Aurora hade aldrig varit såhär långt österut. I sin vandring med Persephone hade de fastnat i Ken-Yak, och resten var historia. Nu hade hon lett sina och Nilos barn nordöst. När de nått Lövskogen hade det faktiskt legat snö på marken, och de hade fått stanna för att låta valparna leka av sig i det nya.
     Följet var svårt att missa när de marscherade in i Yanamore, rakt mot Kärnan. Aurora bar huvudet högt, men log gnistrande mot de runt. Några ansikten var bekanta från Civitas, och dem nickade hon mot.
     Isil Anar hade nog fått nys om deras ankomst, för Aurora kunde se folk flytta på sig från andra hållet. Hon sträckte lite extra på sig och la ett svagt skimmer runt sig själv, speciellt kring ögonen, där ljuset glittrade. Här fanns inga vampyrer, och hon kunde använda sin kraft hurusom. Hon fäste blicken på Isil Anars representanter, och stannade nästan.
     Världen frös när Aurora la ögonen på sin mamma för första gången på många, många år. Det var som alla färger runt om henne bleknade i jämförelse med den färgstarka fällen. Aurora själv tvättades ur när hon såg på sin mamma. Hon hade sett sig själv och sina valpar i spegeln och genuint trott att det var höjden av vackra färger, men hon hade glömt Sraosha. Åh. Det här var källan till all Auroras skönhet, källan till det vackraste Aurora hade - sin fäll. Det gjorde ont i henne att se sin mamma och för första gången på länge känna som om hennes egen skönhet endast var en blek skugga i jämförelse. Hon hade länge betraktat sig själv som den vackraste i rummet, men med Sraosha här blev hon osäker och liten, som valparna kring hennes ben. Åh. Hon hatade henne, hatade hatade hatade.
     Aurora log ännu bredare, som om hennes världsbild inte blivit krossat glass. Hon behövde hålla masken för Grendels och Tenebris skull. Hon hade inte blivit utvald för det här för att sedan sumpa allt.
     "Hälsade, Isil Anar. Jag heter Aurora, från Tenebris, dotter till Grendel. Jag hoppas vår närvaro inte är påträngande?" Runt henne smög valparna, för en gångs skull lite blyga inför så många okända blickar, men Aurora såg bara roat på dem. Hon själv stärktes av uppmärksamheten, och försökte samla sig inför konversationen med sin mor.

[Till Isil Anar och Tenebris-delegationen!]

"RORA!!!"
Ordet var närmast ett vrål och hon stormade framåt emot den lilla delegationen av en majoritet rosa vargar. Hon hade sett den vackra tiken och den glänsande guldkronan från långt håll och genast känt igen den. Visste inte om någon annan i hela numoori som bar krona på samma självklara sätt som hennes syster. Tanken på att få introducera Aurora och Sraosha för varandra igen, efter all denna tid, gjorde henne överlycklig. Världen kunde inte bli mer perfekt än såhär och det dunsade om henne då hon med väldiga språng tog sig fram mellan marknadsstånden.
I vanliga fall hade hon utan minsta betänkligheter kolliderat med sin syster, låtit deras horn ta det mesta av smällen, men något fick henne att tveka. Aurora såg så proper ut, och verkade vara här för att tala till hela flocken. Men det som verkligen fick henne att sakta in var dem krulliga ungvargarna som blygt tittade fram bakom Rora.
Assar kom på sig själv med att stå mållös med munnen på vid gavel. Var det där? Hon drog djupt efter andan och sökte sin syster blick med glädetårar sprutandes ur ögonvrårna.
"Är det dina valpar?"
Kved hon nästan fram och slöt det sista avståndet. Sträckte fram sitt huvud och bjöd in i en ordentlig vargkram.

Besök från Tenebris. Så snart ordet nått dem stod hon samlad med de andra från flocken i väntan med ett varmt leende på de mörka läpparna. Hon kände en iver att möta dem, och växlade en snabb blick med Ronia innan delegationen trädde fram genom mängden av folk.
     Sraoshas leende dog ut, snabbt, ersattes omedelbart av en förvånad min. Det var som om hon inte själv trodde på vad hon såg, kunde begripa, förstå. Allt eftersom sekunderna passerade kom Sraosha till insikt att det inte var en dröm, att det inte var en hägring. Det där var verkligen hennes dotter Aurora.
     Assar hade mål i mun nog att kasta sig fram, ropa hennes smeknamn, och i det ögonblicket var det som om Sraosha var tillbaka där i Höstskogen med valparna omkring sig, lekandes. Skrattandes. Synfältet blev med ens suddigt och Sraosha blinkade. Hur länge hade hon stått stilla som en idiot med tårar i ögonen? Hon försökte skaka förvåningen, chocken av sig, och med det lämnades utrymme för en obeskrivlig glädje som blossade varmt i hennes bröst. Hon tog några steg fram och kände hur skakig hon var i benen, och för ett ögonblick kändes det som om de inte skulle bära hela vägen fram. Hon såg valparna som blygt tryckte intill Auroras ben och Sraosha förstod direkt att det var hennes. Auroras valpar.
     "Aurora." Namnet var en svag viskning, men Sraosha kunde inte hålla tillbaka längre. Hon slöt avståndet och omfamnade henne, hällde all sin värme och kärlek i omfamningen. "Mitt hjärta. Förlåt mig, förlåt."
Sraosha snyftade till, men försökte samla sig när hon motvilligt släppte. Hon representerade Isil Anar, och förstod också att Aurora ledde delegationen från Tenebris. "Jag har saknat dig så, hjärtat mitt. Välkomna till Yanamore."
Blicken vandrade ner mot valparna som gömde sig bakom henne. Det var svårt att hålla gråten borta, för det var som att se sina egna valpar små igen. De var så lika henne. Hennes barnbarn.

