(Paxat till Zodiac :3)



Sanden var kall under trampdynorna.
Vinden kändes som isande fingrar som trevade över hennes spröda kropp.
Honan kurade ihop sig så mycket hon kunde, där hon satt på stranden, och stirrade ut i natten.
Kluckandet av det svarta vattnet, glänsande i månskenet.
Den burriga svansen låg över tassarna, värmde.
Hon hade en tunn halskedja om nacken. Den bestod av många små, små länkar av silver.
I kedjan hängde en glasflaska, som hon fyllt med lysande energi.
Tikens kroppsbyggnad var slank och ganska späd, hennes päls var sandfärgad med svarta och rosaaktiga markeringar.
Slingor av manen rörde sig i vinden.

Hon reste sig upp och huttrade i kölden. Såg sig omkring på stranden, och blicken passerade bland annat bron av de dödas ben.
Men vad blicken fästes vid var någonting helt annat. En öppning i en av sandstensklipporna som fanns på denna öde strand.
Genast styrde hon stegen ditåt. Kanske var det varmare där inne?
Hon hoppades innerligt att grottan var obebodd, om det nu var en grotta och inte bara ett grunt hål.

Strax kom hon fram till öppningen, och kikade in. Mörker.
Inte en själ syntes till.
Tvekande lyfte hon ena framtassen och placerade den snabbt innanför öppningen.
Ingen invånare kom farandes ur mörkret, allt var lugnt och tyst.
Sånär som på vågornas skvalpande mot stranden, och den smått vinande vinden.

Hon gick in, med svansen mellan benen, huvudet i mankhöjd och öronen lätt bakåtstrukna.
Mörkret slöt sig kring henne, och det sista man såg var den randiga svansen innan också den slukades.
Fast det var inte mycket ljusare ute, så så stor skillnad var det inte.
Innan hon fortsatte, tittade hon ner på hängsmycket hon bar.
Den mjuka, svaga glöd som fanns där i, började snart pulserade och fick ett startare sken. Lyste upp grottan hon befann sig i.
Utrymmet var inte stort, snarare som en lång korridor till formen.
Lågt i tak och närmast smalt mellan väggarna.

När skenet föll på väggarna såg hur fukten sipprade nerför stenen, och lavar klamrade sig fast vid den skrovliga ytan.
Marken under henne var delvis sand, delvis gråsprängd sten.
När hon sedan fortsatte in, ekade varje steg mellan väggarna.
Inne i grottan var det som en annan värld.
En mörk, fuktig värld.
Men doften var inte unken, bara mystisk. Mörkret inte skrämmande, bara skyddande. Intalade hon sig.
Det fanns ingen här, eller hur?

Efter några hundra meter, gången var lång, hade hon övertygat sig själv om att här inget fanns. Inget som ville henne illa. Inget skräckinjagande scenario skulle någonsin komma att utspelas här, inte!
Snart kom hon fram till en del av grottan där den delades av, och två olika vägar sträckte ut sig framför henne.
Modet sjönk. Vilken väg skulle hon följa? Båda var de lika kolsvarta, och tysta.
Det enda som hördes var hennes ekande andetag. Hon försökte frenetiskt andas tystare, genom nosen. men det hördes ändå, hon kunde inte göra något åt det.
Hjärtat bankade innanför revbenen.

Till slut valde hon den vänstra gången, och det var tur.
För i den högra fanns ett dolt, vråldjupt stup som sluttade rätt ut i det svarta havet.
Ovetande om att ödet låtit henne leva, gick hon vidare.
Hela tiden lyssnade hon spänt och vädrade i den instängda luften.
Om det inte hade varit för smyckets ljus hade hon inte sett ett dugg, och därför krockat rakt in i väggen när det kom en plötslig krök.
Men som det var nu kunde hon lätt följa stigen.
Efter ett tag började det slutta uppåt, mer och mer.
Väggarna började långsamt att närma sig varandra, allt eftersom hon strävade uppför grottan.

