Tassen sattes ner på fel ställe, och ben föll rasslande ner i vattnet som strömmade under henne.
Hon svajade till och bet sig hårt i underläppen, öronen ströks bakåt.
Men sedan återfann hon stabiliteten och kunde fortsätta sin vandring över denna hemska bro.

Mot ett nytt land.
Mot ett nytt liv.
Blicken var som klistrad nedåt, höll stenkoll på tassarna som varsamt sattes ner, en efter en, och trampade på det skrangliga underlaget.
Det var en otäck plats, denna bro av ben.

Vatten som forsade fram under och omkring henne, virvlande svart.
Det glänste i månskenet.
Trots kalla vindar som smekte hennes kropp, och det svarta blanka vattnet så nära att hon hörde det i mörkret, var detta en ovanligt fridfull natt.

Dock var tiken på bron skräckslagen.
Benen kändes stumma och tänderna klapprade av köld.
Delar av bron var hal av is.
Vinden slet i rosetten och det stramade i huden kring stygnen hon hade i ryggen.

Hon kunde inte hejda en snabb grimars när hon råkade sätta ner ena baktassen på ett av banden, och det drog i skinnet.
Hon kved till och lyfte genast på tassen.
Andades ut. Ett svagt rökmoln lämnade hennes läppar.
Så kallt det var! Och så mörkt.
Hon skyndade på stegen, även om hon inte slutade gå försiktigt.
Hon såg ju nästan ingenting.

Hon stannade till.
Svansen mellan de slanka bakbenen.
Hon stirrade stint framför sig och kände energin bubbla upp inombords.
Hennes kraft, element. Eller vad man nu ska kalla sådant. Magi?
Hon visste inte riktigt, men en sak visste hon.
Hur man gjorde smycken.
Det hade hon lärt sig för länge sedan.

Hon koncentrerade sig och skapade en tunn kedja av små silverlänkar, och snart hängde den runt hennes hals.
I kedjan hängde en liten flaska, som hon fyllde med energi.
Det strålande mjuka ljuset gav henne tröst.
Nu hade hon skapat sig en slags lampa, som praktiskt nog hängde runt hennes nacke i form av ett halsband.
Nu såg hon bron och hur den sträckte ut sig framför sig.
Ljuset räckte i och för sig bara några meter, men de räckte.





(Pax till Zarec! :3)

Natten var stjärnklar men kall, stjärnorna tillsammans med månen utgjorde den enda ljuskällan under denna natt. Ett mjukt ljud, ett ljud av fyra tassar som rytmiskt slog mot marken var det enda som hördes, om man bortsåg från vindens tysta vin och havets mjuka brus.
Tassarna som utgjorde det enda levande ljud i närheten, var kritvita, och syntes tydligare än vit päls brukade då den var så onaturligt ren, inga spår av smuts i den, inga missfärgningar. Om man fortsatte uppåt kunde man se ett par ben, med ett gult streck längst varje vrist. Benen i sin tur tillhörde, inte så konstigt kanske, en vit hane med gula tecken.
Hans gula kattögon såg sig omkring, mindes då han själv vandrat där tidigare, på sin väg in mot landet. Han stannade upp, såg den hemska bron av ben framför sig. På den hade han tillbringat stor del av sin tid, vandrandes från sin hemö.
Även om han ogillat platsen när han vandrade där innan, kunde han inte låta bli att få en lugn nostalgikänsla över sig när han såg benen, troligen från varelser som inte klarat sig över, och havet som brusade i kanten. Han njöt lite av att se på platsen igen.

De gula ögonen blickade ut över vägen av ben, någonting fick hans blick att stanna upp. Ett ljus, ett svagt ljus inte långt bort på bron.
Han var på ett bra humör denna dagen. Han hade redan lekt med en hona för någon dag sedan, och kände ingen nöd att få leka lite igen. Inte heller ville han strida. Han ville bara vara.
Vem som nu vandrade därborta var tydligt en nykomling. De osäkra stegen, ovetandes vad som möttes på andra sidan - allt så tydligt att denne inte visste vart den gick riktigt.
Han mindes när han själv, bara ett år tidigare, vandrat där, men då hade det tagit flera månader innan han mött någon. Den senaste tiden hade det faktiskt blivit många fler möten än han trott, troligen på grund av att landet var en populär plats för hunddjur med annorlunda krafter.

