Trots att blod klädde marken, tillsammans med innanmätet, så var den unga hanen fläckfri. Framför honom låg det långa kadavret av en större ormart och metodiskt arbetade han försiktigt med att få loss det lena skinnet. Det var svårare än med smådjur med päls, och krävde mycket koncentration, men han var mycket envis med att lära sig. Kunde han göra egna utsmyckningar skulle det vara bättre än att byta till sig. Det skulle innebära att allt han bar var unikt, och han ville inget hellre än att stå ut bland de trista massorna. Den naturliga skönheten och vackra fällen gjorde sitt, men bra utsmyckningen var skillnaden mellan hit eller diss. Han kunde inte göra annat än att skina.
Även nu när han gjorde ett sådant grötigt skitigt arbete så höll han sig så ren han bara kunde. Tvättade bort blod innan det hann torka och såg till att inte kliva eller lägga sig där han tömt ut den, dessutom var hans klädnad prydligt hängd över en ställning han hade i närheten, den fick absolut inte bli fläckad.
Metodiskt fortsatte han med verktygen och fick bit för bit loss skinnet, arbetade sakta för att inte skada det, och var helt uppslukad av sitt verk.

Han hade valt att vända tillbaka. Riktigt vad som fick honom att vända tillbaka var osäkert. Det kan ha varit den svart vita vargen, men det kan också ha varit något helt annat. Det var till och med svårt för honom att hålla reda på varför han gjorde saker. Men det var ganska självklart att det fanns mer intressanta saker här omkring. Gällande måntemplet så kunde han mest hoppas på att Etain sett vad som hänt och kunde förmedla det till honom om han inte hittade någon annan som varit där.
Han stannade upp. Doften av blod fyllde hans nos och han log stort. Kan det ha varit något intressant han hittat. Nästan instinktivt aktiverade hans kraft när han sökte sig närmare. Delar av honom täktes av bark när han gick förbi träd. Det var inte perfekt men för ett hastigt öga så kunde han vara lika med osynlig.
Han såg den ljust färgade vargen tidigt. Uppslukad av något.
Leutwin lät ögonen svepa lungt runt omkring dem. Det fanns inte en annan varg i syne, men blod och inre organ fanns runt omkring then ljusa vargen. Hans nyfikenhet höjdes när han långsamt och försiktigt gick framåt tills han var tillräckligt nära för att se vad den ljusa höll på med. Hans leende breddades när han med en lugn röst pratade.
"Now that looks interesting." De gröna ögonen hölls på vargen för att se dess reaktion.

Han var inte bäst på nimorian, men han förstod det väl, även om han var mer van med en grövre dialekt. Rösten kom som ur intet, men när han såg upp blåste han bort luggen så att det hopväxta ögat blottades. Han skämdes inte över det längre, men dolde det oftast, men vad han än tyckte om det så gav det honom en bättre syn och överblick, han var van med att syna folk och detaljer. Främlingen smälte bra in i det mörka området, med delar av honom syntes fortfarande, och kraften han troligen använde var densamma som en han var mycket van vid. Hur morfadern skulle se på att någon fipplade med hans växter visste inte Viol, men det var inte viktigt nu.
 Ett vetande leende bredde sig ut på läpparna men han låtsades som om han inte fått syn på främlingen och talade till luften med en lätt skotsk brytning, som inte var riktigt lika grov som Grendels, på den ljusa rösten.
 "Now I know I'm quite the sight" det var han. Fällen var oklanderligt putsad och hans gener gav honom en fördel med den böljade pälsen och tjocka luggen. De få smycken som fortfarande klädde honom gjorde inte direkt uppsynen värre.
 "Or do you like craftmanship maybe?" han log sockersött men fortsatte lätt med arbetet, fortfarande utan att direkt ge de dolda vargen någon mer notis. Han hoppades att främlingen menade det första, han skulle aldrig säga nej till att prata om sig själv.

Han stannade till när den andra blottade sitt dubbla öga. Inte för att det skrämde honom, utan snarare för att det intresserade honom. För en sekund fylldes hans huvud av tankarna på hur världen såg ut från främlingens håll.
Now I know I'm quite the sight.
Leutwin gick långsamt närmare den andra vargen. Mjuka, lugna steg som om allt skulle förändras om han gjorde för mycket ljud ifrån sig, tills han var ur mörkret och barken hade försvunnit från hans kropp.
Or do you like craftmanship maybe?
Leutwin log sitt breda flin.
"Why not both? I'm always intrigued by interesting beings and things." Leutwin skakade till på vingarna och lät dem lägga sig till rätta innan han försiktigt satte sig ner, undvikandes blod eller innandömen. "Allow me to introduce myself. I'm Leutwin." Hans ögon vandrade över det den andre höll på med. Intresset nästan sken i hans ögon. Han hade sett vissa vargar som bar kläder, och många som bar smycken. Det var inget för honom själv, men att se det skapas var oerhört intressant.