Hon kom upp för en brant och fann sig sedan stå i ett större utrymme.
I själva grottan, om man säger så.
Grottans hjärta. Mittpunkten. Centrum.
Det var, till skillnad från resten, högt i tak och stort mellanrum mellan väggarna.
Som i en kyrksal.
Det fanns ett hål i taket, det måste ha rasat in lite.
Ljuset sipprade in och gick som en pelare ner till det slutligen träffade sanden som fallit in.
'Då kan jag inte vara långt under ytan längre', tänkte Roneen.

Hon skyndade genom salen till öppningen på andra sidan.
Ännu en svart öppning som hon var tvungen att krypa in i för den var så trång.
Hon suckade, och ryckte till då ekot for mellan väggarna.
Klättringen uppför fortsatte, och benen hade för längesedan börjat värka.
Hon visste inte alls hur många timmar hon varit i grottan, och längtade bara ut.
Klaustrofobin nafsade henne i hälarna, och tungan hängde på vädring av utmattningen.

Hon försökte stärka sig själv med hjälp av energi, och det funkade relativt bra.
Hon kände stegen återfå spänstigheten, och blicken tappade den trötta glansen.
Öronen vinklades till och med nästan rakt fram.
Men snart fick hon trycka sig platt mot grottans mark för att ens komma framåt.
Plötsligt kände hon en vind stryka sig mot kinden, ta tag i manen och viskande eka i grottan.
Vind? Hon måste befinna sig vid en utgång!
Hon raskade på krypandet.

Äntligen fri.
Hon stod utanför sprickan hon nyss kommit ut genom.
Sträckte på kroppen och gäspade stort.
Det dunkade i de ansträngda musklerna, och varje andetag drog hon in ordentligt för att få så mycket av den härligt friska luften i sig som möjligt.
Hon lyfte huvudet och såg upp mot himlen.

Miljontals och åter miljontals stjärnor blinkade där uppe.
Hon undrade vad de var för några. Hur kom de dit?
'Ett mysterium endast de döda vet svaret på', blev hennes svar på den frågan.
Så, nu kunde hon gå vidare med livet, och hoppas att hon haft rätt.

Hon såg sig tvekande omkring.
Hon hade kommit upp från marken någon helt annan stans, och kände inte alls igen sig.
Havet glimmade i månskenet, minst en halv kilometer bort.
En suck undslapp henne, behövde hon gå tillbaka hela vägen?!
Fast... vad hade hon där att göra, egentligen?
Vore det inte bättre att fortsätta inåt landet, utforska detta okända ställe?

Hon beslöt sig för att strunta i tryggheten vid slutet av benbron, och vände sig om.
Bet sig i underläppen, tvekade igen.
Vad hade hon egentligen för mål? Hon hade inget hem.
Ingen som väntade på henne någonstans...
hon tvivlade till och med på att någon varelse här, om det fanns några, ens visste om att hon existerade.

"Personne ne sait que j'existe. Personne ne sait où je suis. Tout peut arriver à moi à l'intérieur de cette atmosphère.." mumlade hon tyst och kikade över kanten på klippan hon befann sig på.
Ljungen växte tätt, och dolde marken två meter nedanför.
Hon kastade sig ut i luften och landade mjukt bland de låga växterna på alla fyra.
Efter att ha kastat en sista blick bakom sig började hon målmedvetet att gå.

Den stora gyllene hanen vandrar över benstranden. Varför har han gått hit egentligen? Det har han ingen aning om. Men han har alltid vandrat. Det ligger väl i blodet. Så han har helt enkelt bara vandrat. Natt och dag. Dag och natt. Utan att ha något mål att sträva efter. Det var länge sedan han hade något mål med sin vandring. Han vet inte längre hur det känns att ha ett mål med något. Han är som en vilsen själ som bara osaligt vandrar omkring utan att ha någon fast punkt att vända tillbaka till.

Öronen klipper till på huvudet och han höjer blicken mot stjärnorna. Det är mörkt ute. Men kring hanen är det ljust. Solenergin han samlat på sig under sommarens klara dagar kommer alltid väl till pass nu när mörkret är en större regent över landet. Hanens gyllene kropp utstrålar solens klara glöd och får hans päls att likna smält guld.