Han tog ett djupt andetag, funderade en sekund innan han tog ett steg ut åter en gång på bron, mot vem som nu var där ute. Det var natt, så varför inte hälsa? Främlingen var troligen trött.
Hans vanliga personlighet var lite i dvala, han orkade inte hålla den uppe. Hans tankar höll sig så ofta på den rosa. Den sköna. Det gick helt enkelt inte att vara sitt vanliga, utnyttjande jag. Inte nu i alla fall. Kanske den skulle poffa upp när han började tala. Kanske den helt enkelt inte skulle finnas där alls den dagen.

Doften slog emot henne, och hon tittade förvånat upp.
Framför henne, på bron, stod en vit gestalt.
Vinden drog i hans päls, och ögonen var gula.
Hon drog efter andan och kunde inte låta bli att rycka till.
Han hade kommit så plötsligt. Bara... stått där.
"Monsieur! Ni skrämde nästan livet ur mig!" ljöd hennes klara röst i natten.

Hela hennes spröda kropp skakade, och hon hackade tänder.
Hon skyndade sig över slutet av bron, förbi honom utan att ge honom en blick, och kom snart ut på den kyliga sanden.
Där började hon raskt gräva med framtassarna i sanden, upptagen av det hon gjorde.
Ägnade inte främlingen en tanke.
Ganska nonchalant, kanske? Men sanningen var att hon var ganska rädd.
När hon gjort en lagom stor grop kurade hon ihop sig där och drog den burriga svansen tätt om kroppen.
Skakade, kurade.



(Kort, men stressad av en trött fruga på msn xD <3)

Han höjde ett ögonbryn när hon skyndade förbi, förvånad över hennes reaktion. Försökte hon värma sig i sandgropen, eller gömde hon sig? Han visste inte.
Hennes röst hade haft en annorlunda brytning, vilket bara konstaterade att hon kom från utlandet. Han gav henne en blick när hon låg där i sanden, kurande. Hon var en aningen mindre, krämvit varg med svarta och rosa tecken. Bara vid tanken av ordet rosa dök den irriterande, underbara bilden av den rosa Fallulah upp. Hans kärlek. Som han förstört.
Han ruskade på huvudet, granskade honan. Snabbt drogs hans gula blick mot hennes rygg, och han stelnade när han såg vad som där var.

Stygn. Rosa stygn, med en rosett därbak. Hur hade hon fått in de där konstiga trådarna i sin kropp?
Han orkade inte sätta på sin kraft, charmen, utan lät sig vara naturlig för första gången på länge. Det var inte ofta han lät sig vara sig själv i närheten av en annan.

Han klev av bron av ben, ställde sig på sanden och tittade ner på henne. Hon såg ganska skrämd ut, nertryckt i en grop sådär.
"Sanden är kall, hona, och kommer inte bli varm förren om ett halvår. Söker du värme behöver du bara vandra norrut så kommer du till öknen. Där kan jag lova dig att det är varmt, i alla fall på dagarna. Nätterna kan liknas vid denna."
Hans röst var mörk, inte alls lika perfekt som den verkade när charmen var på. Men visst, det var en behaglig röst även om charmen inte var på.
Han såg på det lilla ljuset i metallen runt hennes hals. Den lyste upp lite runt dem, lyste upp det som månen och stjärnorna inte lyckades få färg i. Vad kunde det vara för något? Han visste inte.
Honan verkade lite rädd, även om hon troligen mest skakade tack vare kylan, men han kunde ana en spänning i luften. En liten tanke vandrade i hans huvud, fick honom att fundera. Han försökte bara ignorera den, ville inte göra så med just då. Men tanken att alltid ha någon som gjorde allt åt en var frestande, och tanken på att lura till sig denna nya, osäkra varg var intressant men inget alternativ. Eller?

Hon vände blicken mot hanen som stod där.
"Ouí, milord." sade hon och reste sig upp, skakade sand ur pälsen.
Tänkte inte alls på att hon automatiskt lytt honom.
Hon betraktade honom och var tvungen att lyfta på hakan för att kunna se den större vargen i ögonen ordentligt.
Han var större än henne.
Vinden rasslade i sanden, fick vågorna att klucka och fångade gång på gång hennes man och päls.

Den kyliga natten led långsamt mot sitt slut.
Vid horisonten skymtade en rodnad, en strimma ljus.
Stjärnorna glimmade fortfarande på himlen, men ju närmare gryningen kom, desto mer bleknade de.

