Skogen låg tyst, rofylld. De djur som levde där lämnade inte många tecken på liv, men de som gjorde det höll sig lugna. Silverpile var som namnet beskrev en skog med bara silverpilar som trädart, och gräset på den kala marken var lätt silverfärgat det med.
I denna lugna, silverfärgade skog vandrade en kolsvart hane, med lika svarta vingar ihopfällda mot sidorna och lysande neonblå ögon. Men det var inte det som utmärkte honom, utan de mörka skepnader som vilade runt honom, halvt genomskinliga och utan riktiga former. Dessa skuggor lämnade honom aldrig, vek aldrig från hans sida.
Kage höll sig lika tyst som resten av skogen, ville inte störa friden. Tankarna virvlade i hans huvud, en massa funderingar han gillade att lösa i sin ensamhet i skuggorna.
Vem var han, egentligen? Hans bakgrund var dold i skuggorna, omöjlig för honom att se. Han hade ingen aning om vilka hans föräldrar var, vilka hans syskon var. Gudarna hade valt att låta honom gå ovetandes om sanningen.

Han vandrade vidare, lika tyst som förut. Skuggorna gled längst hans tassar, allt de såg, hörde eller kände skickades som ett slags mellanting mellan filmer och stillbilder till hans medvetande, lät honom få veta allt hans skuggor visste. De spredde ut sig lite mer över skogen, gjorde luften aningen mörkare.

[Paxxx till Eqii 8D]

Den silvriga skogen Silverpile var mycket vacker, djuren var tysta, och solen sken mycket vackert över pilskogen. En turkos hona med blåa ögon vandrade i gräset, lite här och var låg ett snötäcke över marken, honans tassar hade blivit blöta då hon trampat i snön och sedan på marken. En mycket stilla skog, lugn och underbar. Här hade denne turkosa aldrig varit tidigare, så hon blev nyfiken. Nyfiken på vad som fanns här, hittils hade hon nu sett en del smådjur, fåglar och insekter irra runt i detta silvriga lugn.

Det som var skönt med Silverpile var ett lugnet aldrig bröts, det fanns aldrig något som skadade dom känsliga öronen, inget. Den turkosa honan log då hon vandrade över gräset, hon bara log, ingen smärta. Denna plats, var helt underbar.

Den svarta skuggan som omgav fakargen gled längre ifrån honom, tunnades ut ju längre bort den kom. Lite av den stannade hela tiden hos honom, som ett täcke av mörker runt honom. Men skuggan som nästan lämnat honom var smindelnätstunn, nästintill omöjlig att se. Bilder av allt den såg visades i hans medvetande, gjorde att han såg allt skuggan som gled över marken såg.
Han gillade att se vad som ögat inte såg, att se det som gömde sig bakom träden. Öronen klippte till vid varje ljud som ljöd, försökte höra ljuden skuggornas bilder inte kunde förmedla.

En bild dök upp i hans huvud, en korthårig blågrön tass. Den svaga skuggan hade dragit in under en annan varelse.
Han rynkade ögonbrynen, visste inte riktigt vad detta väsen var. Skuggan gled ut från främlingen, från marken såg den på något sätt upp mot denne främling.
Han kunde urskilja svaga drag från vargrasen, men den turkosa honan var mer lik en blandning mellan orm och utter än en vanlig bergsvarg. Han kunde inte låta bli att bli intresserad av vem denna unga varginna var, och knäpptyst fällde han ut vingarna. Med ett vingslag kände han hur tassarna lämnade marken, skuggan följde efter honom i flygningen.

Efter bara någon halv minut siktade han ner mot lövtäcket av träden, och flög ner genom det, missade grenarna med bara någon centimeters avstånd. Han landade mjukt några dussin meter bakom främlingen, granskade den turkosa.

