[Reserverad för Assar. Utspelar sig efter Tiranas död, men före Auroras kommer och Naces död (enligt Embla).]


"Assar!" 
Glatt hojtade Kian efter den färgglada vännen som verkade vandra med bestämda steg, som hon hade någon plats hon behövde vara på. 
"Assaaaaar!" 
Vid andra utropet stannade hon till, och Kian hann ifatt henne med ett glatt flin i ansiktet. Han ställde sig rakt framför henne och när hans ögon mötte hennes kunde han inte hindra att leendet breddades per automatik.
"Hörru, jag har en fråga. Du som kan kontrollera metall..." Med en fundersam blick granskade Assar. "Jag funderar mycket över det. Är inte metall en del av jorden? På ett sätt. Eller, ah, jag vet inte... Men känns som det."
Kian vände sig mot Assar för att hon verkade vara en sån som kanske inte hade full koll på allt, men som ändå funderade över saker och som det var givande att diskutera med. 
"Jag har ju jordkrafter, men jag kan inte kontrollera metall?"

Då Kian studsade fram till henne log hon både glatt och tacksamt. Assar hade varit som i ett töcken enda sedan hon fått reda på att Tirana dött, det var oförståeligt. Hon visste att det hade hänt, visste att vargar skadats då dem rört sig ensamma men.. Döden var för skarp för att förstå sig på och Kian var en mycket välkommen distraktion. Den glada hanen hade blivit en av hennes närmsta vänner i flocken. Han och Nace kunde hon alltid lita på om hon ville ha en riktigt bra eller mysig stund.
Hon skrattade åt hans entusiastiska babblande, ett försök att dölja att hon inte riktigt följe den röda tråden. Likväl fortsatte hon hans resonemang, mimikerade hans ton och var genast djupt inne i diskussionen.
"Hmm näe o ja' kan inte styra växter..."
Ögonen smalnade av, som om hon funderade mycket mycket djupt. Så sken hon upp igen och ryckte lite på axlarna.
"Måste va' för att vi ska hänga ihop. Tesammans har vi ju allt Moriko kan erbjuda va!"
Hon skrattade och slog med den ena framtassen mot hans bog, antagligen lite hårdare än vad hon avsåg.

Kian vinglade lätt till vid hennes aningen hårdhänta beröring, men det bekom honom inte och han bjöd henne på ett brett leende.
"Ja, det måste vara så!"
Han konstaterade det nöjt. Gudarna hade en stor inverkan på deras liv, det hade han aldrig tvivlat på sedan Ronia mött Aurinko. Och detta kanske var ännu ett tecken från dem, något som pekade på att han och Assar faktiskt hörde ihop. 
Och det gjorde inte Kian något, han var väldigt bekväm i sällskapet av den hornklädda vargen och gillade att spendera tid med henne. 
"Det blir bra. Jag kan göra blommor och du kan... eh… du kan göra blommor av metall?" Lite tveksamt sneglade han mot Assar. 
Fortfarande var flocken i sorg över förlusten av Tirana, även Kian. Men han ville bidra med något, ville få dem att tänka på något annat. Och Chayan hade alltid sagt att han kunde prata bort vem som helst, så kanske var det precis det han nu försökte göra.

Hon bländade av ett brett leende som blottade inte bara majoriteten av hennes tänder utan tandköttet också. Klart det var så, hon hade faktiskt alltid rätt. Åt hans övriga ord nickade hon lite tankfullt.
"Jao, det kan ja' nog säkert gö.."
Sade hon och började fundera hur man bäst byggde upp en blomma egentligen. Nästa gång hon hittade en vacker blomma värd att verkligen beundra, också känt som typ alla blommor, så skulle hon verkligen ta sig tiden. Se alla delar av den och verkligen begrunda hur allt satt ihop och hur det lättast skulle efterliknas i metall.
Plötsligt var det som att något slog henne, en helt fenomenal idé av rent bombastiska proportioner.
"ÅH KIAN!"
Utropade lite väl högt, hon hade ett visst problem med ljudreglering då hon blev riktigt uppspelt.
"Kan inte du växa fram lite blommer så kan jag härma dom mä min metall?"
Den lilla pompomen till svans viftade okontrollerat bakom henne och hennes framkropp sänktes något som om hon tog sagt eller nästan var på väg i lekställning.
"Tänk va, det skulle kunna va jättekul och vi skulle träna våra krafter mä!"
Ett enormt nöjt flin klädde hennes anlete.
"Gudars va smart va, kombinera nytta mä nöjje eller vad man kan säga??"
Hennes stora, fluffiga tassar trampade lite på stället. Hon ville genast ge sig iväg till en bra, lagom privat plats där de kunde påbörja träningen. Kian visste säkert var han enklast kunde frammana fina växter så hon överlät det till honom att föreslå plats.

