[Reserverad för Nirvana.]

Ett oväder var på väg in. Det skulle komma under natten. Riktigt hur han visste det var han inte säker på, det var som en känsla som genomsyrade hans kropp. Trots att det var höst var luften relativt varm. Det verkade som att den sista stormen för detta år var på väg in. Den brukade oftast vara den våldsammanste.
Den skrämda unghanen hade nått en stor slätt. Det fanns inte mycket att se, mest gräs och här och var kunde man få syn på ett eller annat träd. Och det var under ett av dessa träd som den zebra randiga vargen föll ihop. Benen vek sig under honom då krafterna tog slut och hur han än försökte kunde han inte förmå sig fortsätta. Mötet med eldvargarna i Kaiiwood hade tagit hårt på honom. Över hela hans kropp fanns brännmärken och svedd päls att skåda. Det syntes klart att han hade varit i kamp med elden. Vissa ställen hade han till och med bränt så illa att det hade blivit öppna sår. Och utmattningen efter att han sprungit därifrån kändes. Det värkte i tassar och ben, nästan i hela kroppen. Han var en svag ungvarg.

Huvudet lades mellan tassarna och han slöt ögonen. Tänkte att lite sömn var precis vad han behövde. Även om han vanligtvis hade svårt att sova skulle det nog inte bli några problem nu, så utmattad som han faktiskt var.
Sov du, så han kan döda dig i sömnen...
Rösterna viskade som alltid i hans huvud. Han tvivlade på att han någonsin skulle bli av med dem. De fanns alltid där, de var en del av honom. De skrämde och plågade den stackars hanen, men han var van vid det. Van att alltid vara rädd. Han trodde på dem, de hade rätt i att han var både patetisk och värdelös. Han kunde lika gärna dö.
Men just denna skymning var han allt för trött för att ens orka lyssna till dem. Under striden hade han fått anvädning för sin kraft, vilken han aldrig hade tränat på. Och det hade tömt honom totalt på energi. Han var helt slut. Och efter endast en kort stund föll han ner i sömn.

Den silverglänsande tiken vandrar över Numoorislätten. Hon ville snabbt ta sig förbi detta öppna område och finna en skyddande plats mot den annalkande stormen. Hon kände det i hela kroppen att det var på väg. Hon har valt att inte flyga denna dag. Dels för att hon inte vill bli överraskad om ovädret skulle komma tidigare. Nej, då håller hon sig helst på marken. Hon ruskar på huvudet utan att stanna först och detta resulterar i att hon tappar balansen för en stund. Men snabbt finner hon den igen och traskar vidare i joggingstil.

Öronen klipper till på huvudet när vinden för med sig doften av varg. Tiken stannar upp och den silverglittrande blicken med stänk av smaragdgrönt sveper över Numoorislätten som sträcker ut sig framför henne. Denna tik har aldrig något emot sällskap. Men sedan det senaste mötet med en hane har fått henne att reagera lite annorlunda på det hela. Hon är mer försiktig och misstänksam. Men hon styr stegen ändå åt det håll doften kommer ifrån. Man kan ju alltid kika.

Hon vandrar en bit och får snart syn på ett av de ensamma träden på slätten. Under den ligger något vitt och svart-randigt. Öronen klipper till på tikens huvud innan det försiktigt lägger sig mot hennes nacke. Hon smyger närmare i en lätt hukande stil. Försiktig. Rädd för att denna hane kanske oxå är någon som besitter charmkraft och som bara tänker leka med henne. Det tänker hon inte utsätta sig för igen. Men samtidigt är hon inte riktigt säker på om charm är en vanlig kraft eller inte. Hon har hittills i sitt liv bara mött Zarec med den kraften. Och det mötet slutade inte särskilt bra.

Han hörde dem. Hur de skrattade. Hånande röster fyllde hans huvud, tryckte bort hans drömmar. Och han visste vad det betydde. Rösterna, de som fanns inom honom, skrattade på ett speciellt sätt. Ett sätt som han inte gillade, ett sätt som fick det att krypa längs den randiges ryggrad. En rysning.
Något var på väg att hände.
Genast lyftes huvudet och med en vild blick stirrade han omkring sig. Öronen låg bak mot nacken och det syntes hur ängslig han var. Han hade svårt att fokusera blicken, svårt att förstå vad som egentligen hände runt omkring honom. Nyvaken. Det var därför han inte fick sova, för att det tillät dem att smyga sig på honom. Alla de faror som fanns i världen. Och han kunde inte tillåta det. För en vacker dag skulle en av de farorna vara hans bror. Hananya skulle komma, skulle smyga sig på honom och med nöje slita upp hans strupe medan han själv sov. Taranis kunde inte låta det hända. Han var alldeles för rädd för döden för att låta det hända.