Den turkosa honan fick upp ett svagt ljud i dom känsliga öronen, det smärtarde verkligen, det var ett högt flaxande, precis som Saturn hade givit ifrån sig fast inte med mening. Flaxandet stannade bakom henne, och fyra tassar nudde marken, den blåa blicken vände snabbt bakåt och den tjocka utterliknande svansen svepte till bakom henne, hon var mycket liten gämfört med denna varelse framför henne. Så hon försökte göra sig värdig respekt och blev lite hotfull, hon gav ifrån sig en mun med vita och smala blottade tänder. Blicken var arg. Och man kunde riktigt se hur det "darrade" om henne, det var hennes kraft värme, då hon är arg.

- Vem är du? Frågade hon argt och dom blottade tänderna övergick till ett argt ansikte istället, hon gjorde sig mindre än större, hon var rädd. Denna stora hane var kolsvart och han hade neonblåa ögon, hans vingar såg en aning änglalika ut i hennes blåa ögon. Hon tyckte att han var vacker.

Honan var mycket mindre än honom, hon räckte honom bara till en aning över knäna. Det var en stor skillnad mellan dem.
Hon frågade vem han var, utan att göra någon slags artig hälsning. Lite ohyfsat, men han valde att ignorera det. Hon verkade ändå arg på honom, även om han inte gjort något mot henne.
"Folk brukar kalla mig för Shikage eller bara Kage, men det beskriver inte egentligen vem jag är, du turkosa," sa han med en mörk, behaglig röst. Den ljusa valprösten han tvingats behålla länge hade äntligen lämnat honom, gav honom en mjuk, vuxen röst. Han gillade den, den ingav ett intryck av att vara äldre än han var.

Det han sagt hade han sagt då det var de tankarna som dök upp i hans huvud, och de var inte stötande eller meningar han skulle få ångra senare, så det var lika bra att säga det han menade. Efter en stunds funderande talade han igen.
"Och vad är ditt namn, främling?"
Hans ansikte var lugnt, sansat och helt utan känslor avspeglade i sig. För en gångs skull lyckades han hålla den mask av likgiltighet han alltid velat ha. Skuggorna runt honom hade lämnat den ormlikas tassar, tillbaka till honom och blivit tjockare och mörkare än när den hållit sig gömd.

Hon lugnade ner sig då han presenterade sig vänligt, och det började nu att kyla om henne, så istället för ökenhet blev hon nu glaciärkall, praktiskt faktiskt. Denna kolsvarta filur hette Shikage, och han verkade vara mycket trevlig.

Efter en kort stund var hon helt avslappnad och vänlig, då frågade Shikage henne vad hon själv hette.
- Jag heter Eqii, den turkosa. Förlåt för att jag var ovänlig förut, jag måste ju skydda mig, du vet. Sa hon vänligt och försökte få kontakt med hans neonblåa ögon. Hon log, han var fortfarande söt.

Hon satte sig lugnt ner och granskade Shikage en liten stund, så hon hade tittat mycket noga för ett litet tag kunde hon se något svart, irra sig runt i luften, något mycket tunt. Hennes blåa ögon spärrades upp av chock och bara stirrade på det där svarta tills det hade domnat bort. Sedan återfann hon lugnet igen.

[Sorry för korta inlägg. ;S]

[Jag tycker inte du skriver särskilt korta inlägg ^^ Mina inlägg kommer bli kortare när vi kommit in i rollet lite mer xD]

Han log lite åt hennes snabba humörväxling. Det kunde vara en bra egenskap att bara för att man inte gillade första intrycket skulle man inte fortsätta vara argsint utan andledning, men han var orolig om hon var lika snabb på att vända tillbaka till negativ.
Han svepte med med svansen genom den svaga skuggan som omgav honom. De skickade inga av sina syner till honom nu, då de visste att han redan såg det de såg.

"Självklart," svarade han med att böja på huvudet, förstående. "Eqii, jag har inte sett någon varg liknande dig, får man fråga om vilken ras du tillhör?" Han talade ganska lågt, både för att det var hans naturliga sätt att tala och denna Eqii talade lågt, mjukt men lågt. Han kunde inte låta bli att fundera vad som skulle hänt om Gudarna gett honom dålig hörsel, skulle han verkligen hört honans röst då? Troligen, men mycket svagt.
Hans öron var vända framåt, för att uppfatta alla ljud omkring sig. Om det inte vore för de glimtande ögonen och att öronen var vända framåt, skulle han kunnat verka hotfull med den kolsvarta kroppen, de svarta dödsängellika vingarna och de lysande ögonen. Skuggorna som vilade likt ett svagt moln runt honom gjorde väl inte saken bättre.

