"Något som faller er i smaken?" Försäljarens lirkande röst fick Nomë att titta upp. Det var rösten hos en hoppfull handelsman som just slagit ner på sitt villebråd till kund och som saknade förmågan att förstå ett nej. Hon besvarade hans milda, påklistrade leende på samma sätt. 
   "Tyvärr", sa hon och lade tillbaka det ljust rosa halsbandet hon inspekterat. "Jag har inget att betala med." Försäljaren, som insåg att han höll på att förlora inte bara en kund utan också en levande reklampelare, skyndade sig att säga att inte behövdes det väl något byte, nog kunde han erbjuda ett vackert smycke åt henne gratis, den skulle matcha hennes päls så fint. Nomë skrattade och skakade på huvudet. 
    "Det skulle inte vara rätt, jag skulle aldrig kunna tänka på det som något annat än stöld. Det skulle jag inte stå ut med. Men det var vänligt av er, jag ska komma ihåg er." Hon gjorde en ansats att gå, men hanen kämpade tappert för att hålla kvar henne trots den uppenbara bristen på respons. Det var inte ens ett speciellt välgjort smycke, och dessutom mindes hon Varyas erbjudande ifall hon någonsin hade vägarna förbi Civitas; händelsevis råkade hon ju faktiskt ha det. Hon hoppades att Varya mindes erbjudandet. 
    För tillfället var hon ensam, utan Molok; en syn som var ganska ovanlig numera. De hade spenderat så mycket tid tillsammans att det kändes naturligt att alltid följas åt. Hon hade aldrig varit särskilt bra på att identifiera känslor men hon trodde att hon älskade honom, på det enda sätt hon visste. Det var ett ömsesidigt beroende och hon ville inte ens tänka på den patetiska varelse hon varit innan han klev in i hennes liv. Den versionen av henne var inte riktigt död än, men nedtryckt djupt under ytan och nästan kvävd. Så gott som, i varje fall, för stunden.

Syren hade iakttagit handelsmannen och den vita honan på håll, han hade sett detta ske alldeles för många gånger och var trött på det hela.
     “Gregor, va’ inte en så jobbi’ dritt nu,” började den unga och närmade sig paret, “Avlägsna rej. Hon ä’ inte intresserad.”
     Tonen var bestämd men inte alls otrevlig, och med ens drog sig Gregor tillbaka till sitt stånd. Att handelsmännen aldrig kunde förstå. Gäster är gäster och de handlar om de vill, man kan inte tvinga någon. Den rosa fnös åt tanken, de var som små blodiglar.
     “Kom, låt mig visa rej runt,” han bjöd på ett snett leende och började gå mot en av trapporna. Medan de gick passade Syren på att fråga saker och ting.
     “Va’ gör’u här’å? Nåt speciellt som förde rej hit? Inte kan det ha var’t Gregor inte,” ett lågmält skratt lämnade honom.

Plötsligt fick en främmande röst Nomë att vrida på huvudet. Rösten tillhörde en rosafärgad hane, av allt att döma relativt ung. Försäljaren gav upp striden och retirerade; Nomë gav främlingen ett tacksamt leende. 
    "Tack", sa hon och följde med honom bort från ståndet. Ett kort skratt lämnade henne. "Jag trodde aldrig jag skulle komma därifrån."
    Han erbjöd sig att visa henne runt. Nomë beslöt sig för att inte tala om att hon faktiskt var ganska bekant med Civitas vid det här laget — hon hade ju trots allt bott här ett tag. Istället släppte hon ut ett litet ljud, en road suck och svarade på hans andra fråga. 
   "Om du menar just hit ville jag se vad de har för utbud här — marknaden är ju så berömd. Om du menar till Civitas … tillfälligheter, mest." Tillfälligheter som förmodligen gjorde sig bäst osagda. Tonfallet var lättsamt och muntert; de bleka ögonen vakna och glittrande när hon vände dem mot hanen. "Själv? Du verkar vara en äkta Civitasbo, om jag får säga så."