"Vem är ni?" hon höjde frågande på ögonbrynen där hon stod framför honom, och svansen svepte lite.



( 8D )

Hon hade faktiskt rest sig bara för att han sagt att hon inte kunde värma sig i sanden, något som fick honom att höja ögonbrynen. Var hon så lydig mot främlingar att hon gjorde som de gett vink till? Eller så hade hon helt enkelt förstått att han hade rätt om sanden.
Tänk om någon skulle lyda en så hela tiden? Ett litet leende spred sig i hans ansikte, tanken var lite lockande. Men ingen varg skulle väl kunna vara sådan mot honom, utan att han skulle tvingas använda sin kraft dygnet runt i dennes närhet.
Hon frågade vem han var, hans lilla leende sjönk medan han talade, sista delen av meningen hade en vanlig neutral min.
"Vem jag är? Mitt namn är Zarec, av rasen Naktaki." Han såg upp mot den mörkblåa himlen. "Flocklös, vandrare," tillade han.

Hans blick sökte sig åter mot henne, bort från himlen. Den granskade henne åter, kunde inte förstå vart hon kunde fått de där underliga rosa trådarna som var kryssade längst hennes rygg och slutade med någon slags knut.
"Och vem är du, nykomling?" Hans röst var inte särskilt mjuk, men den hade en viss charm i sig. Utan att tänka på det startade hans charm, men inte lika stark som den brukade vara. Han var inte intresserad av någon lek, i alla fall inte den dagen.

Hon log och visade sina vita tänder.
"Det var mycket information för att komma i en enda mening, monsieur."
Svansen svepte fram och tillbaka, fram och tillbaka bakom henne, sopade ett lätt spår i sanden.
Roneens svans är randig, liksom tassar och man.

Plötsligt, ungefär samtidigt som hanen frågade vem hon var, verkade han så charmig.
Charmen flöt i svaga dustar, vågor, mot henne utan att hon visste det.
Den behövdes inte alls. Hon tyckte om honom ändå.

"Jag är Roneen, milord." svarade hon och böjde på huvudet.
Gesten var lite för liten för att liknas vid en ödmjuk bugning, men slående lik.



(Kort, men det är ju så i hyperroll<3)

Hennes lilla 'milord' var sött, hon tilltalade honom som om han var högre än henne, något han också ansåg sig vara. Dessutom hade det en liten klang av att hon skulle göra vad som helst för honom, lyda honom. Tjäna honom. Troligen var inte det meningen, men han kunde inte låta bli att tycka det lät så.
Att han kallat henne nykomling förut var för två enkla förklaringar - hon hade kommit över vägen från benkusten, och talade med en mystisk accent. Franska kanske? Eller något närliggande språk.

Han nickade inte tillbaka till henne, brydde sig inte. Hans blick sökte åter himlen, precis som förut och kunde denna gång inte undgå att märka oroväckande mörka moln längre bort i horisonten. De närmade sig med ovanlig fart, och han tog ett steg bakåt.
"Vi borde nog söka skydd, för oväder är påväg," sade han med mörk röst, nickade upp mot himlen. De mörka molnen började dra sig in över de klara stjärnorna, dolde dem i mörker. Längre bort kunde han se hur luften blev aningen stripig, ett tydligt tecken på att det börjat regna där.
Han vände sig bort från varginnan med utseendet vars like han aldrig någonsin skådat. Inte för att hon var vackrare än någon annan tik, och särskilt inte den rosa, men de konstiga stygnen utmärkte henne.
Tassarna började långsamt röra sig, han anade en grotta vid kanten av bron av ben. Visserligen med ben utanför, såklart eftersom den låg under bron, i sandkanten.

Hon tassade tyst efter, medan en åskknall ljöd bakom hennes rygg.
Genast hoppade hon till och kilade som en pil mellan benen på Zarec och slank in i grottan där hon kurade ihop sig till en skakande liten boll.
Åskan gick igen, brakade loss som om tusentals vilda hästar skenade över himlavalvet.

Solen glimtade i horisonten.
Dess sken spreds mer och mer, gryningen kom närmare.
Men regnet smattrade mot sanden.
Åskan mullrade ihärdigt, som om det fick betalt.
När solens första strålar träffade regndropparna gnistrade de i alla regnbågens färger.