[Jag veeeet att du inte skrivit än att hon talar lågt, men antar det eftersom det står på profilen att hon viskar när hon talar? ^^]

[Jaha, blir dom kortare likt mina? xD
Och javisst, hon viskar alltid när hon talar, så ja, det är rätt. ^^]

Hon såg på denna trevliga Shikage, han frågade trevligt om hennes ras. Hon log och sa:
- Jag är en Serpie, en ytterst ovanlig ras, jag har inte sett några fler Serpier mer än mig själv faktiskt. Så jag tror att jag är den enda. Vad är du för ras? Hennes röst var trevlig men fortfarande viskande, och leendet bredde ut sig. Dom blåa ögonen var tvungna att få kontakt med Shikages, dom var tvunga.

Och efter en liten stund öppnade hon sin mun, därifrån gav hon ifrån sig värme, som om hon visade kärlek emot honom, och hon styrde värmen så att det skulle likna en osynlig kram.

[Kan dom inte bli ett par? 8D]

[Nja, jag vill ha honom singel ett tag till, sorry ^^ Kanske senare, men inte nu :)]

En Serpie. Ordet passade in på henne på något sätt. Han hade hört det någon gång innan, men när kom han inte ihåg. Såklart han inte kom ihåg. Han kom knappt ihåg någonting från sin barndom, men ibland kunde vissa saker kännas som om han sett eller hört innan. Det var irriterande.
"Jag tror man ser det, en blandras mellan fakarg och skuggvarg. Men jag anar att det finns mer i mitt blod, vad vet jag inte riktigt." Han log lite åt henne, men ogillade värmen som verkade strömma ut ur hennes mun. Hans kraft var is, och han var inte förtjust i värme. Nästan direkt lät han luften kylas ner, bli mer hans slags temperatur. Lite frost fastnade i hans tassar.

"Jag vet inte vad det är du gör, Eqii, men du kanske vill veta att jag ogillar värme." Han lade huvudet på sned med ett snett leende. "Gudarna gav mig kraften is, troligen är det just kraften som får mig att föredra kyla." Kage var en troende varg, dock inte en av dem som talade om dem hela tiden. Men han försökte ofta klämma in ett ord om dem, som ett sätt att visa att han respekterade dem.

[Jag fick världens sötaste och hemskaste idé just nu D: Den är dum mot Eqii men... vad skulle hända om hon blev kär i honom men han bara ser henne som en vän? ^^ Okej, det där kanske bara var elakt...]

[Det går bra, att hon är kär i honom, och Shikage ser Eqii mest som en vän. ^^) Men sedan utvecklas deras relation. ]

Den turkosa honan nickade lätt på huvudet då Shikage talade, hon nickade förstående. Han var alltså blandning mellan fakarg och skuggvarg, det var raser Eqii verkligen inte kände till, eller ja, hon vet ju bara om sin egen, dvs serpier. Hon la sig till sist ner på marken, likt Sfinxen låg hon där, ståtligt. Den tjocka utterliknade svansen låt tätt intill hennes högra sida av kroppen, hon tittade glatt emot Shikage och log, han var så trevlig.

Då hon plötsligt såg att värmen omvandlades till kyla förstod hon direkt, Shikage hade antingen kyla eller is som kraft. Han talade igen.
- Jag förstår dig, förlåt mig .. Sa hon lite ledsamt tittandes ner i marken, hon ville ju inte göra honom till smält is, så hon skjutsade ut 272- grader i kyla till Shikage, det skulle säkert göra honom gladare.

