Mirai hade sett striden med de andra, naturligtvis hade hon hejat på Lamia. Hennes kusin och flocksyster. Hon hade reagerat med en mindre chock när hon obarmhärtigt tagit livet ifrån hennes morfar. Hur mycket hon än avskydde honom så kände hon en förlust. Han hade ändå varit en del av hennes uppväxt. Men allt hade varit så mystiskt med honom, hon visste ingenting om honom egentligen. Och nu var han för alltid borta och han hade tagit alla svar på hennes frågor med sig i graven. En konstig känsla spred sig i bröstet, men så plötsligt såg hon en individ röra sig snett emot henne en bit bort i publiken. Det krävdes bara en skymt av henne, men nog kände hon igen systern även på långt avstånd. Hon ursäktade sig och tog sig där med ner från publikhavet och försökte med ens leta upp systern.  

[Super duper kort. Privat för henne och Arashi]

Efter att ha lämnat den gråtande vargen bakom sig hade hon börjat vandra planlöst mellan försäljare och vargar av alla dess slag. Inget intresserade henne egentligen och för första gången i livet hade hon inget direkt mål eller plan.

Plötsligt mellan alla främmande vargar såg hon en skepnad hon kände igen. Hon stannade upp och stod stelt, tvekade. Hon och systern hade aldrig kommit överens då de var små och inte heller då de blivit äldre och blivit tilldelade mentorer. Plötsligt vände syster på huvudet. Hon verkade leta efter något och deras blickar möttes. Nu kunde hon inte bara väna om utan gick och mötte upp med syster.

"Mirai" Det var den enda hälsningen hon gav sin syster. "Jag antar att du såg vad Lamia gjorde" Det var ingen fråga utan ett konstaterande. Blodtörstiga som vanligt var den flocken som systern valt att stanna i.

Hon gick bland främlingar och trängde sig smått fram till och från. Hon harklade fram något litet ursäkta då och då, men tog annars den platsen hon behövde. Hon stannade upp och började nästan ge upp, det var alldeles för många vargar här. Så mötte hennes blick plötsligt ett bekant ansikte och hon log smått. Hon stegade fram mot systern som talade till henne med hennes namn. 
- Arashi. Jag letade efter dig. 
Hann hon svara innan systerns nästa påstående kom. Hon nickade endast, men förblev tyst om den saken. De hade inte mycket nåd i kroppen, men det hade varit Lamia's val inte hennes. Hon skulle sörja sin morfar, men hon skulle också överleva utan honom. Kanske skulle hon försöka förlåta honom för allt han gjort, för sin egen skull. 
- Är du okej? 

På något sätt verkade systern glad att se henne. Huvudet tippades på sned. Hade hon letat efter henne? Hade hon vetat att hon var här? Hon sköt dessa tankar åt sidan och öronen klippte lite på hennes huvud. De svarta ögonen visade inget som vanligt.

Då frågan kom om hon var okej så höjdes ena ögonbrynet. Hon blev förvånad över frågan. Frågade hon verkligen om hon var okej. Ja kanske hade hon varit den som morfadern ägande lite mer tid åt men han hade aldrig varit mer än någon som pressade henne och då han valt att gå hade hon följt honom. Hoppats att han kunnat ge henne svar. Inom sig hörde hon åter den hånande rösten. Envidia ville så ta över, sätta tänderna i hennes syster men ännu hade Arashi kontrollen.

"Jag.. " Om hon sade att allt var bra skulle det vara en lögn. Hon tvekade kort och letade efter ett vettigt svar. "Jag har ännu inte funnit vad jag letar efter." Hon såg sig omkring. "Ska vi gå någon stans där det är lugnare" Hon hade redan blivit knuffad tre gången av någon som passerade. Om nu systern ville prata behövde dom ju inte stå i vägen för alla som skulle förbi.

- Det kan vi göra!
Svarade hon kvickt på frågan med tanke på hur irriterade hon började bli på alla runt omkring henne. Hon styrde stegen mot handelsplatsen istället som för stunden började bli lugnare då en ny strid tycktes börja inne på arenan. Det var därför det var så fullt där de stod, alla tycktes vilja ta sig in för att se den kommande striden. 
- Vad är det du söker? 
Frågade hon sedan när de kommit iväg en bit. Hon gick nu med lugnare steg och tittade på smycken, klädesplagg och accessoarer av alla dess möjliga slag. Hon visste inte om hon skulle köpa något. Hon var inte speciellt mycket för yttre attribut. Hon gillade hur hon såg ut, även utan smycken. 
- Varför lämnade du oss?

Hon följde efter systern tills de blev mindre vargar och hon kunde gå upp bredvid henne. De svarta ögonen betraktade det som handlarna hade att erbjuda men just nu såg hon bara på dem för att inte behöva se på sin syster just nu. 