Hon blundade så hårt att färgfläckar spelade över insidan av ögonlocken.
Öronen låg mot nacken, och luggen dolde ena ögat.
Det rasslade svagt i silverkedjan när hon skakade, av köld och rädsla.





(it<3)

*Pet* : (

[Du petar på rollet efter två dagar typ? xD Äru otålig, frugan...? <3 ]

Han ryckte till när hon ilade mellan benen på honom, skrämd av dundret från de snabba ljuset på himlen. Blixtarna. Stormen hade kommit snabbt, ovanligt snabbt.
När han kom in i grottan såg han på henne, den lilla gräddvita tiken med de svarta och rosa tecknen, ihoprullad för att söka skydd. Hon darrade, var visst väldigt rädd för himlens ilskna tal.

Den kritvita kroppen, så olik honans gräddvita, så ljus, lade sig ner på sanden, tog ena tassen och petade bort ett otrevligt ben, för smalt för att tillhöra en varg. Han må vara en självisk person som inte brydde sig om andras liv, men till och med han ogillade att vara nära kroppsdelar från folk av sitt egna släkte. Det var enligt honom tur att benet tydde på en lyckad jakt i närheten.
Han smackade med tungan mot gommen, kände tyst efter i munnen. Hungern började växa i hans mage, och munnen fuktas vid tanken av mat.
Denna Roneen, vad skulle han göra med henne? Hon var en söt liten feg varginna, så fjantigt rädd för himlens ljus i mörkret. Hennes lilla "milord" var underhållande, väckte tankar hos honom om en evig tjänare. Det var en roande tanke, och han övervägde det seriöst, att hypnotisera henne till att lyda. Men han kunde inte hålla uppe sin charm dygnet runt, och chansen att hon skulle fly de timmar den var av skulle vara stor. Tanken var inte perfekt än, och alltså inte värd att testa.

Han såg upp på himlen, grotttaket var visserligen lite i vägen för hans blick, men såg han snett framåt såg han ut genom grottmynningen. Trots att det mullrade utanför kunde han se solen glimta genom sprickor i de mörka molnen, göra solkatter på grottväggarna när de reflekterades mot havet.

Hungern gjorde sig åter igen påmind, en svag kurrning i hans mage ljäd och han reste sig igen. Även om det fortfarande regnade ville han jaga, och det skulle han. Men honan... Han ville inte ha med henne när han jagade, då hans jakt var ganska lekfull av hans illusioner och charm, ingen vanlig jakt med tänder och klor, tassarna jagande efter ett skräckfyllt byte. Hans jakt bestod av att han gav någon illusion till bytet av skräck, och om han var trött kunde han göra det snabbt och bara charma sig till att djuret gav sitt kött till honom.

"Jag ska jaga. Du kommer stanna tills jag kommer tillbaka." Hans röst bröt tystnaden, kall och befallande. De vita tassarna började gå mot öppningen, ut mot ovädret. När han stod på kanten mellan grottan och stranden, med regn på ena sidan och grottans mörker på ena, vände han på huvudet mot henne, lät de gula kattögonen se in i hennes, se om hon gjorde motstånd mot hans befallning.

[Seeee, det blir längre inlägg när du väntar en stund =D Luv u<3]

(Har tillstånd att PP:a en sak ;3)




När han reste sig upp, flög även hon snabbt upp på fötter.
Hon böjde genast på frambenen och bugade sig lätt, skakande av kölden.
”Ja, milord.” mumlade hon tyst och vände upp blicken mot honom, flyktigt, flackande.
De alltid skiftande ögonen var mörkt nötbruna av skräck.
Roneen förstod inte hur man betedde sig som fri varg i ett land som Numoori.
Hon visste inte riktigt vad som var rättvist och inte, vad moral egentligen var för något.

Vinden piskade luften utanför så att det ven i öppningen, som om tusen andar skrek.
Regnet smattrade mot klippor och sand, och skapade massor av små, små ringar på havets vattenyta.
Havet självt var inte särskilt lugnt, vågorna brakade taktfast mot stenarna.

Hon bugade lägre, och slog ner blicken.
Öronen mot nacken.
Stod så tills det värkte i benen.
Tillslut orkade hon inte längre, utan föll ihop.
När hon långsamt lyfte blicken igen, mot hålet…
..så var han borta.


