Det var den första natten sedan de kom tillbaka från Raukakekedjan. Månen stod högt ovan träden och Lune var öm och trött. Hon hade inte många skador efter striden, en del rivsår och små bett men inget allvarligt, men musklerna var ömma från ansträngningen. Hon skulle snart sova, men hade hållit sig vaken tills månen steg. Dem mjuka strålarna fyllde henne med lugn och kraft, det var som att henne kropp slappnade av och blev friskare så fort Duranei kunde ses på himlen. Men det var inte för sin egen skull hon stannat uppe. Nej, innan gruppen gav sig av på sitt första uppdrag hade hon grävt upp och planterat om ett gäng månblommor. Varsamt placerat dem runt lyan, både för att skänka ljus och hemtrevnad. Hon hade gjort det som ett litet projekt både för sin egen skull och för Aliital, gruppens senaste tillskott. Då honan kommit till dem hade hon varit skadad och inte orkat lämna lyan speciellt mycket. Hon mindes tydligt att den blå uppskattade ting som glödde om nätterna.
Och blommorna var orsaken till att hon var vaken, dem hade slokat hela dagen då de kommit och Lune ville se till så dem var okej. Hon visste att månblommorna kunde sova om dagen, och då inte var lika vackra. Att det var först i månens ljus som de verkligen blommade upp. Men raderna av bleka kronblad runt lyans öppning var fortfarande skrynkliga och saknade lyster. Det verkade som att rötterna inte tog sig som Lune hoppats, och att blommorna saknade den plats dem tidigaste stått på. Med en bekymrad min satt Lune och betraktade dem sorgliga blommorna.


[Vassya]

Vasilisas känslor var delade på två. Osäkerheten och tvivlet var större än någonsin förr, och hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Händelsen som utspelat sig i Raukakekedjan hade lämnat djupa spår i både hjärta och hjärna. Vandringen hade känts som år och all tid hade spenderats på att försöka att inte tänka på det som faktiskt hänt. Vasilisa var medveten om varför de gått till attack, men... på det sättet? Det kändes fel. Hon ville tala ut om sina tvivel och känslor inför någon, få dem att säga åt henne vad hon skulle göra, hur hon skulle kunna bli en av dem.

Men rädslan var större. Om hon berättade om sina tvivel visste hon inte hur resten skulle reagera. Skulle de fördriva henne? Eller rikta den ilska som de riktat mot grottvargarna, gentemot henne? Eller skulle de acceptera hennes val... då skulle hon vara alldeles ensam. Och fruktan över att vara ensam var större än allt annat. 

Tikens päls badade i månens mjuka ljus där hon rörde sig med tysta steg likt en vålnad i mörkret. Det var sent, och hon hoppades innerligt att det bara var hon som var vaken. Som om gudarna var emot henne, kunde hon skymta en individ lutandes över ett par svagt lysande blommor. Det var Lune.

För några sekunder tvekade hon och stannade med ena tassen i luften. Vasilisa hade fått se en helt annan sida av flocksystern, och hade uppriktigt blivit förvånad över hennes brutala sätt under gårdagens attack. Men hon insåg också hur dumt det skulle se ut om hon vände här och nu  och därför valde hon att fortsätta fram mot lyan.

"Kan du inte sova?"

Då hon hörde systern röra sig i mörkret såg hon upp med ett leende. Huvudet sträcktes fram något och kroppen slappnade av, hela hennes kroppsspråk blev välkomnande. Hon log åt drakargkorsningens fråga.
"Åh, jag har inte försökt än. Jag ville se om blommorna klarat flytten till lyan.."
Hon sneglade ner på dem sorgsna växterna igen.
"Dem blommar vanligtvis i månskenet, men rötterna verkar inte ha tagit sig så bra."
Munnen drogs ut till ett sammanbitet streck.
"Se så dem slokar."
Suckade hon.

Vasilisa möttes av ett leende, men även en slags sorgsenhet. De bärnstensfärgade ögonen följde den andra tikens och såg ned mot blommorna vars liv hade börjat att avta. För några sekunder slöt hon sina ögon och lät energi strömma genom jorden. Den var döende, mineralerna och vattnet fanns inte där. Under några sekunder hade Vasilisa ändrat på det, och låtit hennes egna energi sprida sig i jorden.

Det ryckte i hennes egna mungipor när blommorna började att lysa starkare, men leendet var inte till hundra procent äkta. Hur kunde Lune behandla blommorna med sådan ödmjukhet när hon... behandlat grottvargarna  med rena motsatsen? En del av henne ville fråga, men det vore både oartigt och dumt av henne.
"Jorden är döende", sade hon och nickade mot blommorna. När tiden var inne och de skulle bege sig härifrån skulle blommorna inte överleva.

