Blair hade vetat att de skulle komma, så han hade begett sig tillbaka. Svalt stolhet, sorg och ilska med hull och hår och marscherat på. Tillbaka. Han var tvungen.
     En efter en mötte han dem. Han hade vetat att han inte skulle få vara ifred, men antalet som mötte honom rörde ändå en bit av hans hjärta som inte var förstört. I tystnad slöt de upp vid hans sida när den fallne profeten återvände till platsen för sin nedgång. Det hade inte gått lång tid - bara en natt. Gryningsljuset låg inte ens över dem ännu, och Måntemplet var tomt och dystert. Det fanns bara ruiner, glöd och död kvar. Hans trogna hade gjort sitt jobb grundligt.
     Blair stannade i mitten, nästan vid den sten han hade använt som podium dagen innan. Han såg inte åt den, inte heller åt platsen där Guden uppenbarat sig. Han såg bara mot vargarna, även om hjärtat bultade en liten bit ut i skogen. Snart skulle han återvända till honom, men han behövde ta itu med sina trogna först.
     "Så", sa han med låg, raspig röst. "Det här är vad vi åstadkom." Med en kraftansträngning sträckte han på sig. I och med den ståtliga hållningen blev det tydligt hur trött han var, men han höll god min.
     "På vems uppmaning börjar ju bli lite oklart", Blair log blekt, "men Måntemplet hade inte kunnat värja sig mer från oss än en jordbävning. Jag är stolt över er." De hade blivit hans vänner under veckorna som gått, och även Blair ifrågasatte banan han lett in dem på hade de överträffat hans förväntningar.
     "Ni behöver inte följa med mig längre. Jag önskar er all lycka i framtiden, vad den än må innehålla." Han försökte hålla rösten stadig och lugn som den brukade, men det fanns ett stråk av sorg som han inte kunde sudda bort. Sorg över allt han redan förlorat, och allt det han skulle mista igen när de tog farväl.

[Till de delar av B-gang som valde att följa efter Blair/följa efter någon som följde efter honom/stanna kvar i Måntemplet!]

“Jag är stolt över er” var precis vad Bea ville höra och hon sträckte självsäkert på sig. Stoltheten blev dock som bortblåst när de mest oväntade av ord lämnade den brune hanens mun, ni behöver inte följa med mig längre. Ett fnys lämnade hennes näsborrar.
   “Vad är detta för trams, vad ska du göra?” De svarta ögonen borrades bestämt in i den andres ansikte. “Blair” hon begärde ett svar. Bea hade varit med såhär långt på resan, inte skulle hon hoppa av nu. Inte efter allt som hänt.

"Vad ska du göra?" Blair hade inte väntat sig frågan. På något sätt hade han väl väntat sig att de skulle släppa iväg honom, och att hon frågade tacklade nästan omkull honom. Han var alldeles för trött för att formulera ett vettigt svar. Vad- Han hade ingen aning, men det kunde han ju inte säga till dem. På något sätt behövde han ha en anledning att så abrupt bryta gemenskapen. Ehh-
      "Jag, eh-" Han snörde ihop läpparna och naglade fast henne med blicken. "Jag ska bli handelsman." Idén slog honom i samma stund som han öppnat munnen. Den var så långt ifrån genomtänkt han kunde komma, och en del av honom ångrade sig direkt. Han hade ingen aning hur han skulle göra, eller om han ens skulle tycka om det livet. Men Blair samlade sina skådespelartalanger och vinklade huvudet på sned, en självsäker gest.
     "Handel", upprepade han. "Jag väntar mig inte att det skulle roa er?"

“Jag ska bli handelsman” Bea höjde på ena ögonbrynet.
   Handelsman.
   Han-handel.
   Handel.. Handelsman.
Orden ekade i hennes huvud och hon ruskade på det som för att få bort tankarna. Blicken smalnade av, “Du kan inte mena allvar” Bea skrattade kort. “Aldrig att du ska bli handelsman, det köper jag inte. Såklart att det inte skulle roa oss, men främst inte dig själv” försökte Bea övertyga honom, “Se på oss alla. Resan kan inte sluta här, varför samlade du då ihop oss? Låt inte motgångarna slå dig till marken, gå vidare” beordrade hon. “Vi har din rygg.”

Förtroendet för honom var en av de saker som växt i deras relation, och den ljusa fakargen visste vart han hade sin bror. Molok hade därför väntat in hans återkomst istället för att flyga efter honom. Dels för att han inte var den duktigaste på att hålla tröstande konversationer, och dels för att han själv visste hur viktigt det var att ensam få reflektera över sina tankar. Blair behövde själv få komma till instinkt till sitt nästa steg.
    Precis som han anat, hade hans bror dykt upp. Molok var överraskad över att så många hade stannat kvar på platsen, trots uppenbarelsen. Att han själv stannat gjorde honom förvånad, han hade inga relationer till gruppen som valt att följa Blair, bortsett från sin syster som han fortfarande höll på avstånd.
    Medan brodern talade, granskade Molok i bakgrunden reaktionerna på hans följares ansikten. Vissa präglades av förvåning, andras av mer ilskna uttryck. Hans egna ansikte förblev neutralt, trots Blairs tillkännagivande över sitt nästa uppdrag, att bli en handelsman. Han kunde dock förstå reaktionen som lämnade en av följeslagarna. Visst lät det inte klokt, att en man som Blair skulle ägna sig åt handel, men om det var vad han behövde, skulle Molok stå vid hans sida.
    En lågmäld suck lämnade honom innan han trädde fram ur skuggorna av sin bror. Han slöt upp bredvid honom samtidigt som han vände blicken mot Blair, för att sedan åter låta den falla på resten av dem. Accepterade de inte Blairs val, var de inte värdiga nog att följa honom.

"Handel", upprepade Blair tonlöst. "Det är vad jag vill syssla med. Jag är allvarlig. Följ med eller gör det inte. Fritt val, Bea." Han gav brodern en nick när han anslöt sig, och kämpade fram ett litet leende åt Garn, trots att han verkligen inte kände för det.
     "Ni gör som ni vill", sa han igen, lite högre den här gången. "Jag ska göra en grej först, men jag kommer tillbaka om några minuter, och går jag till Civitas. Följ med om ni känner för det." Han gav Molok en blick, och brodern följde tyst efter honom när han lämnade det öppna området och begav sig in i skogen för att hitta sin älskades kropp och bränna den. Det var det minsta han kunde ge Yrjö efter att ha lett honom in i döden för ingenting.

[Sätter det här som avslutat för Blairs del! Han går och bränner Yrjös kropp nu, så kommer han tillbaka och så går vi! Om ni vill hänga på, svara eller skriv till mig på Discord. Avslutat i alla fall <3]

Bambra stod tyst vid utkanten av gruppen, hon hade redan pratat med Blair och visste att han visste att hon stod bakom honom oavsett vad. I vanliga fall hade hon antagligen flinat åt hans kommentar om att bli handelsman men nu gick det inte. Hon kändes sig ihålig, att vara tillbaka i templets ruiner fick henne att känna sig fullständigt ihålig.
"Jag ska göra en grej"
Hon såg upp och mötte broderns blick just efter att han sett emot det tredje syskonet, nickade och följde honom och Molok ut i skogen. Såklart skulle hon stå bredvid honom då dem sa farväl till Yrjö. Hon hade inte haft chansen att vara där då Blair förlorade sin partner, men hon skulle vara där nu. Och sen skulle hon hem... till det som inte var hem längre. Men till Duva. Bara för en stund.