Han har som alltid en dominant hållning. Det har han alltid haft. Det sitter väl i generna helt enkelt. Men det var länge sedan han hade en uppnosig uppsyn till det hela. Nu för tiden är han inte mycket för att mucka gräl med alla han möter på. Det finns inget att vinna av det helt enkelt. Man får välja sina fajter mer noga. Den långa gyllene svansen sveper till bakom honom och hanen fortsätter gå. Den vassa gyllengula blicken spejar ut i natten. Mörkerseendet är rätt bra. Han är noga med vart han placerar sina tassar. Benen på denna strand kan orsaka stor skada om man råkar snubbla.

I hanens spår växer vackra blodröda rosor upp ur marken. De följer honom vart han än går och han orkar inte hålla dem tillbaka. Men en meter bakom honom slukas rosorna av jorden igen. Så rosenspåret sträcker sig bara från där han placerar sina tassar och en meter bakom honom. Som ett släp eller något. Hanen stannar upp. Ser sig omkring. Finner inget av intresse på denna strand. Kanske borde han vända tillbaka? Eller så fortsätter han helt enkelt och ser vart han hamnar.

Roneen ruskade på manen och travade taktfast över de mystiska klipporna.
Snart kom hon ner på sanden igen.
Havet välkomnade henne med sitt skvalpande ljud.
Hon svepte med svansen och började vandra längs vattenbrynet, med vågorna sköljande över tassarna som är spruckna efter grottans skarpa stenmark.
Huden stramade kring stygnen i ryggen, och vinden rörde vid rosetten som fästs hårt vid hennes bakdel.

Hon vägrade tänka på den hemska tiden hos de tvåbenta. Aldrig mer skulle hon minnas testerna, utställningarna.
Att få bandet insytt längs ryggraden... Hon rös och skakade av sig obehagskänslorna.
'Aldrig mer', tänkte hon bestämt och vandrade på.

Snart såg hon en glöd i mörkret.
En gestalt av smält guld. Kunde det vara möjligt?
Nej, det var inte smält guld. Det bara såg ut så.
Hon andades ut.
Främlingen var en helt normal varg, bara det att han hade en speciell... utstrålning.

Han närmade sig för varje sekund, var inte mer än kanske ett tiotal meter ifrån henne på stranden.
Hon stod där, i månskenet, med hängsmycket lysande mot hjärtat och en tvekande glimt i ögonen.
Vinden for genom pälsen, rufsade i manen och lyfte dreadsen.
Vem var denne hane?

Han fortsätter gå. Upptäcker snart främlingen. På långt håll. Dels på doften och för att han ser den ljusa tiken. Men även för att han har sina spioner utsända. Ensamma rosor som han skickar iväg för att kunna täcka en större yta för honom. Han gilla inte överraskningar eller att någon smyger sig på honom. Så han ser alltid till att ha full koll.

Han är aldrig på något direkt socialt humör. Men samtidigt tänker han att alla han möter kan på ett eller annat sätt ge honom värdefull information som kan vara till nytta senare. Det är därför han inte byter riktning för att undvika ett möte utan fortsätter rakt fram.

Han fäster den vassa gyllengula blicken på tiken. Studerar henne granskande från topp till tå. Hon ser inte mycket ut. Men det grävs rätt mycket för att få denna hanes uppmärksamhet till fullo. Han stannar upp en bit ifrån henne. Lite för nära för att kunna klassas som behörigt avstånd. Men personliga gränser har han inte varit mycket för att respektera. Någonsin.

Den onödigt långa svansen sveper till bakom honom. Den hålls alltid höjd i en båge bakom honom. För att han inte vill att den ska släpas i marken. Det är bara jobbigt att rensa pälsen från skräp och smuts. Han nickar kort som hälsning åt tiken.
"God afton". Hans röst är sträv men ändå varm. Om den inte var smittad av kyla och likgiltighet. För denna hane bryr sig inte om något direkt i denna värld. Det finns bara en han bryr sig om. En han hoppas möta snart igen och förhoppningsvis få fler frågetecken i ljuset. Och det är hans syster.