[Inget kan bli kallare än -273,16 grader ;D *har nyss läst på inför fysikprov, rabblar...* Vid -273,16 stannar alla atomer och INGET kan röra sig, inte ens atomerna som skapar kyla ^^ Okej, det där var nördigt, men skitsamma xD Säg att det blev -20 eller nått istället kanske? :)]

Han log åt kylan som nyss kommit, det var tydligt att det var honans krafter som skapade väderskillnaderna. Borde inte denna hona frysa av kylan? Han visste inte.
"Du behöver inte be om ursäkt, turkosa, så länge du inte är tankeläsare finns det ingen chans att du kunnat veta i förväg," log han, såg mjukt på henne. Hon var en trevlig liten varginna, denna Eqii, men ovanligt liten enligt honom, då hon bara gick honom en bit upp över knäna.

Kylan hon nyss skapat och att kraften gjorde honom automatiskt kallare än en vanlig varg, gjorde att iskristaller fastnade i hans svarta päls, gjorde vitblåa prickar i pälsen på honom.
"Eqii, jag måste fråga, fryser inte du med din korta päls i denna kyla du nyss skapat?"
Han var tvungen att fråga, ville inte att hon skulle frysa bara för att hon ville göra honom glad. De kände ju knappt varandra, så hon borde inte ha någon anledning att vilja göra honom nöjd.

[Jag vet, tänkte inte just då. xD Läser också till ett fysikprov. O.O]

Hon såg på Shikage som talade, han sa att hon inte skulle behöva be om ursäkt, han kallade henne också för "turkosa" som dom flesta brukar säga, smeknamnet trots allt.
- Nej, jag är ju ingen tankeläsare. Men om jag hade varit en, så hade jag inte velat rota runt i andras huvuden efter svar ifrån frågor. Svarade hon Shikage, det var sant det hon sa, hon skulle aldrig vela rota runt efter svar i andras huvuden, det är bara så lågt enligt henne.

Den blåa blicken fann sig i glädje då Shikage log över kylan hon skapat, den turkosa var både lite stolt och glad över sig själv, så liten och ynklig är hon, men stolt kan man alltid vara. Han frågade henne, ännu en gång.
- Tyvärr, nej. Må jag ha kort päls, men oh nej, gudarna gav mig temperaturens krafter, så jag kan varken dö av köld eller värmeslag. Svarade hon och log, liggandes där likt Sfinxen var hon fortfarande stolt.

Efter en liten stund började hon att känna en glipa av hunger, en liten glipa i denna tystnad. Men vart skulle hon finna något att äta? Det är ju så tyst, och inga tecken på liv. Men jovisst, Eqii ställde sig upp, viftade på den tjocka utterliknande svansen, och tittade med dom blåa ögonen emot Shikage.
- Vill du hitta något att äta? Jag är lite hungrig. Sa hon, den turkosa hade nu brutit tystnaden med sin egna viskande röst, men fortfarande trädde inga ljud fram i tecken på liv.

[Vilken klass går du i? ^^]

Under stunden av tystnad fick han chans att fundera, något han gillade. Tankarna vandrade från allt mellan varför Gudarna låtit denna plats vara så full av den ädla metallen silver till vem honan egentligen var. Det mest intressanta enligt honom var väl vem den turkosa var.
Några sekunder innan han skulle öppna sin mun, fråga ut honan om vem hon var, talade denna. Hon ville jaga, hon var hungrig.
Själv var han väl inte särskilt hungrig, men han skulle nog bli senare under dan så han passade på nu när honan ville. En nick innan han talade.

"Jag är inte särskilt hungrig, men okej," log han. "Men du bör nog värma upp skogen lite då, jag må ha kraften is men jag gillar inte att äta frusen mat." Ett snett leende, extra betoning på ordet 'bör'. "Gör du?"
Utan att vänta på svar fällde han ut de svarta fjäderbeklädda vingarna, vingarna verkade dubbelt så stora utfällda som ihopvikta. Med ett snabbt slag med vingarna, inte särskilt stort, lämnade de små tassarna marken och han lyfte ståtligt. Han cirkulerade i en cirkel runt henne, ljudlöst och likt en gam runt ett byte. Dock var inte honan där nere varelsen han tänkte attackera. Han var fortfarande under de ovanligt höga trädkronorna, bara ett trettiotal meter upp i luften. En silverbrun varelse drog till sig hans blick, de silvriga kronorna gjorde det tydligt att varelsen var en hjort.