"Vad jag söker..." Rösten var lågmäld och hon tog en kort paus innan hon fortsatte. "Svar på något" Hon hade aldrig berättat om Envidia för någon. Sedan kom frågan hon väntat på. Varför hon lämnade. "Jag kände mig aldrig som en del av flocken, eller som en del av oss syskon." Nu vändes de svarta ögonen mot systern. "Jag kände mig alltid som en utböling både blad oss syskon och bland de i flocken och då Chi lämnade så..." Hon avslutade inte meningen. Varför hon slog följe med honom hade hon aldrig riktigt förstått själv. "Ja jag vet inte riktigt. Men jag.." Hon tvekade igen. Skulle hon berätta om den andra sidan av henne. "Du säger inget" Väste rösten i henne. Kampen om kontrollen blev hårdare och hon stannade upp. Ögonen smalnade. Hon kände att hon borde fly nu innan Envidia tog kontrollen. Små vaga gröna fläckar började bli synlig i irisens yttre kanter. Hon gav ifrån sig ett dovt morr. "Inte nu" väste hon tyst tillbaka till Envidia och de gröna fläckarna bleknade bort och åter var hennes ögon svarta.

- Svar på vad?
Hennes frågor var direkta och inte speciellt blygsamma, men hon hade heller ingen anledning att vara blyg inför sin syster. Hon visste att de aldrig riktigt hade kommit överens, men trotts de var de systrar och det betydde något i slutändan ändå. Hon ångrade att hon inte talat ordentligt med systern tidigare, innan hon lämnade. För kanske hade det varit annorlunda då. 
- Så vad tänker du göra nu? Jag är ledsen att du aldrig kände dig hemma i flocken. Det är väl delvis mitt fel det också. 
Hon vände blicken mot systern och såg fundersam ut. Vad var det med henne egentligen? Hade hon alltid betett sig så underligt? Nej det kunde hon inte minnas. 
- Vad är det syster?

Arashi såg tillbaka på sin syster då hon lyckades få kontrollen helt. Hon hade förlorat kontrollen några gånger men med tiden hade hon blivit allt bättre på att förskjuta Envidia för stunden iallafall. Hon visste att Envidia skulle ta över om hon stannade för länge och då visste hon vad hon kunde hitta på.

Delvis systerns fel. Ja kanske var det den klyfta som blivit mellan syskonen som var en stor del till att hon lämnade. Denna strid inom henne började visa sig vara mer än mellan henne och Envidia, den var även de olika sidorna av henne själv. Pliktkänslan som ändå fanns där för flocken. De svaga band till syskonen. 

Hon hade inte gett något svar på en stund. Stått tyst och betraktat systern. Varför skulle dom nu börja tala. Varför kunde det inte skett innan. Då kanske allt skulle varit annorlunda. Hon drog en djup suck. "Jag tänker fortsätta söka ett sätt att bli av med..." Hon slutade tala. Envidia skrek i henne inre. Gjorde allt för att få kontrollen. Rev och slet i hennes sinne. Denna gång slöt hon ögonen. Ja syster hade kanske rätt att få veta. "Att bli av med... Demonen" Envidia tjöt och rev men Arashi höll kontrollen. De svarta ögonen öppnades och åter såg på syster. "Hade jag stannat hade jag blivit en börda för alla. Chi... Chi han försökte på sitt sätt hjälpa mig" Även om hans hjälp hade inneburit en träning och många timmar av utmattning där Chi slogs mot Envidia.

Mirai var helt tyst och väntade tills systern hade talat till punkt i alla sina meningar. Så att hon fick säga allt det hon ville säga. Hon var nästan orörlig tills dess att det skett. 
- Ååå Arashi.. Varför sa du inget tidigare? Jag hoppas att du löser det. 
Hon såg på systern med en förlåtande blick. Hon önskar att hon hade fått veta tidigare. 
- Kanske hade det varit annorlunda om vi talat tidigare. Men jag misstänker att det inte var bara därför du lämnade oss, Lykoris. Har jag rätt?
Hon såg frågande på systern. Hon menade såklart att systern alltid hade haft svårt för blodspill. På något sätt så gladde det inte Mirai, men det var heller inget hon far illa av. Hon såg det som en del av livet i Lykoris och hon hade accepterat den för länge sedan.

Arashi såg på Mirai. Nu verkade hon bry sig men det var försent nu. Allt hade gått fel då hon för första gången kände av att hon inte längre var ensam i sitt huvud. Då hon frågade om det var enda anledningen att hon lämnat så såg hon bort en kort stund. Visste inte riktigt hur hon skulle formulera sig. "Det var den största anledningen. Jag kände aldrig att någon brydde sig om vad som hände med mig. Att slåss, att träna, att ge allt för flocken. Det hade jag kunnat göra om jag känt att jag var en del av helheten. Inte någon som stod utanför och såg in på den gemenskap som ändå finns mellan er i flocken" Hon hade inte kunnat tala med någon kände hon. Aldrig känt något band till henne. "Kanske hade det varit annorlunda om vi talat mer. Kanske..." Hon såg åter på systern. "Men nu är det som det är" Hon gav systern ett vagt sorgset leende. Hon skulle vandra ensam och Mirai skulle förbi en del av en helhet.

