[Utspelar sig sommaren -19. Reserverad för Ronia.]

"Ronia!" 
Kian hastade fram till den mörka honan som skiftade i eldens färger, något som fascinerade honom extremt mycket. Ibland kunde han komma på sig själv, när hon stod i direkt solljus, med att bara stirra på henne. Men denna gång stirrade han inte.
"Roooniiiaaa!" 
Med klumpiga rörelser bromsade han in den hastiga farten, samtidigt som han bjöd henne på ett brett flin. De stora öronen svajade lite innan de åter ställdes rakt upp samtidigt som Kian sökte hennes blick.
"Du, jag tänkte bara... ehm… Sen när ni ska iväg på den där Skuggfalls grejen som det pratas om..."
Det syntes att Kian letade efter orden.
"Jag är ju som ingen krigare direkt. Du vet, vi tränar ju och så... Men Chayan säger att mina ben är för långa och huvudet för dumt." Han skrattade kort åt orden. "Dessutom, det här med att se världen... Ska jag någonstans så blir det nog norrut, men absolut inte nu! Så jag tänkte att jag stannar här. Om det går bra?"
Hoppfullt såg han på ledarinnan. 
"Och förresten, jag har fixat trädet! Jag hoppas att det snart kommer att växa ut en ny gren, åtminstone en liten."

Ronia flyttade uppmärksamheten från lyktorna hon höll på att tände när Kian kom farandes. Hon gestikulerade åt honom att följa med henne när hon rörde sig vidare mot nästan. De gyllene lyktorna flammade upp en efter en och spred sitt varma sken över kvällsdunklet som börjat lägga sig. Det gladde henne att han lyckats reparera trädet, men beskedet om att han inte ämnade följa med till Azhekaslätten var desto mer förvånande.
   "Är du säker?" Hon höjde något på ett ögonbryn, och kikade på honom ur ögonvrån. Kian hade ännu inte lämnat Lövskogen på någon av de uppdrag och expeditioner flocken varit ute på. Hon var glad att han verkade trivas, men hade nästan räknat med att Skuggfall skulle intresserade honom. För alla som inte skulle strida så var evenemanget för nöjes skull, trots allt, även om Isil Anar gjorde sig själva en tjänst genom att dyka upp som representanter.    
   "De som stannar, stannar." Hon fortsatte vidare till nästa lykta. "Men jag antog att du skulle vara intresserad den här gången." Hon såg på honom. "Varför?"

Kian såg fundersamt upp mot trädtopparna samtidigt som han följde med Ronia. Han gillade henne, hon var rättvis men samtidigt förstående. Och hon verkade uppskatta Kian, på samma sätt som han uppskattade henne.
"Jag är säker," sade han med samma glada ton som tidigare. Beslutet hade egentligen inte varit så mycket att fundera över, inte för Kian i alla fall.
"Du vet, jag tänkte att Chayan kan behöva lite hjälp med att hålla koll på reviret. Jag vill stanna med honom," sade han, som om det var det mest naturliga i världen.
Att stanna med Chayan kändes som en självklarhet. Kian hade funnit en mycket god vän i den mörka trädklättraren, trots deras enorma olikheter. Att lämna reviret var inget problem, men att stanna var det naturliga. En spontan känsla som Kian inte funderade mer över heller. Han bara accepterade det som det var.

Ronia hummade till svar och ifrågasatte inte beslutet mer än så. Hon tänkte inte tvinga någon att följa med ut, och trivdes Kian bäst i Yanamore så fick han stanna om han så ville. Det var ändå för det bästa om så många som möjligt stannade hemma för att se efter Lövskogen.
  "Både jag och Kasai kommer vara borta, så jag utnämner dig som ansvarig för lyktorna under tiden." De med eldkrafter var vanligtvis de som såg till att lyktorna och eldarna var tända nattetid, och då båda två skulle lämna ett tag återstod inte särskilt många alternativ från Isil Anar. Kian hade inga eldkrafter, men hon ville ändå ge honom uppdraget - kanske för att sysselsätta honom lite.
   "Assar kan säkert hjälpa dig."

De blåa ögonen lös upp vid ledarinnans ord.
"Självklart... självklart!" 
Glatt såg han på de brinnande lyktorna omkring dem, samtidigt som han började planera hur han skulle lägga upp det hela. Hur ofta han skulle se till dem. Vad han skulle göra ifall en av dem slocknade... 
"Jag ska ta hand om dem så gott jag kan!" 
Svansen viftade bakom honom, samtidigt som han redan var ivrig att berätta för Assar om deras gemensamma uppdrag. 
"Och be för eran säkra resa... och återkomst.

Ronia blick dröjde vid Kian ett ögonblick extra innan hon röde sig vidare. Hon kunde inte förneka att tanken slagit henne också. Skuggfall erbjöd strider, inget harmlöst sparrande, och resan dit var lång. Hon tillät sig dock aldrig att låta några farhågor ta över. Hon litade på att de kunde se efter sitt eget skinn, sitt eget och andras. 
  "Oroa dig inte för mycket, Kian. Fokusera på Yanamore när vi är borta." Hon betraktade elden som flammade upp i den sista lyktan, innan hon vände sig mot Kian och nickade bortåt. Det var sent, och hög tid att återvända inom kärnans trygga murar.
  "Vi går."

[Sätter som avslutat!]