"Tibast?" Tibast, som legat och jäst i gräset, mitt i en stor solfläck, höjde huvudet vid ljudet. "Tibast?"
     "Här, mamma", svarade han och sträckte gäspande på sig. Hans mamma rundade en buske och kom inom synhåll. Hon bar inga extra smycken den dagen, bara kronan och de sedvanliga kristallerna i svansen. Han började resa sig, men Aurora avbröt rörelsen med en tydlig nick att han skulle sätta sig ner igen. Tibast lydde utan vidare.
     "Du börjar bli gammal nu, Tibast", tog Aurora till orda när hon också slagit sig ner. "Man kan inte vara valp för evigt, vet du." Tibast var tyst. Han visste inte vart hon ville komma, men han visste att hon inte gillade att bli avbruten. "Det är dags att du börjar bidra. Hjälpa till, så som jag och pappa gör." Tibast hade faktiskt ingen aning om vad varken mamma eller pappa gjorde för att hjälpa till, men han tänkte absolut inte ifrågasätta. Han gillade sin nos, och ville gärna behålla den.
     "Mmm... vad som helst?" Tonen var trevande, och Aurora la huvudet på sned, ett tydligt krav på förtydligande. Tibast harklade sig. "Mamma, kan jag få bli en gladiator?" Hans röst blev mindre och mindre för varje ord. Ända sedan Ivo skadat sig visste han vad Aurora tyckte om arenan, men Tibast kunde inte släppa känslan av att det var det häftigaste i världen. Tänk att få visa upp sig för hela Numoori. Han var ju snygg, så träningen var väl bara ett nödvändigt ont på vägen.
     Aurora såg länge, länge på honom, och först trodde han att han skulle få en tillrättavisning, men sedan suckade hon.
     "Älskade, om det är vad du önskar, så naturligtvis. Jag ska vara där och slicka dina sår, men säg inte att jag inte varnade dig." Tibast sken upp. Att det fanns en varning i orden brydde han sig inte om - hans dröm skulle gå i uppfyllelse! Han skulle bli den bästa och snyggaste (ingen utmaning för honom) gladiatorn som fanns.