(Roneens ögon skiftar mellan rosa och brunt :3 Tycker förresten Zarec ska bestämma sig snart xD)

Han gick i den tunga sanden, kände den fastna i pälsen på hans tassar. Det var en irriterande känsla, och regnet som silade ner på honom gjorde det inte precis bättre.
Han gick med spänstiga steg, huvudet högt när han gick ner till vattnet. Det fanns inga större bytesdjur på den lilla stranden där Benkusten gick över till Öknen, så fisk var det bästa alternativet. Visserligen var han inget fan av vattendjur, men under sin egna vandring till landet hade han vant sig vid att äta de konstiga, hårlösa djuren från de sju haven.

Det gula och vita huvudet sänktes ner mot vattenytan, försökte se igenom det mörka vattnet. Benrester - såklart det fanns där - var det som syntes mest, men han kunde ana något mörkblått sprattla till därnere. Ett leende sprack upp på hans läppar, och charmen riktade sig in på de stackars djuren i vattnet.
Han ville inte jaga med våld, utan bara köra en enkel liten tråkig jakt.
Det viftade till lite därnere, små ringar på ytan syntes när fisken kom för nära luftens rike. Den berördes av kraften, ville ta sig närmare den magnifike ljuse varelse ovan ytan, men instinkten sade åt den att utan vattnets skydd skulle den dö av andnöd. Men - fisken hade svagt försvar mot hans kraft, kastade sig upp på stranden, sprattlade till lite när den upptäckte att det inte fanns någonting för den att andas in på. Sen låg den stilla, död.
Han lockade upp en mindre fisk, och tog sedan de båda i munnen och gick tillbaka till grottan. Den lilla fisken slängde han mot honan med en fnysning, och direkt efter lade han sig ner på samma plats som förut och åt av sin mat.

Han gav honan en blick, att hon hela tiden gjorde som han sa fick honom att bestämma sig. Han kunde alltid ha nytta av någon att som följde hans order, och när han inte ville ha henne var det bara att beordra henne att lämna honom.
"Ät." Inget mer, inga fler ord. Han åt vidare på sin stora fisk.

Väntan var evig.
Men sedan var han där igen.
Vit, magnifik… och droppande.
Vattnet som stänkte över på henne var isande kallt. Hon frös.
Fisken landade med ett plaskande ljud framför hennes nos.
Hon nosade på den. Ingen speciell doft, mest salt.
Hon flackade med blicken upp mot Honom och såg att han åt.
Hans befallning var kort och enkel, och hon satte under tystnad tänderna i fisken.

När hon ätit upp allt utav det hala, kalla köttet puttade hon diskret undan fiskbenen och lade sig ner med huvudet på tassarna.
Hon lyfte blicken – som var klart och skärande rosa – mot Honom och mumlade.
”Pour trouver force intérieure, milord.”
Sedan föll ett änglalikt leende över hennes läppar.



(Skitkort, men gör läxor. Te amo.)

Hon hade sagt något, något han inte kunde förstå. Det var ett främmande, men mjukt och flytande språk hon talade. Han rynkade pannan, irriterad över att inte förstå.
"Du får tala normalt, hona, det där språket är obegripligt i det här landet." Tyst, kallt. Han orkade inte lägga in några känslor i språket.

Han såg in i hennes ögon, och möttes av rosa sådana. Den vita kroppen stelnade till, en smärta i bröstet blixtrade till när tankarna kom ihåg den andra med rosa ögon.
Fallulah.
Hennes rosa ögon... hennes rosa päls. Den silvervita manen, som krusade sig lätt i topparna. Så skön, så vacker. Så utom räckhåll för honom.
Han hade förstört den chansen han hade, charmat till henne för att få en kvälls underhållning. Han hade avslöjat att han inte var så perfekt, och hon hade börjat hata honom. Senare, när de möttes igen, hade hon varit vansinnig på honom, men han hade charmat till sig henne igen, den gången för att han i sanningens namn älskade henne. Men hon hade förstått det och flytt. Han visste det - hon skulle aldrig vilja vara i närheten av honom igen.
Och det smärtade att veta, och han önskade att han gjort på något annat sätt. Men tiden var förbi - hon skulle aldrig förlåta hans sanna jag.