Lune sken upp då blommorna plötsligt, magiskt, repade sig något. Hon såg emot flocksystern med tindrande ögon.
"Gjorde du det?"
Frågade hon förundrat. Det var sorgligt att jorden inte kunde ge blommorna liv i sig, men också fantastiskt vad honan klarade av med sina krafter.
"Åh, jag planterade dem här för att Alii skulle ha något vackert nära sig då hon läkte från attacken."
Fortsatte hon.
"Hon börjar ju bli bättre nu så egentligen har dem uträttat sitt uppdrag. Men vill du hjälpa dem klara sig tills vi flyttar, det skulle vara så sorgligt om Aliis krya på dig-blommor vissnade."
En mycket bekymrad min låg på hennes ansikte, vecken i pannan djupa.
"Det är inte en symbolik jag vill oroa henne med."
Lune suckade och studerade för ett ögonblick växterna. Sedan såg hon upp på Vasilisa igen. Hennes horn blänkte i månljuset och hon såg riktigt kraftfullt ut, men också lite jagad. Det fanns en ton i hennes blick som Lune kände igen, en känsla som alltid var närvarande hos henne själv.
"Nu när du gett mina blommor kraft, kan inte jag få ge lite till dig?"
Frågade hon sedan, öronen försökte sig tappert på att spetsas. Senast hon erbjudit sig, då Vasilisa kommit hit efter Skuggfall, så hade den stora honan nekat henne. Men nu hade Lune tränat mer, speciellt efter att hon sett vad Aliital kunde göra. Hon ville skänka den stora honan lite lugn, och det visste hon att hon kunde. Försiktigt lyfte hon sin ena framtass och höll fram den emot systern. Om hon inte skulle bli nekad igen skulle hon placera den på drakargens bogparti.

Vasilisa nickade försiktigt vid Lunes fråga om det varit hon som påverkat blommornas plötsliga tillväxt. Nu i efterhand skulle hon försöka minnas att ge blommorna den kärlek och kraft de behövde; för både Lunes och Aliitais skull.

“Nu när du gett mina blommor kraft, kan inte jag få ge lite till dig?”

Ett snett leende spred sig på tikens mörka läppar. Vasilisa behövde ingen styrka från någon annan, det enda hon behövde var en chans till att försöka tänka igenom sina funderingar och det var hon tvungen att göra i ensamhet. Men samtidigt kändes det orättvist att neka Lune, speciellt eftersom det var andra gången hon fått förfrågan. Därför nickade hon igen och tog ett steg närmre den andre tiken och lät hennes tass snudda vid hennes bog.

Hon hade aldrig blivit helad förut, och visste inte vad det var hon förväntade sig skulle hända utan väntade istället i tystnad på vad som skulle ske.

Hennes trampdyna mötte systerns ljusgrå päls, hon var mjuk och varm. Under den tjocka fällen kunde Lune tydligt känna hårda muskler, Vasilisa var kanske inte speciellt skadad efter uppdraget men hon var spänd. Lune mötte försiktigt hennes blick, höll kvar den och log.
"Du är enkelt att se upp till, Vasilisa."
Sade hon sanningsenligt.
"Och du är väldigt trygg att ha nära."
Långsamt gled hennes tass lite längre ned, stannade med den där bog och axel mötte det vänstra frambenet.
"Ser du den stora stjärnan där uppe? Den som lyser starkast och tydligast borta över bergen?"
Samtidigt som hon talade vände hon nosen mot skyn och nickade emot en av de tusentals ljuspunkterna.
"Det är nordstjärnan, den stannar alltid på sin plats. På så vis kan den hjälpa en att hitta, även mörka nätter när man gått helt vilse."
Hon såg in i drakargkorsningens varma ögon igen.
"Jag tycker du känns lite som en nordstjärna, jag tror alla här känner så om dig."
Leende hon nu gav systern var stort och ett lågt litet skratt låg och lurade i hennes hals. Hon hoppades att det verkligen märktes hur mycket hon menade dem här orden. Lune hade sett honans tvekan under uppdraget, hon visste inte vad den hade sitt ursprung i men hon visste att hon själv också känt sådana känslor. Mest innan själva attacken började i och för sig, men hon ville att systern skulle förstå att hon inte var ensam och att hon var djupt älskad alldeles oavsett.
Nu slöt Lune sina ögon och fokuserade, hennes måntecken började glöda allt intensivare och tyst tyst började hon sjunga. Först nynnade hon bara fram en melodi, sedan började ljusa ord formas med hennes sköra stämma. Lune kunde känna honans hjärtslag genom revbenen, och allt medan sången fortskred kände hon hur dem lugnades.
Månvargen kallade på Duraneis makt, avsåg främst att lugna och hela Vassyas själ snarare än kropp. Skänka henne lite sinnesfrid och inre lugn för ett ögonblick, och hon mindes tydligt hur honan tryggt somnat förra gången hon sjungit. Hennes tass gled också långsamt ner över bettet på flocksysterns ben, bara så lätt, för att mildra eventuell smärta från såret. Men hennes fokus låg tveklöst på det överhängande måendet. På att för om så bara ett ögonblick lätta orosmoln och få musklerna att slappna av.