"Ska vi sammarbeta? Om du föser den där hjorten," han nickade mot djuret längre bort, "närmare gläntan där borta så attackerar jag? Vi delar på köttet sen, hälften hälften."
Han hade sett hennes tänder då hon talat, de var smala och helt klart inte gjorda för att hålla fast i något så stort som en hjort. Skulle hon försöka skulle de troligen gå av, och han ville inte att hon skulle bli av med sina tänder bara för att han hellre ville äta hjort än hare. Hararna var inte goda, de var sega och beniga.

Den turkosa honan ställde sig upp då Shikage nickade, han talade igen, så hon nickade åt att Shi inte var hungrig men ändå tänkte jaga. Och med den andra meningen betonade han ordet 'bör', vilket då var att hon skulle värma upp skogen då Shikage inte gillar kall mat. Men javisst, hon gjorde inte exakt som han sa, utan hon gjorde en iskall temperatur runt endast honom, så att ingen kokhet värme skulle smälta honom till vargis. Själv kunde hon ju hantera värme och kyla, så för henne fanns det inga problem. Han bredde ut sina svarta nästan djävulsliknande vingar, och sedan lyftes han upp i skyn. Och i efterhand, lite sent påkommet svarade hon på "gör du".
- Det spelar ingen roll för mig, du vet. Sa hon trevligt och log upp emot honom.

Efter en kort stund då Shikage hade cirkulerat i luften runt den turkosa, så verkade han få syn på något, Eqii reagerade kvickt innan han ens hade sagt något, dom blåa ögonen letade efter liv. Och vips, där fanns en hjort som hade reagerat på värmen inom 20 meter. Just nu var det inte kokhett, endast varmt, så den turkosa gjorde så att det blev kokhett inom dom 20 meterna, förutom Shikage såklart om han skulle landa.
- Det behövs inget sammarbete, det är redan utfört. Jag har ju trotsallt väldigt speciella krafter, som jag kan hantera också. Sa hon, och log ett snett leende som sedan snabbt dog ut då hjorten föll med en duns i marken, förens då tog hon bort den onaturliga värmen och kylan, nu kunde dom börja äta.
- Förlåt om du ville jaga, jag blev bara så paralyserad på något sätt, jag var bara tvungen att döda den. Förlåt. Sa hon då hjorten låg där, helt livlös, snabbt blev hon glad igen och rusade fram emot den kokheta hjorten. Hon blåste lite kall temperatur emot den så att den var ätbar för Shikage. Hon log och tittade in i hans neon blåa ögon. Han var så vacker.

[Jag går i 6:an, du då? :3]

[Jag går i sjuan ^^ Och justja, med frusen mat menade jag fryst mat :) Bara så du vet ;D]

Han svarade inte på det sista. Honan hade dödat bytet helt utan hans hjälp, hade inte velat samarbeta utan velat jaga ensam. När han träffade andra vargar, och de valt att jaga hade det bästa med jakten varit att få jaga tillsammans. Att utveckla nya jakttekniker tillsammans var en ganska intressant underhållning, och han hade nästan velat att de kunnat få jaga tillsammans. Bytet var dött, och han hade inte gjort någonting. Det var inte att honan lyckats döda utan hans hjälp som störde honom, utan att han själv inte gjort någonting för att hjälpa till.

Det var tydligt att honan värmt upp allting förutom just där han var. Smidigt dök han ner till henne, landade tyst bredvid henne.
”Att kunna samarbeta kan vara en ganska viktig egenskap ibland, två gemensamma, starka krafter ihopslagna blir starkare än en ensam stark kraft,” påpekade han, leendet ryckte lite i mungipan. Hans ord var som ett svar på hennes andra mening om att hon kunde kontrollera sin kraft och inte behövde samarbete för att lyckas. ”Och dessutom, det är mycket roligare att jobba tillsammans.” Inget av det han sade hade någon ton av irritation eller förakt, bara ett lugnt ordval med ett svagt leende.
Han var inte typen som gillade att le. En dröm i han hade var att bli en stor, kall och skräckinjagande fakarg, dold i mörkret, men han visste att hans sanna inre var ganska varmhjärtat. Denna hona fick ett litet leende att spelas i hans mungipa, även om inget hon sade var särskilt komiskt. Men någonting fick honom att fortfarande vilja le.

