"Aurinko, ge mig mod och styrka. Så skall jag vinna denna strid för dig."
Motståndaren, en hane som mätte nästan lika högt i manken som hon själv, lyfte blicken mot himlen medan han mumlade den tysta bönen.
"Patetiskt." Ett brett grin klädde de svarta läpparna, och när hanen riktade uppmärksamheten mot henne spände hon hungrigt blicken i honom.
"Aurinko.Gudarna. Ta till vara på denna gåva jag kommer ge dig," käkarna skakade, som om hon skulle ha skrattat men inget ljud lämnade henne, "Det blir den sista gåva du tar emot i detta liv. Jag ska utbilda dig i hur värdelös den där tron du släpat runt på egentligen är."
Missnöje speglades i motståndarens ansikte. Vad hans namn var? Det hade hon inte brytt sig om att ta reda på. Han hade gått med på en match som skulle pågå tills dess att en av dem inte längre förmådde strida. Ett brett spektrum. Där dödsfall inkluderades. De hade beslutat om en strid i närkamp utan att använda överflödiga förmågor och krafter, det var den enda informationen hon behövde. Det enda av värde.
"Dina så kallade gudar har ingen makt här." Han såg redan tillräckligt irriterad ut för att vilja få tyst på henne med hjälp av våld. Så, det kunde ju inte skada att egga på honom lite till. Se till så att han hade tillräckligt med ilska i kroppen för att vilja ge henne allt han hade. Tillräckligt med ilska för att kämpa tills en av dem dog.
"De är värdelösa."
Det ryckte i hanens ansikte, och han morrade varnande innan han började röra sig emot henne med varsamma steg.
"Någon behöver uppenbarligen sätta dig på din plats, hynda."
"Åh, jag är fullt medveten om min plats." Denna gång skrattade hon, ett dovt, skrovligt skratt. "Stående över dig, och dina gudar."
Hanen sparkade ifrån med bakbenen, och hon mötte hans attack genom att själv resa sig upp med frambenen över marken. De kolliderade hårt med varandra, hanen högg emot den ärrade huden på högra sidan av hennes hals, och hon slöt tänderna i skinnet i nacken på honom. Om än blod kom till ytan där hanens tänder raspat henne så var det ingen skada att tala om. Huden var så förhårdnad av ärrvävnad att det skulle krävas bra mycket mer om han ville göra skada där. Hade hon haft oturen att gå i strid med en oerfaren yngling? Han som sett så lovande ut...
Selva bet hårt i hanens skinn, så att hon fick ett ordentligt grepp, innan hon tog i från baktassarna och svingade honom i en halvcirkel ned mot marken. Men så lätt hade han tydligen inte tänkt ge upp. Hanen kontrade, och lyckades hålla sig på tassarna tillräckligt länge för att hugga tag i hennes hals på nytt - hon höll honom på högra sidan, så han fick hugga bäst han ville. Deras breda bröstkorgar pressades emot varandra medan de mätte varandras styrka och vilja att få övertaget. Klorna på framtassarna grävde sig djupt ned i jorden under dem, hjälpte henne att pressa hanen bakåt. Vilken fantastisk känsla att vara återställd. Att kunna pressa kroppen till det yttersta igen. Det hade tagit för lång tid, men hon var äntligen tillbaka.
I en snabb rörelse släppte hon greppet hon haft i nacken på hanen, och riktade ett hugg rakt bakom öronen på honom istället. Vinkeln gjorde det svårt att hugga med kraft, men det fyllde sitt syfte. Hanen släppte snabbt taget om henne när han kände hennes tänder skrapa i öronen, och det korta ögonblick då han försökte dra sig undan var allt hon behövde.
Hon kastade sig framåt, slöt frambenen om halsen om honom och grävde ned tänderna i den del av hans nacke där skinnet var som tjockast. Hon fortsatte att pressa ifrån med bakbenen, hanen skulle inte få en chans att återhämta balansen, innan hon med ett kraftryck lyfte honom från backen för att på nytt utföra ett nacksving. Denna gång gick bättre. Med ryggen först slog hanen emot marken under henne. Ett krystat umphf! undslapp honom, talade om att luften måste ha pressats ur lungorna, och hon särade på käkarna, släppte sitt grepp, för att kunna ställa sig så att de var ansikte mot ansikte.
Hanen kippade efter andan, tungan hängde utanför munnen, och i blicken lyste ögonvitorna. Hon kunde se paniken speglas i pupillerna. Men där fanns även något annat. Ilska. Antagligen för att hon vågat förolämpat hans tro. Den ena av hans framtassar pressades emot hennes bröstkorg, och han blottade tänderna som för att morra, men inget ljud lämnade honom. Hennes läppar sprack upp i ett brett grin, innan hon böjde sig ned så att hon hade nosen just intill hans öra.
"Ta med dig denna lärdom in i döden," hennes viskande ton dröp av hån. Sedan lyfte hon åter huvudet, utan att släppa honom med blicken, och talade denna gång med en rungande stämma som ingen inom arenan skulle kunna undgå att höra. "Dina gudar, Numooris gudar, är föråldrade. De har gjort sitt. Bred väg för en ny gudom."
Utan att vänta på svar, begravde hon tänderna hårt i strupen på honom. Han rosslade och sprattlade, försökte komma lös. Men hon tillät honom inte. Istället bet hon hårdare, tills dess att hon kunde känna tyngden av honom i käftarna. Så i en förvånansvärt försiktig rörelse släppte hon honom, justerade placeringen på hans huvud med ena framtassen så att hakan låg emot marken. Tidigare hade hon sett hur lite av hennes blod lagt sig i mungiporna på honom, från när han bitit henne, och nu sträckte hon sig efter blodet som lämnat hennes kropp. Blodbändningen återtog tacksamt kontakten med den förlorade vätskan, styrde det till gommens mitt, innan hon sedan vidgade det så att hanens mun bändes upp. Samtidigt lät hon en mindre mängd, som hon kramat ihop och vässat, vandra utmed mungiporna - riva och slita i de muskler och kött som sammanförde skallen med resten av kroppen.
Den högra framtassen placerades vid hanens nos, och samtidigt som hon arbetade sitt blod inuti skallen på honom så lyfte hon långsamt den övre käken med ena klon inkilad under hans läpp. Det såg ut som en otroligt likgiltig gest, men resultatet var att hanens skalle föll i två delar, och hon lät den övre delen rulla en bit bort från henne när de sista senorna skurits av.
En grotesk syn, utan tvekan. Men av det lilla hon hunnit se under sitt korta besök i Civitas så fanns det dem som gladeligen samlade på skallar och andra ben. Någon skulle säkert finna användning för resterna hon lämnade efter sig.
Den tass som knuffat bort den övre delen av skallen, placerades på det som en gång varit innandömet i hanens huvud. Trampdynan trycktes hårt emot det som fanns kvar, innan den lyftes och drogs över hennes mörka ansikte. Från tinning till tinning, rakt över ögonen, smetades en tjock, klibbig rand av blod. Hanen hon träffat vid invigningen hade velat ha en gud. Hon vände sig om, blickade ut över de andra individer som delade platsen med henne. Kanske skulle hon ge honom en?
"Någon annan som vill träda fram och bevisa sin lojalitet till gudarna?!"
Åh ja. Hon var tillbaka.