Vad hon än förväntat sig av att följa Blair så kunde alla hennes fantasier och drömmar inte leva upp till vad templet faktiskt utgjorde. Hon var mållös och fan inga ord för att beskriva den enorma byggnaden, alldeles gömd i marken. Den fick Yanamore att se ut som lyor barn grävt i jämförelse. Kanske var hon hård mot den ljusa staden, mer arkitekturen var ifrån en helt annan värld.
 Det var svårt för henne att tänka sig civilisationen av vargar som bott och bett här. Hur många städer som Yanamore det fanns då. Hur allt fallit i sådan glömska att vargarna återgått till ett primitivt leverne, med lyor och bara sina egna fällar att värma sig.
 Den honungsfärgade blicken gled över stenväggarna, de hade målats nyligen, och färgerna var förvånansvärt bjärta och starka.
 En tunn dimma kröp sig upp på henne, gled ut ur korridoren som ledde in i den enorma salen hon befann sig i.
"Yrjö förmodar jag" konstaterade hon med en monoton röst utan att se emot källan. Hon hade trots allt varit runt gruppen sen Lövskogen iallafall, och hans doft hade lagt sig snabbt på hennes väl intränade sinne. Hon visste inte vad det var han ville försöka med, lite dimma skulle inte skrämma henne, och fukten gjorde henne inget heller. Hon var uppvuxen i Kawazatri under Shady. En ljus finlemmad hane utan så mycket som en skråma på kroppen skulle inte skrämma henne.
 Hon hade märkt hans närhet till Blair, de verkade vara limmade till varandra, men nu var han ensam. Ett flin drog i hennes mungipor och hon kastade till slut en blick åt det håll han borde vara. Bara sneglade lätt med ögonen innan hon såg framåt igen.
"Tappat bort pojkvännen?" frågade hon nonchalant roat.


[BLÖRGH jätte dåligt... Till Yrjö!!]

Yrjö snörpte på munnen när hon yttrade hans namn. Han hade inte officiellt presenterat sig, men hon hade förmodligen snappat upp det någonstansifrån. Vem hon var, däremot, hade Yrjö inte den blekaste aning om. Dimman var tun, och virvlade som tätast runt Yrjö själv. Det var som en förlängning av hans egen päls där den virvlade om hans man. Det kändes naturligast så, även om dimma här nere knappast förekom naturligt. Det förekom honom inte heller att vara särskilt trevlig, särskilt inte efter en så spydig kommentar. Pojkvän? Vem hade sagt något om en sådan sak?
"Det är mitt namn. Så bra att du la det på minnet."
Yrjö log sött, nästan lite beklagande.
"Ledsen, men jag har inte lyckats uppfatta ditt. Du är...?"

Hon såg fortfarande inte mot honom utan studerade de stora altarna, vilken gud som var vilken var lätt för henne att se. Trots att hennes egna dyrkan mest varit inriktad på en av dem.
 "Vännen jag lägger allt av värde på minnet" till slut vände hon sig emot honom med ett lätt leende på läpparna, även om resten av anletet var intetsägande. Inget utom det ytliga leendet talade om något som föregick innanför hennes pannben. Det låg en dold komplimang i meningen, men också en lätt retsamhet. Han lät lätt irriterad på rösten, det söta leendet till trots. Hans försök till att dölja det var som rött blod i vit snö för henne. Hela livet hade gått till att träna att läsa av folk och dölja sina egna tankar och känslor. Sten masken av känslolöshet hon bar var något som hon haft sedan barnsben.
 "Hjärtat, hade du kunnat mitt namn hade jag inte varit mycket av en spion och lönnmördare" rösten var socker söt, och stod i skarpkontrast till det fortfarande känslolösa uttrycket i ansiktet. Ett glädjelöst skratt lämnade henne innan hon fortsatte.
 "Men du är viktig för Blair, så då är du Viktig för mig" Det var sant. Även om Blair inte riktigt var förlåten för vad han gjort så skulle han alltid vara den som varit där för henne när hon behövt honom. Han skulle aldrig sluta vara viktig för henne.
 "Mitt namn är Iriea"

Var det en komplimang? Yrjö var förvirrad, men det var en attitydändring han åtminstone uppskattade. Men han gillade inte att bli kallad 'vännen'. Eller 'hjärtat'. Det var sådant han kunde kalla andra, att höra det själv? Det kändes förminskande.
"Hm. Hör det till vanligheterna att en spion avslöjar sitt yrke efter en kort ordväxling, Iriea?"
Yrjös ton var nu mer skämtsam, men han hade en lite illmarig glimt i ögonen medan han flöt närmare altarna. Han kastade en kort blick åt dem innan han åter såg mot Iriea med ett litet smil. 
"Jag bara skojar med dig, vännen."
Yrjö svepte förbi henne för att på närmre håll studera de resta stenblocken. Vart och ett representerade en av de stora gudarna.
"Här för att offra nåt?"

[Avslutat! Yrjö snackar en stund, sen går han vidare]