Han ryckte upp sig, ruskade frustrerat på huvudet, försökte skaka bort de smärtande tankarna. Han var svag, som bara av att se rosa ögon igen. Fula, dumma, vackra färg som störde honom så. Kunde han inte varit färgblind?

De gula betraktade henne, ännu en gång. Han ville veta mer om henne, ta reda på allt om henne. Om man visste sanningen bakom någon var det mycket lätt att utnyttja dem, leka med dem, men också att kontrollera dem, få dem att lyda.
"Varför vandrade du över bron av ben, till detta land? Vägen över kusten är svår och lång, och inget man gör över en dag eller av en nyck," sa han, lade huvudet på snedden.

Det förvånade honom lite att han inte tänkte tanken på att leka med hennes känslor, något han ofta gjorde när han mötte någon. Men han ville ha henne lydande honom, i en längre tid, och han visste att han inte skulle orka hålla en så kraftfull charm, som den han använde vid leken med honorna, uppe i mer än nått dygn. Det var lättare att bara ha en svag charm på, så när den försvann skulle det inte bli en överrumplande känsla.
Han ville ha henne lydande honom. Det var en intressant sak, att vara en slags ledare över någon stackare. Även om det bara var över en person, var känslan att någon lydde ens order häftig och roande. Och dessutom - en extra hand han alltid kunde lita på var alltid bra.

De rosa ögonen gick över i en varmt brun ton och mörknade avsevärt.
Ögonen smalnade en aning.
Hon satte sig upp.
”Jag talar alldeles normalt.” hon struntade medvetet i milord.
Hon kvävde en morrning. Hon älskade sitt språk, nästan över allt annat hos sig själv.
Det var det vackraste hon ägde.
Halskedjan klirrade när hon satte sig upp.
Hon tittade ner på den och spände käkarna.
Ljuset i flaskan började pulsera, lysa starkare och starkare tills det spred sig över hela grottan, föll på väggarna och lyste upp henne.
Som om ljuset kom från hennes hjärta.

Den randigt färgade svansen svepte bakom henne och ryckte smått irriterat.
Hon höjde på huvudet och ruskade lätt på manen så att dreadsen studsade.
Sedan lade hon huvudet på sned och såg på honom.
Hon såg plötsligt mycket äldre ut, vuxen.
Intelligent.

”Jag talar sällan om min bakgrund. Du kan inte tvinga mig till sådant jag inte vill.”
Hon reste sig upp och sköt ut hakan.
Ett litet trots hade smugit in sig i hennes accent.

Hans ögon smalnade lite, irriterat. Vad hände med allt hennes 'milord-ande'? Det syntes att hon ville morra, men höll igen det. Han hade väl stött till något i henne, men att hon skulle förändra sitt humör så snabbt var inget han förväntat sig. Men han lade till lite mer på den svaga charmen, ett svagt leende prydde hans läppar. Inget brett flin, mer ett vanligt, vänligt leende.
"Jag kanske inte kan tvinga dig till något, men jag kan alltid fråga, kan jag inte?" sa han, ändrade lite på sin ställning, så han vägde sig mot den högra delen av kroppen.

Han betraktade henne, försökte ignorera den rosa färgen i hennes ögon. Vad var det som fick honom att bli så... konstig när han påmindes om den helrosa? Det enda som påminde honom om henne var ju en dum färg, inget annat.

[kort, men aja...]

(Har tillstånd att PP:a)

Hon smalt direkt.
Bugade djupt och log svagt.
"Givetvis, milord."
Hon strök sig mot hans sida, slickade honom i mungipan och kuttrade svagt.
Sedan svepte hon till med den randiga svansen.
En kedja kom som från tomma intet, och låstes fast vid hennes ena framtass med ett rasslande.
Kedjan slingrade sig blixtsnabbt över marken och låstes sedan fast runt hanens baktass.

Ett hjärtformat hänglås växte fram, hängde från hennes tass.
Tyngden kändes, men hon kunde lyfta tassen.
En tunn silverlänk hängdes om Zarecs nacke, och i den hängde
en nyckel.
Nyckeln var även den formad som ett hjärta, och endast den kunde låsa upp bojan som band henne vid honom.

Vackert, inte sant? Men innerst inne kände Ron någonting som sade att hon var den enda där som inte vann något av handlingen.
Tout pour lui.
Allt för honom.
Trotset dog i hennes ögon, och de glittrade när hon såg på honom.
Och så började de gå.


AVSLUTAT