Blicken fastnade plötsligt på något och med de ljust blåa ögonen låsta på gestalten tog han sig skakigt upp på benen. Det gnistrade svagt runt hans tassar och svansen, elektriciteten vaknade alltid till liv inom honom då han var orolig eller rädd. Och det var precis vad han var nu. Nyvaken, överrumplad, hörandes rösterna som skrattade i huvudet och med blicken på en silverfärgad varg som verkade ha varit på väg rakt emot honom. Halsen höjdes och huvudet drogs bakåt. Som om han inväntade rätt tillfälle att hugga emot den andra. Vem var det? Vad ville hon?
Det sved över hans kropp. Brännsåren var endast några timmar gamla. Han hade vandrat in i fel skog, helt enkelt. Och det hade kostat honom en hel del. Rädslan satt fortfarande kvar i kroppen på honom och den förstärkes kraftigt nu.
Varför kunde de inte bara lämna honom ifred, alla dessa faror?
För att du förtjänar att vara rädd och panikslagen. Det är så världen behandlar de patetiska varelserna. Du förtjänar inget annat än att dö, vekling.
Han ville stänga dem ute, få dem att vara tysta. Men han kunde inte, visste inte hur han skulle få dem att lämna honom ifred. Och de hade ju faktiskt rätt, trots allt. Han var patetisk. Han förtjänade inget annat än att dö. Det var bara det att han inte vågade möta döden.

[Oj. Hade glömt det här rollet. (A) Sorry]

Hon smyger närmare. Kroppen är spänd som en fiolsträng. När den unga hanen sedan reser sig upp stannar Nirvana. Hon står flera meter ifrån hanen men är ändå inom rimligt avstånd för att de ska kunna höra varandra om någon av dem skulle öppna munnen. Öronen ligger mot hennes nacke. De silverglittrande ögonen med stänk av smaragdgrönt stirrar utforskande och misstänksamt på hanen. Hon kan höra något sprakande ljud från hanen. Detta hör henne mer på sin vakt. Tänker hanen attackera? Var det därför han ställde sig upp så fort? Men när hennes blick letar sig upp till hanens ansikte kan hon se att han inte heller verkar vara så säker på mötet. Nirvana sveper mjukt till med den långa yviga svansen och öronen spetsas mjukt på hennes huvud. Nyfiket. Hon tippar huvudet lätt på sne. Men rör sig inte närmare. Hon står kvar där hon står. Det är uppenbart att hanen inte vill att hon kommer närmare. Och då tänker hon inte göra det. Men hon undrar varför han ser så rädd ut. Är det rädsla hon kan se i hans blick? Var kommer den ifrån i så fall?
"God kväll". Hälsar hon. Dagen har lidit mer åt kvällen. Och under hösten och vintern kommer mörkret fortare. Det känns lite konstigt att säga Goddag när det är mörkt ute. Nirvana rör inte på sig. Om hanen vill vara ensam så kan hon gå igen. Hon blir osäker när han ser så rädd och ängslig ut. Vet inte vad hon ska göra. Men om det är något hon skulle kunna hjälpa med så vill hon ändå försöka. Om det är något sådant.

Hennes ord kom som en piska emot honom. Hela kroppen ryckte till. Svansen lades mellan benen, huvudet höjdes om möjligt en aning till, öronen lades platta mot huvudet och hans backade ett steg. Allt medan den skräckslagna blåa blicken hölls fäst på den andra vargen. Främlingen.
Och återigen kunde han inte låta bli att frustrerat undra varför de inte kunde lämna honom ifred? Främlingar var inget bra, främlingar förde bara med sig dåliga saker. De var onda, de ville skada honom och skrämma honom. Och ändå kunde de aldrig lämna honom ifred. Som om de njöt av det. Kanske det var för att rösterna hade rätt, kanske det var för att han var värdelös. En patetiskt varelse som de andra kunde roa sig med och skratta åt. Hans känslor och tankar hade inget värde. Han fanns endast till för att göra andra nöjda. Vara deras narr. Det var hemskt, och han visste om det. Det var hemskt hur han egentligen blev behandlad. Men han förtjänade det, det måste han göra. Annars skulle han inte behöva vara så rädd och hånad. Annars skulle han vara som vem som helst. Men nu var han den han var, den värdelösa.
Du har rätt, din idiot. Äntligen förstår du. Du är den värdelösa, den som ingen bryr sig om och som alla vill döda. De tävlar kanske om det, vem som tar ditt liv först.
Och han kunde inget annat göra än att acceptera sin plats i världen.