Trots att han väntat sig någon sort kommentar om utseendet så pirrade det nöjt i honom av bekräftelsen, och belönade hanen med ett till leende. Trots att han var nöjd över bekräftandet så visste han inte om det var fördelaktigt att bli kallad av intressant. Menade han skönheten, eller de flertalet missbildningar han bar som bevis på hellhounds blodet? De tre öronen vippade lätt på huvudet och hans såg upp när han hörde hanen närma sig. En grön drakarg. Förutom vingarna fanns det inget tilltalande över hanens utseende. I motsats var svansen täckt av ett enda stort naket ärr. Ful blottad hud. Även om texturen var fel så påmindes han av råttorna i Civitas lägre gator.
 Hanen var äldre än honom, och större, men Viol förväntade sig att växa om honom en dag. Något han inte riktigt visste hur han skulle förhålla sig till. Han gillade att kunna se ner över massorna, och ses som stark, både kroppsligt och mentalt, men samtidigt ville han vara nätt och vacker. Inte lika bastant som Tibast.
 "Interesting you say?" det sockersöta leendet låg på läpparna och mjukade upp hans drag, faktum var att han såg väldigt feminin ut.
 "Is that good or bad?" rösten var lätt road, men det låg ett väl dolt allvar i frågan. Han ville verkligen veta om han blev hånad, för det skulle han aldrig kunna tillåta.
 "I'm Viol Stjärnsten" han sade efternamnet med stolthet, hennes föräldrar skapade något stort, och han var del av det.
 "Means Starstone" förtydligade han, omedveten om hanen kunde Nordspråk eller inte.

Is that good or bad?
Hur Leutwins flin kunde bli större var svårt att beskriva men det blev det.
"How can it be bad to intriguing?" Frågade han med en genuin, len röst. "Being intresting is what people notice and remember. I mean it is the highest praise I for one can give anyone." Han fortsatte att le när den andra introducerade sig själv. Chansen att han faktiskt skulle glömma namnet var ganska stor. Han var oerhört dålig med namn trots allt. Men namnet passade den andra individen förvånansvärt bra tyckte han av någon anledning. Så kanske skulle han faktiskt komma ihåg namnet. Viol.
"Oh, I do know what it means, don't worry. It's very fitting for you as well. It's a tough name to live up to, but you seem to do fine for such a young age."

Hur det kunde vara dåligt? Viol kunde säkert nämna hundra olika sätt man kunde vara intressant på ett dåligt sätt, men något sade honom att denna alldagliga arg inte skulle förstå sig på hur folk kunde vara intresserade över dåligt skvaller eller folks fall. Han verkade inte vara den som var direkt insatt i den sortens socialitet det kom med att bo i ett samhälle som en stad. Att han var så öppet intresserad av simpelt hantverk var en ledtråd till det.
 "Believe me there are lot's of bad ways to be intriguing" han utvecklade det inte mer än så, och skulle antagligen inte göra det även om han blev tillfrågad, ville styra tillbaka ämnet till sig själv.
 "But since you don't seem to be the person to even know them I guess I take it as a compliment" leendet låg åter på hans läppar och mjukade upp hans drag, även om betarna oftast fick det att te sig något skevt.
 Komplimangerna sög han åt sig som om han var en svamp i vatten. Vargen må vara alldaglig, både i beteende och utseende, men han verkade i alla fall ha fungerande ögon, och vettet att känna igen skönhet när han såg det. Det var iallafall något, dessutom förstod han Nordspråk, så vältalig verkade han nog allt vara också.
 Viol lade ner verktygen han jobbade med och tvättade tassarna som hållit om det avlånga kadavret ifrån blod, om han skulle konversera var det oartigt att inte ge all sin uppmärksamhet till sin samtals partner, och han skulle inte bli kallad ouppfostrad.
 "Well, Leutwin, that is indeed high praise" han nästan kuttrade av tanken. Att leva upp till namnet, föräldrarna och flocken var något av det han önskade mest. Leutwin visste verkligen hur man matade Viols begär för konfirmering, vilket dock var den troligaste anledningen att han hade ynglingens intresse, för inget annat tedde sig intressant med den blek gröna individen.

Believe me there are lot's of bad ways to be intriguing.
But since you don't seem to be the person to even know them I guess I take it as a compliment.

"I don't, that's true." Skrockade han. Hans blick vandrade över allt från ormskinnet till verktygna. Det var allt väldigt intressant men inget han trodde att den andre skulle vara direkt intresserad av att berätta om. Det var inte direkt svårt att se att den andre drog åt sig komplimanger som han själv drog åt sig fakta.
Well, Leutwin, that is indeed high praise.


"Some of the highest I've given, I believe." Han försökte ge ett litet förtroende ingivande leende, han hade trots allt fått höra från Etain att hans leende inte direkt var det mest pålitliga. Hon brukade beskriva det lite som förskräckande. Leutwin fortsatte att prata om ämnen han hoppades intresserade den andre och slängde in lite komplimanger med jämna mellanrum. Det verkade ha den effekten han sökte för den yngre vargen sträckte sig lite när han hörde komplimangen.
"It's getting late, and I wouldn't want to hinder you from finishing your work before the night crawls over us. I bid you farewell, Viol Stjärnsten. Jag hoppas vi ses igen." Han fällde ner huvudet i en lätt bugning och vände sig om för att sjunka in i skogens mörker.

Det var med en fascinerande lugn ton som drakargen erkände vad andra skulle ha kallat en dumförklaring. Inte alls som boende i staden. Det var lagom uppfriskande, och trots hanens alldagliga utseende så hjälpte hans smicker honom långt för att stanna i god dager med Viol. Om hanens ord var något att gå på så spelade han alla sina kort rätt. Hade han inte haft sitt arbete framför hade han nog fysiskt kråmat sig under komplimangerna.
 Det visade sig att Leutwin heller inte behövde mycket uppmuntran för att prata, och Viol var glatt överraskad att ämnet ofta återvände till honom själv utan att han ens behövde styra det dit, det gjorde det lättare för honom att arbeta medan Leutwin pratade, berömde och frågade enstaka frågor om vad Viol gjorde just då.
 Plötsligt reste sig den gröna och började ursäkta sig för att gå, och bugningen fick honom att skruva nöjt på sig, men han nickade bara tillbaka som avsked då munnen var upptagen med verktygen då han jobbade för att få bort det sista biten skinn av ormen.
 Viol hade en stark känsla av att han skulle få se hanen igen.

Avslutat