Pågående Event
Senaste ämnen
» [VE20]Skulpterande snö[P]
Det värsta sveket EmptyIdag på 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
Det värsta sveket EmptyIgår på 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
Det värsta sveket EmptyIgår på 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
Det värsta sveket EmptyIgår på 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
Det värsta sveket EmptyIgår på 00:33 av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
Det värsta sveket EmptyIgår på 00:13 av Flippa

» Skapandet av en Yeti [Lune]
Det värsta sveket Emptytis 19 jan 2021, 12:01 av Trian

» Ett nervöst bakhåll [P]
Det värsta sveket Emptytis 19 jan 2021, 10:17 av Trian

» Its on [P]
Det värsta sveket Emptytis 19 jan 2021, 00:19 av Matvei

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster. :: 2 Botar

Inga

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
Det värsta sveket Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
Det värsta sveket Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 Det värsta sveket

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Blair
#Dissad av Aurinko
Blair

Spelas av : Elsa

Det värsta sveket Empty
InläggRubrik: Det värsta sveket   Det värsta sveket Emptymån 04 nov 2019, 18:32

Fakargen hade knappt tagit mark på den lilla stenplatån i bergen förrän vreden slet sig loss. Den hade dämpats förut efter den bruna hanen, men nu var den för intensiv för att förändringen skulle kunna stoppa den.
    "HUR KUNDE NI?", vrålade Blair ut i den tomma nattluften. "HUR KUNDE NI, ERA F-" Han bet tillbaka fula skällsord och försökte andas. Det gick knappt. Han var så arg, så upprörd att världen snurrade och luftrören snörda som grässtrån. Andetagen kom inte fram.
    Han hade inte kunnat stanna där. Det var för mycket. Det var det fortfarande. Han kunde inte minnas någon gång i sitt liv då han känt sådan- nej, han kunde inte ens beskriva det. Kroppen var trött och blåslagen, blodet torkat på obekväma sätt, ändå var han så rastlös att han vankade fram och tillbaka uppe på platån.
    "För Er var jag villig att göra det", sa han bittert. Rösten var mer lik en morrning. "För ER var jag villig att göra allt." Han blev stående, darrandes.
    "Ni lät mig göra det..." andades han, sakta den här gången. Humöret var lika ombytligt som Gudarna, tydligen. "Så, jag är galen, visst." Han hade haft det på känn länge nu, även om han stenhårt trott på visionerna. "Men ni lät mig göra det... Ni lät mig samla villiga. Ni lät mig attackera Måntemplet. Ni lät oss slita dem i stycken." Var det första gången han tagit ett liv? Var det första gången han gjort världen sämre? Var det första gången han svikit någon? Nej. Det var det inte.
    Men det var första gången han bidragit till sådan terror. Inte för att Blair var god, på något sätt, men det högg i honom på ett sätt han aldrig trodde sig kunna uppleva. Magen vändes ut och in. Yrjö- Blair sänkte huvudet, grät öppet och ohämmat för sin älskade, men han grät också över alla liv som spillts. Allt blod och all ångest han skapat. Situationen kändes ohållbar, och han visste inte vart han skulle rikta sina känslor.
    Han hade vetat att världen inte skulle bli en säkrare plats av attacken, men han hade ändå trott på att den skulle bli bättre på ett vis. Mer trogen till De riktiga. Han hade trott att han stod på den rätta sidan, för en gångs skull.
    Morrningen vibrerade i halsen. Han kunde inte skrika, inte vråla. Luftstrupen var fortfarande snörd så det gjorde ont. Tårarna gjorde det inte bättre. Kunde han explodera? Skulle han?
    Faktumet var oförnekligt: han var spritt, språngande galen. Tydligen karismatisk nog för att förleda andra, men galen minst sagt. Han önskade bara att han inte lett ner andra i träsket med honom. Då hade den där månvargens valpar inte stått utan pappa, pojken med de röda kinderna hade varit hel och Yrjö hade inte varit död.
    Han kunde inte stanna här. Han kunde inte återvända till Måntemplet - det fanns inget tempel, bara aska och det hade han sett till - inte ens för att träffa sina kära, för en av de käraste var död på grund av honom. Han behövde komma hem, dit hem nu var. Men i hjärtat bultade en plats, och Blair visste. En örfil och någon som sa emot var vad han behövde. Det irriterade och roade honom att han drogs dit, gång på gång.
    Men ännu var han inte hemma, och ännu var han inte färdig. Ansvaret för attacken skulle alltid ligga på hans skuldror, och han kunde inte skylla ifrån sig, men han kände sig så sviken. Så otroligt, otroligt sviken av sina Gudar. Det dröjde en stund av vankande och klösande i berget innan han tog till orda igen.
     "Det var min handling", skrattade han bittert. "Min handling, och blodet ligger på mig och mitt samvete. Men är ni så svaga att ni inte kan stoppa en enda liten varg? Huh? Är ni det, era falska små råttor?" Han brydde sig inte ens om konsekvenserna från att tala så. Det hade varit en stark drivkraft fram tills nu när Gudarnas svek var som tydligast. "Är jag för vild för dig, Aurinko? HUH? Går det inte att kontrollera mig, Moriko, Kaito? Kom, Windfari-" Hennes namn gjorde ondast, för det var till henne som Blair satt sin tilltro till starkast. Han skulle ha förstört Måntemplet om och om igen för henne om hon hade bett honom, men istället hade hon låtit honom leda sitt gäng till Måntemplets undergång. Och nu ångrade han allt. "Kom, ge mig luft under vingarna, och låt oss dansa." Han hade bett om det i Arkona, men allt Gudarna hade gett honom var storm och elände. "Eller kommer du sitta tyst med de andra? Är ni verkligen så rädda för en fakarg med hjärnspöken?" Det mentala tillståndet var ju uppenbart vid det här laget, så han kunde lika gärna säga det. Dessutom gjorde den slitande sorgen honom oaktsam och vild. "Huh? Vågar ni inte? Kom och möt mig, ynkryggar." Natten skrattade åt honom och bemötte hans utbrott med tystnad.
Till överst på sidan Gå ner
 
Det värsta sveket
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen :: Västra Bergen-
Hoppa till: