Smärtan hade kommit mycket plötslig. I ena sekunden hade hon stått och skrattat tillsammans med Ezekiel, och i nästa hade hon vridit sig i smärtor. Med hjälp av hennes adoptivbror hade hon lyckats ta sig tillbaka till lyan, där hon snabbt funnit sig tillrätta bland de mjuka pälsarna som hade skänkts till henne och Tenn för just denna dagen. Medan hon försökte hålla sig själv lugn hade Ezekiel rusat efter Tenn och Kolzak som befann sig utanför bostaden, vid flockens träningsområde.
    Vasilisa var rädd, skräckslagen. Hon trodde att hon skulle ha mer tid, var dem ens redo? Skulle valparna få det bra hos dem, skulle hon bli en bra moder? Hennes tankar gick till sin egna mor, längtan efter att få ha henne bredvid sig var stor, men istället var hon för tillfället ensam. Andetagen var snabba, och det hon försökte fokusera på var just sin andning och det faktum att hon inte kunde föda innan Tenn var här, hon behövde honom vid sin sida.
   “Tenn”, viskade hon lågt samtidigt som hon slöt sina ögon och lät huvudet falla till marken. Vasilisa ville gråta, så ensam hon kände sig i just det momentet. Men så fort hon hörde sin partners röst, lades ett lugn över henne. I bakgrunden kunde hon höra andra röster och nyfikna mummel, men hela hennes fokus låg nu bara på Tenns röst.
    “Jag är rädd”, kved hon fram och såg upp mot honom, mötte hans gröna blick. Nervositeten speglades i hans ögon, och Vasilisa kunde inte låta bli att undra om han skulle bli en bra far. Dock hann hon inte reflektera speciellt länge innan hon var tvungen att fullständigt fokusera på sin andning. Hon kunde höra Tenn tala, men lyckades inte uppfatta vad det var han sade.
    Flera minuter gick innan den första valpen anlände, men hon insåg direkt att något var fel. Tenns ansikte var blekt, och ljudet hon hört från sina egna syskon vid deras födelse hördes inte. Vasilisa följde sin partners blick och såg ned på det gråröda, lilla pyret, men där fanns knappt några tecken på liv. Det kändes som om hennes hjärta skulle sluta slå, där och då. Vasilisa ville inte fortsätta, varför? Vad än hon hade gjort för ont, skulle de inte få drabba hennes barn, hennes kära barn.
    "xотеть, xотеть*", viskade hon lågt samtidigt som hon desperat skakade sakta på huvudet.
    Likt ett mirakel började plötsligt valpen att röra sig, men den var svag, och Vasilisa hjälpte den försiktigt närmare sig själv för att skydda den mot den plötsliga kylan. Kort därefter fick den lilla honan sällskap av ytterligare tre stycken. Totalt två honor, två hanar.
    I samband med de gälla ljuden som lämnade de små knytena försvann allt omkring henne. Det enda hon lyckades fokusera på var de sköra valparna som ostadigt sökte sig efter hennes värmande famn, och det faktum att hon blivit förälder. Vasilisa kunde inte tro att det var sant, att hon lyckats föra något så vackert och unikt till den här världen. Det var hennes arv, och hon skulle göra allt i sin makt för att hålla dem trygga.

*snälla

(Mest riktat till pappa Tenn, men även för andra ur Cirkeln som vill inflika med sina tankar!)