Blair ansåg sig oftast ha gott lokalsinne, men något med Civitas byggnader och myller gjorde honom extremt förvirrad. Det enda han visste var att han inte borde gå längre upp, för byggnaderna och stånden såg redan bra mycket finare ut än de bokvarter där han och de andra bodde.
     Han tvekade och såg sig om. De som såg hänförda ut sållade han bort direkt - troligen turister som också var här för invigningen. Men en stor, fjällig hane betraktade honom med stadig blick, och Blair lutade huvudet på sned som svar. Kanske syntes förvirringen utåt.
     Utan att tveka slöt fakargen upp avståndet mellan dem.
     "Kommer du härifrån?"

Oblivio vilade upp vid staden som Tenebris hade satt upp, det var de som skulle hålla i eventet som var den verkliga anledningen att han var här, det var den perfekta platsen att finna den han sökte.
   Han vandrade kort omkring i myllret, det var många här som skulle till Skuggfalls invigning, de flesta intresserade honom inte särskilt men ju fler det fanns, desto större var chansen att någon som föll inom hans kriterier skulle vara där.
   Han stirrade på en konstigt ärrad hane som verkade minst sagt vilse, utöver ärren så var hanen inte jätteintressant, brun medelstor Fakarg, inget stod ut på honom riktigt, för Oblivio, utom ärren, som höll hans blick.
   Vargen ifråga upptäckte honom och gick fram, frågade om Oblivio kom härifrån och en lätt huvudskakning senare så ställde Oblivio sin egen motfråga.
   "Varifrån fick du ärren?"
   De verkade inte naturliga, så han var tvungen att fråga för att stilla sitt intresse.

"Så du vet inte var-" Blair avbröt sig själv och skakade på huvudet. Främlingen skulle inte heller ha en aning. Han skulle behöva om saker den svåra vägen - ta sig ändå ner och jobba sig uppåt. Fördömda stad.
     "Varifrån fick du ärren?" Blairs blick smalnade. Det allra nyaste var fortfarande en känslig punkt, och han uppskattade inte att bli påmind om att det var så tydligt. Det första svaret han haft på tungan, genom att fråga för många frågor, kvävde han och log istället silkesmjukt. Varnande, om främlingen känt honom bättre.
     "Vilket av dem?" Visserligen var det logiska att förutsätta att han pratade om Ljusets Krigares gåva, men ett bitmärke i ansiktet eller fula ärr över buken kanske var lika intressant.

Oblivios blick vilade först på det onaturliga ärret, sedan bitmärket och följde formerna på ärren med ett brett flin, han tvivlade på att det här var hans utvalde, denne skulle finnas i Skuggfall, men det intresserade honom ändå, följeslagare var aldrig fel att ha, om det nu gick åt det hållet.
   "Börja med bitmärket du, du verkar ha en... intressant historia?"
   Det var nästan så den stora ormlika vargen kurrade lätt, och ett brett leende prydde hans läppar, han hade noterat det varnande i leendet, att läsa personer var hans grej, men det brydde han sig föga om, han var ganska självsäker på sina stridskunskaper och trodde att han kunde ta ner en varg av den här storleken relativt enkelt, han hade trots all horn, taggar, lie-klor och några väldigt långa tänder, för att inte nämna hans offensiva kraft.
   "Och för mig sedan vidare om de andra, det kan väl inte skada, ärren är ju redan gjorda"

Börja med bitmärket? Vad såg han ut som? En vandrande underhållare? En clown? Blair besvarade inte det breda leendet främlingen sände honom.
     "Jag slogs", svarade han kort. "Och överlevde. Om och om igen." Ärren var visserligen redan gjorda, men det betydde inte att de var ordentligt läkta. Mötet hade gjort Blair på dåligt humör. Han tillät bara några få att verkligen kommentera på ärren - och på den listan stod hans syster. Den här främlingen gjorde det däremot inte.
     Fakargen sände honom en sista blick, nickade sedan, nästan pliktskyldigt, och vände sedan ryggen åt honom för att bege sig nedåt i staden.

Oblivio log när han vände honom ryggen och började gå, han följde efter på behörigt avstånd.
   "Jo, våld, det får Numoori att gå runt, håller du inte med?" han ögnade den andre vargen för att se hur han reagerade på det, kanske var han en sån varg som hade sett stridigheter och därför inte gillade det längre.
  Tanken fick Oblivio att känna avsmak i munnen, sådana veka vargar borde slaktas på fläcken, det var de starkes rätt att livn'ra sig på de svaga, de skulle veta sin plats i pyramiden som var vargarnas samhälle på Numoori.
   "Jag har slagits en del själv, har inte många ärr att visa för det, men ett avbrutet horn, som du kanske såg, vissa av oss är ju lite mer måna om att inte ta skada"
   Ett lätt flin spred sig på hans läppar och han slickade sig om nosen.

Främlingen följde efter honom, och fortsatte prata. Blair, osäker på vad för svar som väntades av honom, himlade bara med ögonen och gjorde inga ansatser att sakta in. De plöjde fram genom trängseln, fakargen några få steg framför den mycket större ödlan.
     Hanen talade igen, och den här gången kunde Blair inte hindra sig. Han stannade, tvärt, och sög irriterat in luft genom nosen. Mån om att inte ta skada? Den gröna blicken blev smalare, men fakargen log när han halvt vände sig mot den förföljande.
     "Om man redan ser förfärlig ut kanske man är mer mån om att inte ta permanent skada." Blair drog blicken längs hanen, upp och ner i en tydlig, talande rörelse. "Jag förstår, men jag kan inte relatera." Leendet blev ett flin i mungipan, och Blair vände åter ryggen mot drakargen. I vanliga fall hade han aldrig gjort det, men i Civitas kände han sig trygg. Det fanns för mycket som hindrade ett slagsmål här.

Oblivio stannade upp när Blair gjorde det och blinkade lätt åt hans relativt barnsliga kommentar och han skrockade lätt innan han skakade på huvudet och såg honom vända sig om.
   Han sträckte ut sitt eget sinne till Blair's och viskade in i det innan han också vände sig om för att gå åt andra hållet.
   "När gudarna fallit får vi se hur du överlever"
   Var orden som han skickade in i den främmande vargens sinne, men han såg sig inte bakåt och han sade inget mer, han hade stora planer, vem visste hur den här bruna, ärrade och barnsliga vargen skulle passa in, men något sade honom att han inte skulle klara sig i en värld av den starkes rätt, utan gudarna.

Blair hatade intrång i sitt huvud. Det förde med sig minnen han inte ville tänka på, speciellt när de var hotfulla. Han slängde en blick över axeln med tänderna blottade, men främlingen hade redan gett sig av. Det var väl för det bättre, men ett ogillande mynnade ändå ut i blodet.
     Fakargen skakade på sig som om det kunde få honom att ignorera mötet, och begav sig sedan neråt igen.

[Avslutat.]