Hennes stillsamma fundersamhet byttes, utan förvarning, mot ett högt utrop som fick Kian att hoppa till av förvåning innan han bröt ut i ett högt skratt. Det tog några ögonblick innan han kunde samla sig nog för att faktiskt svara henne.
"Självklart!" 
Ögonen slöts och han lät sig kraft sträcka sig ut i marken, kände jorden under sina tassar och det liv under dem som längtade efter att gro. Och ur marken sträckte sig en grön stjälk, växte, sträckte sig mot himlen, för att slutligen öppna upp sig i en stor, gräddvit lilja.
Kian öppnade ögonen och såg på sin skapelse. 
"Sådär."
Blicken vändes mot Assar och hans ögon tindrade. 
"Jag vet inte vad den heter, men... Det är den vackraste blomman jag vet. Den påminner mig lite om dig." Ett generat leende gled över hans läppar innan han valde att vända bort sin blick från henne, för att åter se mot blomman.

Assar ögon glittrade medan blomman växte fram ur jorden och slog ut. Den luktade underbart och hon var som fullständigt förtrollad av den. Det måste vara så mirakulöst att ha den kontakt med växter som Kian hade.
Först avfärdade hon hans komplimang i sina tankar, tyckte faktiskt blomman påminde mycket mer om typ Xihali eller Nace snarare än henne men sedan var det som ett orden faktiskt sjönk in. Den vackraste blomman han visste om, påminde om henne. Hon skänkte honom ett lika generat som rört ögonkast med manvargen var åter upptagen med att studera liljan mellan dem. Med ett svagt leende följde hon hans exempel och studerade kronbladen noga. Hennes skära tunga gled ut mellan hennes framtänder då hon sträckte sig efter kraften och med stor koncentration försöka härma växten. En glansig, grå massa steg upp ur jorden framför henne och vred sig utåt i olika vinklar. Dem tunna, bara lätt veckade kronbladen tog all hennes fokus att återskapa och ögonbrynen spändes i ett bestämt uttryck, tungan fortfarande utanför munnen.
Så efter flera minuter av ovanlig tystnad runt den krulliga honan var skapelsen klar. Hon hade haft ganska begränsat med metall att arbeta med, vilket lett till att varje blad var väldigt runt och delikat. I en del kunde man till och med se små vener och veck, medan somliga var mer minimalistiskt utformade. Den hårda formen i stål såg otroligt skör ut där den låg i den nedtrampade vegetationen.
"Sådära."
Rösten var beslutsam och lät väldigt avgörande. En viss dimma hade dragit in i hennes sinne, en trötthet, men hon hade inte ens ett spår av huvudvärk. Det var skönt att känna hur kraften utvecklades.
"Chaibos det va ett himla jobb."
Mumlade hon innan hon såg upp i vännens ögon igen.
"Ja har gjort en ros förr, för länge sen... Har du nån mer favvoblomma?"

Ett ljud av förundran lämnade Kian när han såg hur hon skapade en kopia i metall av hans levande växt, och när hon åter tog till orda vände han blicken mot henne med ögon som glittrade.
"Åh, så vacker!" 
Ett brett leende prydde hans ansikte, det syntes verkligen att Kian menade vad han sade.
När Assar frågade vidare avbröts dock hans leende.
"Hm, eeeh…." Trevande letade han i minnet, kom på massor med olika blommor som han hade stött på under sina dagar. 
"Ingen som är lika fin som den här." Han lyfte tassen och pekade liljorna som stod framför dem, den ena levande och den andra i metall.