- Det är det. Tråkigt nog, men något vi får acceptera.
Hon såg på systern och kände med henne. Någonstans kunde hon känna detsamma till och från. Hon förstod känslan och vart den kom ifrån, men sakta men säkert började hon ta sin plats i flocken. Hon hörde hemma där och hon behövde visa det för dem andra. Hon visste att de inte skulle ta emot henne med öppna armar, men de dömde henne heller inte. Det var därför hon försökte. Och det var därför hon ville stanna. 
- Jag tror du hittar din plats. Tillslut. Men jag tror också du behövde skiljas från Chi för att hitta den. Även om jag hade önskat det vore på ett annat sätt. 

Hon hade sedan länge accepterat att hon och syskonen aldrig skulle få den kontakten många andra familjer och syskon hade. Då systern sa att hon nog skulle finna sin plats klippte hon lite på öronen. En plats för henne. Tanken var nästan skrattretande. Vem skulle vilja ha en varg i sin närhet som när son helst kunde förlora kontrollen och demonen tog över. Hon skakade lite på huvudet.

"Du är där du hör hemma och där du alltid hört hemma. En dag kanske jag finner en sådan plats men jag måste få full kontroll. Även nu pågår kampen inom mig och skulle jag förlora skulle det utbryta chaos. Chi höll på att lära mig att få bättre kontroll men hans tid var kommen." Hon såg på systern. Kände ingen direkt sorg över att Chi var död men hon skulle aldrig förlåta Lamia för att hon inte visade barmhärtighet mot den forna flock medlemmen och en som delade blod. Det var dock det som gjorde att hon kände ännu mer att hon gjort rätt val. Hade de vetat om Envidia hade hon troligen använts som ett vapen. Flocken var obarmhärtiga.

"Tror du att jag hade kunnat få leva ett normalt liv om flocken visste om demonen?" Hon ville veta vad systern trodde. Om hon trodde samma sak som Arashi gjort.

- Kanske. Jag vet inte, men jag hade hoppats på det. Jag vet att Keisuke och jag hade stöttat dig i alla fall, om vi vetat. 
Svarade hon, men förblev fundersam. Hon visste verkligen inte hur flocken skulle reagera. De hade varit med om mycket hemskheter så kanske de skulle undvika risken med en demon bland dem. Fast om den kunde tyglas var Mira säker på att den skulle vara ett bra vapen. 
- Vad tror du?

Arashi såg på sin syster. Skulle hennes syskon verkligen ställa upp för henne med det problem hon hade. Hon tippade huvudet på sned och de svarta ögonen betraktade henne en stund under tystnad. Motfrågan fick henne att fundera en stund. "Jag tror att hade flocken fått veta hade jag antingen blivit förvisad, dödad eller använd som ett vapen." Hon ville inte bli ett vapen. Visst hade hon kontroll men ännu var demonen bara en orsak till problem och hon hade långt ifrån kontroll. Just nu hade hon det men hur länge skulle det vara denna gång. "Jag har inte kontrollen. Demonen tog över och anföll Chi. Bara hans erfarenhet gjorde att han kunde slå oss medvetslös och då jag vaknade hade jag åter kontroll" Den ständiga kampen inom henne började trötta ut henne, hon fick aldrig riktigt slappna av. "Hade du och Keisuke kunnat acceptera om demonen plötsligt tog över och anföll er?" Hur svagt bandet mellan dem hade varit så skulle hon inte förlåta sig själv om demonen tagit över och skadat någon av dom eller ännu värre dödat någon av dom. Dom var trotts allt syskon och av samma blod även om deras relation alltid varit sval mellan dem. Även om Arashi aldrig riktigt känt sig som en del av syskonskaran.

- Jag hade såklart förstått att det inte var du, utan demonen. Vi kan inte rå för vad vi råkar utför här i livet. 
Svarade hon med tydlig undertorn av allvar. Hon menade det, men sedan visste hon såklart inte vad resten av flocken hade gjort, hon kunde inte tala för alla. 
- Men alla dessa frågor är egentligen meningslösa. För vi får aldrig veta det korrekta svaret. 


[Sry super kort....]

Arashi såg på sin syster. Kanske har dom förstått kanske inte. Nu hade hon gjort sitt val och så var det med det. Hon kände dock ånger inför att hon hade dragit sig undan sina syskon. Kanske hade allt det annorlunda ut om hon varit mer ärlig mot dom och litat på dom. "Tack syster för dina ord" Hon menade det hon sad lite hade orden lättat j hennes ensamhet. "Du har rätt. Hur vi än försöker se på saken är det bara spekulationer och svaret kommer vi aldrig få reda på" Hon såg sig omkring innan hon åter såg på sin syster. "En dag kanske vi kan försöka fina den kontakt vi ändå hade innan.."Hon tvekade då hon visste hur det hade tagit på systern då brodern gått bort." Innan Mitsou dog " Även om Mirai hade varit brodern närmast och hans tvilling så hade hans död påverkat även Arashi. Efter det och efter att modern försvann blev allt fel.

(mobil svar så blev lite konstigt)