Paniken lade sig en aning medan rösterna skrattade åt honom. Men han vågade inte röra sig mer. Så han stod kvar, skräckslagen med huvudet högt och svansen mellan benen. Det gnistrade svagt runt honom, och han kunde inte fokusera på något annat än den främmande honan. Han vågade inte.
"God... godkväll." Rösten var svag, nästan så att man kunde kalla den patetisk. Men det var mycket kraft som hade samlats inom honom innan han hade vågat sig fram till att säga orden. Innan han hade ens vågat tänka nog mycket på annat än främligen så att han kunde tala.
Fegis!
De skrattade åt honom igen, och han kände sig sorgsen. Inte för att de hånade honom, utan för att han visste att de hade rätt. Han var feg.
Det var därför hans mor varit så besviken.

Hon sätter sig ner. Markerar att hon inte kommer gå närmare om hanen inte vill det. Han ser så fruktansvärt rädd ut. Nirvana vill verkligen hjälpa honom. Det är sådan hon är. Det är sådant hennes hjärta är. Men man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Och det finns även en chans att det hela bara är en charad. Hon vet hur världen ser ut. Men ändå kan hon inte tänka illa om någon. Eller jo. Zarec kan hon tänka illa om. Men han lurade henne verkligen. Lekte med hennes känslor. Det gjorde ont.

Öronen klipper till och spetsas framåt när hon tillslut faktiskt hör den randige hanen tala. Hon trodde inte han skulle våga. Det ser så ut. Men ändå hoppades hon. Förväntade sig det nästan. Men det hon förväntade sig var inte vad han yttrade. Hon trodde att det första han skulle säga var att hon skulle gå, lämna honom ifred. För han ser så rädd ut. Hon tycker synd om honom. Men utan att nedvärdera honom. För om rädslan är äkta borde han ha en bra anledning. Hon ler lite lätt. Vänligt.

"Vem är du?" Hon ställer frågan försiktig. Med en vänlig stämma. Tar det försiktigt. Kanske hon senare får reda på vad han är så rädd för. Eller är han bara rädd för allt som rör sig? Alla vargar han möter? Det kan inte vara ett lätt liv att leva. Hur länge har det pågått. För han ser inte ut som en valp. Men han beter sig som en rädd liten en.

Han var rädd, det kunde han inte neka till. Han var så rädd. Rädd för omvärlden och alla i den. Rädd för sig själv och rösterna i huvudet. Och just nu riktades mesta delen av rädslan mot den silvriga främlingen. En hona. Kanske en vacker sådan. Vad visste han om skönhet? Världen var inget annat än ett stort skrämmande tomrum för honom. Varför han ens existerade var ett mysterium. Det enklaste vore att dö. Bara dö. Men återigen, hur skulle han finna modet att våga möta döden?
Och rösterna, de som vägrade lämna honom ifred. De gjorde allting så mycket värre. Vad skulle ha ta sig till? Vad skulle han göra för att bli av med dem? Han kunde inte bli av med dem, de skulle alltid finnas där. Han förtjänade dem, förtjänade att höra det de sade åt honom.
Patetisk, meningslös...
Då han hade hört dem säga det så gott som varje dag i sitt liv, hur skulle han kunna tro att de hade fel och att han var värd något? De bröt ned honom.

Då den silverfärgade åter talade kunde han inte låta bli att känna en rysning längs ryggraden. Det var en fråga, och inte vilken fråga som helst. Det var en fråga om honom, om vem han var.
Berätta det. Berätta så att Kangee får veta att du är i Numoori...
Nej! Han kunde inte berätta! Han fick inte, för ifall denna främling kände hans far skulle den döda vargen ge sig ut på jakt. Och Taranis visste inte riktigt ifall det var värre än att vara jagad av sin bror, men han fruktade fadern mycket mer än Hananya. Dödskalle ansiktet var något som han aldrig mer ville se, inte ens i sina mardrömmar.
"Det... det kan jag inte säga," tvingade han fram ut strupen. Det gnistrade en aning starkare runt hans tassar, tanken på fadern fick honom att darra. Det var en varg som han inte ens ville tänka på, än mindre känna till. Tyvärr så delade han samma blod som den bevingade besten utan samvete. Och han var en dåre som trodde att han hade kunnat fly från sin familj och sitt ursprung. Men det fanns ingen återvändo. Han var tvungen att fortsätta fly. Det fanns inget annat han kunde göra.