Hon gav vännen en något finurlig blick.
"Hmm okej..."
Något fundersamt såg hon ner på sin lilja igen och började med en oväntad snabbhet lägga till detaljer. Den lilla del av en stjälk hon kopierat formades om till en ögla och igenom den drog hon en silvertråd bildad av flera smalare trådar samman-spunna runt varandra. Det kändes lite för avancerat att försöka pyssla ihop en kedja såhär på plats, hon kunde kanske uppgradera den med det senare.
Ett belåtet grymtande lämnade henne då hon var klar. Den detaljerade metallblomman var förvandlad till ett halsband.
"Det är till dig."
Sade hon något stolt och såg med stora, förväntansfulla ögon på Kian.
"Jag menar... det är ju din favoritblomma. Och jag tycker det passar dig. Ni ser båda lite sköra ut."
Hon skrattade till, aningen nervös, och lyfte upp halsbandet i munnen för att hjälpa honom trä det över huvudet.

Typ sådär:

"Ååååhhhhh…" 
De blåa ögonen gnistrade i Kians avlånga ansikte när han såg på halsbandet och han böjde huvudet mot Assar för att låta henne trä den tunna metalltråden över hans huvud. Han såg sedan upp, med ett leende fyllt av tacksamhet. 
"Tack!" 
Han sträckte på halsen och lät sin nos nudda vid hennes kind i en varm gest fylld av glädje. 
"Jag har aldrig fått något så fint av någon." Systern kunde kontrollera metall, men Kian hade då inte fått något av henne. Visserligen var det länge sedan de hade setts, men ändå... Ett litet minne hade ju inte varit fel att bära med sig. 
Han drog tillbaka huvudet, kände en varm känsla sprida sig genom kroppen då han såg på Assar. 
"Tack," mumlade han igen, i brist på andra ord att säga. Han önskade att han hade kunnat ge henne något lika fint, men det var omöjligt. Även om han kunde få de otroligaste växter att blomma så varade de inte för evigt. De vissnade och dog ifall man tog dem med sig, medan gåvan Assar gett honom skulle vara för evigt.

Assar log ett brett leende som blottade alla hennes tänder och fick ögonen att kisa. Att Kian blev så glad gjorde henne varm och bubblig på insidan. Visst att hon var bra på att fixa grejer i metall och så, och det var ju ett awesome halsband, men att han aldrig hade fått något så fint av någon var nästan svårt att ta till sig ändå.
"Äsch!"
Grymtade hon fram och rodnade lite.
"Bästa till den bästa jö!"
Hon skrattade ett hest skatt och stångade sin vän i kinden - men mjukt och försiktigt. Det blev betydligt närmre en ömsint smekning än inledningen på en brottningsmatch. Den korta, fluffiga boll som var hennes svans ryckte glatt fram och tillbaka.
"Ska vi gå å kolla om Nace är på stranden? Jag tänkte bygga stentorn mä han senare... Var med!"
Hela framförandet, men framförallt den avslutande inbjudan, var mer ett krav än en fråga.

[Ska vi börja avsluta? (Vill ha ett roll i nutid också, efter att all the shit has gone down och nace och srao och digne alla e döa)]

Lite smått generad av den ömma beröringen skruvade Kian en aning på sig, osäker på vad han skulle svara henne. Assar hade alltid varit en god vän, men ändå var hon på något sätt annorlunda jämfört med alla hans andra vänner. Riktigt hur kunde Kian inte sätta tassen på.
Som tur var fortsatte hon tala, och Kian kunde släppa känslan av osäkerhet och faktiskt haspla fram några ord. 
"Åh, ja!"
Snabbt var han på benen.
"Vi går på en gång."
Med glada steg traskade han mot stranden, med Assar vid sin sida. 

[Avslutat.]