Aurora var beredd på närvaron av sin mor, men när Assar dundrade fram blev hon nästan överrumplad. I sista sekund lyckades hon ducka för den våldsamma omfamningen, och placerade istället två kindspussar på systerns kinder med så mycket värdighet hon kunde uppbåda efter det där.
     Hon kunde dock inte ducka för den betydligt mildare omfamningen som Sraosha gav henne.
     "Aurora. Mitt hjärta." Inte ditt längre. Aurora log mot sin mamma när hon lösgjorde sig från kramen, och lät sedan blicken glida mot resten av Isil Anar som kommit för att möta dem.
     "Vi har rest långväga, och mina valpar är trötta." Hon talade högt nog för att göra sig hörd, men behöll den behagliga stillheten i rösten. "Kan vi fortsätta konversationen där inne?" Hon nickade in mot Kärnan, vars murar reste sig över den övriga miljön.

Resan till Lövskogen hade varit mycket, mycket längre än han först hade förstått att den skulle bli, och trots att kroppen kände att det definitivt var dags att vila var nyfikenheten tillräckligt stark för att han skulle kunna ignorera det. Ända sedan de hade stegat in i Yanamore hade så gott som alla vänt sig om för att se på dem. Ariel var van vid det, men att råka ut för det någon annanstans än Civitas kändes mest... konstigt. Utan att riktigt reflektera över det sökte han sig närmare Tistel medan han försökte titta på allting samtidigt. Det var så mycket som var nytt, och samtidigt så bekant.
    Auroras röst drog honom tillbaka till verkligheten och han tvingades att abrupt stanna upp för att inte gå rätt in i henne. Tungt satte han sig ner, och det blev med ens tydligt för honom hur trött han faktiskt var. Även om resan hade varit spännande, så var det skönt att vara framme.
    Med uppmärksam blick följde han händelserna som utspelade sig framför honom. Pannan rynkades när han såg den rosa tiken som kallade Aurora för 'sitt hjärta' gråta. Försiktigt lutade han sig närmare Tistel.
    "Varför gråter hon?" viskade han förbryllat.
Han studerade den äldre tiken, och försökte själv lista ut varför medan han väntade på Tistels svar.

Ronia hade stått tyst medan händelserna utspelat sig framför henne. Hon hade inte hunnit mer än utbyta en blick med Sraosha innan allt tycktes hända på samma gång, och det dröjde en stund innan hon fick chansen att föra ens en syl i vädret. Assar dundrade fram till sin syster, och Sraosha lämnade hennes sida för att omfamna sin dotter på ett betydligt mer sansat vis. Aurora utstrålade värdighet, och Ronia noterade att hon inte gjorde någon ansats till att närma sig sin familj på samma sätt de andra tikarna gjort. 
   Ronia blinkade långsamt i ett försök att hålla tillbaka instinkten att rulla med ögonen. Hon behövde definitivt tala med Assar om hennes valpiga framfusighet. Det var högst opassande att flyga i famnen på representanter från andra flockar, vare sig de var välkända eller inte.
   "Välkomna, Tenebris." Blicken svepte som hastigast ner mot valparna som tryckte vid hennes ben. De flesta strålade av färg, men en eller två var blanksvarta, och ägde få likheter med de övriga. Hon var förvånad att Tenebris skickat så unga valpar på den långa resan, men brydde sig föga så länge de klarade sig medan hon krävde Auroras uppmärksamhet.
   "Nej", svarade Ronia på hennes fråga, och gjorde istället en gest norrut om Yanamores kärna. Trots att en bestämd skärpa smugit in i rösten så förblev uttrycket välkomnande, och blicken återvände snabbt till den färggranna familjen. "Kärnan tillhör Isil Anar, men ni är välkomna att stanna i våra finare gästutrymmen. Det ska nog vara till er belåtenhet. Är ni redo visar er dit personligen, så kan vi talas vid senare."
   Ronia sökte efter Crista bland de vargar som samlats bakom henne. Hon nickade åt fakargen när deras blickar möttes. Hon hoppades genast ner från Patharas rygg, redo att agera.
   "Be Eri förbereda kött och vatten åt våra gäster."

[Avslutat för Ronias del, men lämnar öppet ifall någon mer vill reagera.]