"May it be an evening star
Shines down upon you
May it be when darkness falls
Your heart will be true
You walk a lonely road
Oh! How far you are from home

Mornië utúlië (Darkness has come)
Believe and you will find your way
Mornië alantië (Darkness has fallen)
A promise lives within you now

May it be the shadow's call
Will fly away
May it be you journey on
To light the day
When the night is overcome
You may rise to find the sun

Mornië utúlië (Darkness has come)
Believe and you will find your way

Mornië alantië (Darkness has fallen)
A promise lives within you now

A promise lives within you now"


[Lune är cheesy och sjunger May it be av Enya, hon har faktiskt gjort en sång till just Vassya med men är inte läge för den just nu så du får nöja dig med denna <3]

"Du är enkelt att se upp till, Vasilisa. Och du är väldigt trygg att ha nära."

Vasilisa lät blicken vila på Lune medan hennes tass placerades på hennes bog. Hon ville tro på tikens ord om att andra kände sig trygga i närheten av henne, men det var svårt. Hennes självförtroende hade aldrig varit på topp; och det hade inte blivit bättre sedan hon lämnat sin biologiska familj på slätten. Tvärtom hade det dalat hastigt.

Medan Lune talade följde hon hennes blick mot natthimlen. Månen var dold och istället regerade stjärnorna på den mörka himlen. De bärnstensfärgade ögonen landade på den största stjärnan och hon nickade för att visa Lune att hon hade hittat den.

“Det är nordstjärnan, den stannar alltid på sin plats. På så vis kan den hjälpa en att hitta, även mörka nätter när man gått helt vilse. Jag tycker du känns lite som en nordstjärna, jag tror alla här känner så om dig.”

Vasilisas blick dröjde kvar på himlen trots att hon kunde känna Lunes blick på sig. En del av henne ville känna sig stolt och tacksam över hennes ord; men hon kunde inte tro på dem - hur mycket hon än ville. Det fanns ingenting att se upp till hos henne, hon hade varit den som tvekat under striderna och inte visat sig tillräckligt modig. Snarare borde de se henne som en av de svagaste i gruppen, trots att hon kanske rent fysiskt var starkare.

Innan hon hann svara något på Lunes ord, hade tikens måntecken börjat att glöda. Vasilisa såg intressant på tecknet och lyssnade till hennes mjuka sång. Ett lugn lade sig över henne och hon tog ett djupt andetag. Kanske skulle allt lösa sig eftersom. Det hade varit den första attacken gentemot någon annan. Nästa gång skulle hon vara bättre förberedd, åtminstone var det vad hon försökte att intala sig själv.

Då hennes nynnande slutligen tystnat sneglade hon någon försynt på sin flocksyster. Blicken flackade lite och mer än en gång fick hon bita sig i läppen. Djupa andetag som för att förbereda henne på något stort avbröts mitt i av tvekan. Det var tydligt att Lune inte riktigt visste vad hon skulle säga, eller kanske snarare att hon inte visste om hon vågade säga det. Men slutligen kom det ändå.
"Vassya.."
Ordet, namnet, lät udda när det kom från hennes mun. Hon hade bara hört Kolzak använda det tidigare och då hon sagt det insåg hon hur intimt det var. Dessutom visste hon inte riktigt hur hon skulle betona det på rätt sätt. Kol och Vasilisa delade helt naturligt samma dialekt som för Lune lät främmande och svår.
"Eh.. det är vad din bror brukar kalla dig va?"
Lade hon till, kände hur kinderna hettade. En del av henne ville bara fly från platsen, springa bort från den ansträngda situationen, men hon satt kvar. Det här var hennes familj nu, hennes riktiga, den hon inte skulle fly ifrån. Den som inte skulle lämna henne och som hon inte skulle lämna. Det enda sättet att komma bort från denna stund var alltså att ta sig igenom den. Hur konstig hon än kände sig.
"Jag har hört er prata på erat modersmål.. Skulle du.. Jag skulle gärna lära mig det."
Hon andades ut, djupt och långsamt, och mötte sedan den andres blick.
"Skulle du vilja lära mig?"

Vasilisa nickade när den andra tiken kallade henne vid smeknamnet som Kolzak hade gett henne. Det var ovant att höra någon annan kalla henne vid det, och utan den ryska brytningen lät det annorlunda, men det värmde.
   Ett leende spred sig på hennes läppar när Lune pratade om modersmålet, som stod henne mycket nära hjärtat. Språket var en del av henne, det tillhörde hennes identitet och utan möjligheten att tala det skulle hon inte vara sig själv.
    "Da. Jättegärna. Det betyder mycket att du frågar mig", svarade hon. Hon rätade på sig och lade huvudet lätt på sned och ett kort skratt lämnade henne. "Eto men'sheye, chto ya mogu sdelat' dlya tebya.*"

*Det är det minsta jag kan göra för dig.

[Avslutat.]