Antalet av okända vargar myllrade omkring henne och det faktum att hon bara träffat en handfull Quare gjorde det inte till en lätt uppgift. Speciellt inte när man inte ens visste vart man skulle leta. Ghadam hade en gång sagt att om man gick vilse skulle man sätta sig ner och sitta still tills någon hittade en. Ett råd som Yina knappast trodde skulle vara relevant än idag, men var bottenlöst tacksam för.
     “Det här är Sirocco,” sade hon med ett brett leende. Den bärnstensfärgade blicken såg emellan dem. Yina suckade teatraliskt av lättnad när Meilyr tillkännagav deras mål.
     “Ja, ni är inte speciellt lätta att hitta,” tillade hon. “Men nu är du här! Tacka Duraneir för det!” Det varma, inbjudande leendet bleknade lite.
     “Måntemplet,” det var inget ämne man helst ville ta upp på ett återseende, men Yina hade väntat så länge och ville inget mer än komma vidare, “jag vill höra, är ni okej? Aimo, Morgén, alla andra” deras namn låg närmast i minnet när hon tänkte på sina avlägsna släktingar, “är dem okej?” Hon ville ha det bekräftat innan hon gick vidare med sin förfrågan.
     “Finns det någon chans att vi kan få träffa Achilles? Vet du vart han är?”

Blicken låg på den mörka hanen kort då han gav sitt namn, han hann dock inte presentera sig själv då Yina gjorde det åt honom.
 "Det är det som är tanken" svarade han med ett retsamt flin. Qu skulle inte vara lätta att hitta, flocken var i ett skede där det helt enkelt inte var ett alternativ, det var bättre såhär.
 Han skulle just till att förklara att han kanske inte kunde ge dem direktiv till flocken, oviss om han ens fick, då hon drog upp måntemplet. Anletet tog på sig ett dystert uttryck och hans blick fastnade i hennes. Den var bister och kall när han tänkte tillbaka på den första rapporten som han fått, mindes skadorna, fysiska som psykiska.
 "De flesta klarade sig med sitt liv, men Thrar hade inte samma tur" Han mindes Thrims ansiktsuttryck då de delgivit den hemska nyheten, han mindes hur det var att förlora sin mor.
 "Aimo hade tur att han överlevde alls, de andra var nog mest traumatiserade" Han försökte gömma ilskan han kände när han tänkte på attacken, och lyckades dämpa den innan han fortsatte. "Hur mår ni? Du och dina syskon" Först Mivria sen måntemplet, det kunde inte vara lätt.
 Det var med en lättnad han andades ut något då hon frågade efter Achilles. Var det honom de sökte behövde han inte ens ta dem till reviret
 "Jag ser ingen anledning till varför inte" han log mot dem igen, lättnaden lite väl tydlig i hans ansikte. "Tur har ni också, jag träffade honom här i Civitas bara ett tag sedan, han är säkert kvar i området"

Yina presenterade den främmande hanen som Sirocco, det var okänt. Han kände inte igen många namn från Qu men några av de mer kända namnen hade han snappat upp tidigare. Han var glad att höra Yina fånga upp där han avslutat och Meilyr satte sig ner medan han lyssnade till deras konversation. Qu verkade också fått betala sitt pris för att hjälpa vid Måntemplet, han undrade vad som fått dem att göra det. Mivria? Meilyr fortsatte att hålla blicken riktad mot Sirocco, det var så många namn som bollades runt som var okända för Meilyr men det ryckte lätt i hans öron när han hörde Achilles. Han hade inte hört om Qus nuvarande ledare förrän Yina berättat om honom. 
Meilyr kunde inte dölja förvåningen då Sirocco berättade att Achilles skulle befinna sig i Civitas i denna stund. Det var väldigt goda nyheter men det skulle också betyda att han och Yinas lilla äventyr skulle bli kortare än vad han trott. Tanken gnagde lite störande, han skulle inte haft något emot att lära känna en ny sida av sin släkt. Han sköt den tanken åt sidan, det spelade ingen roll nu. “Säger du det, det förenklar ju allt.” Meilyr log men vände sen blicken mot Yina “Det verkar som om vårt äventyr blir kortare än vad jag trott. Du behöver kanske inte ens lämna dina kära”. Han var glad för hennes skull och mycket mera hoppfull än vad han känt sig på flera dagar.

Blicken de delade var tillräcklig för att förmedla den genuina sorgen som hon visste att de delade. Det var ett sår som ännu ömmade men Yina hade redan accepterat att det var så det skulle vara en lång tid framöver.
     Hon pustade av lättnad. Achilles var här, i Civitas. På samma sätt som världen kunde kännas liten så kändes den nu stor. Bland kaosets efterdyningar hade hon hittat en avlägsen släkting i Meilyr, men i hennes gedigna sökande hade hon inte kunnat finna vad som verkade finnas rakt under nosen på henne.
       “Du måste skämta,” muttrade hon men med ett leende på läpparna. “Och här har jag sprungit runt i slags skumma gränder och frågat efter er. Jag har inte fått fram något mer än en hel del oärliga förslag ingen vill höra.” Hon skakade på huvudet i en spelad besvikelse  och skrattade kort innan blicken föll på Meilyr igen. Hon gav honom ett ärligt leende. Deras vänskap hade just börjat spira och Yina kunde erkänna att hon inte såg fram emot att skiljas från honom.
     “Du råkar inte kunna ge en mer exakt position? Civitas är…” Yina letade efter ett ord som inte var lika vulgärt som det som först kom till tanken, “en pina att leta i. En sticka i höstack, lite så typ.” Hon ryckte uppgivet på på axlarna och suckade högt. Visst var hon evigt tacksam för att de fått en trygg plats att återhämta sig på, men Yina var mer än redo att gå vidare.

Den Turkosa blicken såg på dem, pendlade mellan den rävlika hanen och Yina. Hade det varit någon annan som frågade, vem som helst, hade svaret sedan länge varit nej. Att han inget visste och inte kunde hjälpa, det som var deras räddare här var att det var just hon. Mivrias dotter.
 "Jag kan inte leda er till honom nu" han blickade mot folkmassan. Man visste aldrig vart det fanns ett par ögon eller öron som inte var välkomna.
 "Men om ni kommer till fontänen i kväll ska jag se till att han är där" åter mötte den lätt glödande blicken Yinas gula, det låg ett löfte däri.

[Ni kan börja avsluta om ni vill <3]

Yina suckade högt och lättat. Det sura vädret och den tidigare butterhet bekom henne inte alls längre. Istället sprudlade hon på nytt med energi och glädje. 
     "Tack, tack, verkligen," deklarerade hon kanske lite för överdrivet. Men detta var de bästa nyheterna hon fått höra på väldigt länge, och det kanske sade mycket i sig.
      "Hör du det här, Meilyr?" Entusiasmen gjorde hennes röst gällare än vanligt. Hon höll tillbaka impulsen att krama honom. "Och tänk att jag nästan slet med dig neröver." Hon skrattade ett bubblande skratt. "Vem vet hur det slutat? Inte jag, iallafall." 
     Den bärnstensfärgade blicken föll tillbaka på Sirocco. Hon tvingade sig själv att samla sig lite. 
     "Vi kommer vara där," försäkrade hon. Med ett vänligt leende nickade honom ett adjö innan hon vände sig mot vännen igen.
     "Kom igen nu, Meilyr, det här måste vi fira!" Med en valps skuttande iver ledde hon vägen fram genom vimlet. 

[Avslutat]