Skuggorna låg som en svag dimma runt honom, formade sig lite efter hans kropp. De skickade sina bilder till hans hjärna, bilderna förklarade deras tankar.
Även om den fällda hjorten låg framför dem var han inte hungrig. Han hade mest velat jaga för att just jaga, inte för att han var särskilt hungrig. Och dessutom – han hade inte gjort någonting för att förtjäna det köttet. Den gömda gentlemannen i honom vägrade bli matad av någon annans byte, så var det bara.

[Uugh, nu ska jag fortsätta kratta löv -.- Tre personer jobbande i två timmar räcker tydligen inte för att få bort alla löven hos oss~]

[Frusen mat, jag förstår. ;D Kratta löv, wow. O.O Tråkigt~]

Hon såg sedan på Shikage då han landade mjukt emot marken, hon log, något gjorde henne så varm och glad inombords, hon gillade Shikage då han var så söt. Så söt.

Han talade att han hade velat sammarbeta, och att det hade varit roligt för båda, men ja, Eqii hade inget direkt svar på de, så hon viskade bara:
- Ja, det hade nog varit kul, men jag är inte gjord för att jaga, så det är nog därför jag inte direkt förstod ordet 'sammarbete'. Sedan log hon brett och blicken föll emot hjorten som låg där helt livlös på marken, inga rörelser.

Den turkosa högg in i maten direkt, men en aning försiktigt bara för att inte bryta av sina tänder. Små tuggor tog hon, en för en, hon var fortfarande glad, men denna gången visade hon det inte. Hon bara åt, sakta.

Även om Shikage inte var hungrig så kunde hon inte förstå att han också ville jaga tillsammans med denna turkosa, hon fattade ju inte vad sammarbete var. Dumma hona, fattar inte det lätta ordet. Men ja, det är nog inte så konstigt då hon är en så ovanlig ras och dom är inte direkt så skapta för att egentligen jaga, mer för andra saker. Som jaga fiskar mer.

[Kort .. -.- Men aja. :3]

[Du skämtar väl med kort eller? o.o Säg inte så, då blir jag osäker D:]

Han lade sig ner, med huvudet lutat mot sina svarta tassar. Vingarna makade sig lite till rätta, så de inte skavde in mot hans framben. Han var avslappnad i hennes sällskap - även om hon inte förstod det enkla ordet samarbete. Hon var söt, den där lilla ormliknande serpiern. Kanske ingen klassisk skönhet, men hennes sätt att tala var gulligt.
Han sade ingenting. Kände inte att det behövdes just då. Hans tankar for som de ville i hans huvud, grubblade över alla mysterier som Gudarna låtit stå oupptäckta. Ibland ville han bara tänka, utan att tala. Det kanske verkade en aning udda, men han gillade tystnad.

Honan åt, men själv var han inte särskilt hungrig. Dock kunde han inte åta bli att bli aningen sukten när han betraktade en flock fåglar flyga över lövtäcket, deras siluetter synas igenom lövverkets glipor. Han reste sig åter upp, fällde ut de praktfulla vingarna och log lite åt henne.
"Kommer strax," viskade han mjukt, slog ett hårt slag med vingarna och lyfte. Vingarna pressades tillbaka mot hans kropp, fick honom att sikta uppåt och så snurrade han likt en oändlig skruv upp genom trädkronorna. En gren smällde i hans bakben, skrapade upp en svag skråma. Ur märket rann lite iskallt, blått blod, men han ignorerade det. Det gjorde inte ont, och skulle vara borta inom loppet av ett dygn. Varför bry sig om något som inte spelade någon roll?

Med smidiga rörelser, helt medveten att han inte syntes från marken, flög han in i fågelflocken, de skingrades med ljusa pip och försökte dra sig undan när hans skugga drog sig in över dem, gjorde dem blinda. Mörkret från skuggan varade bara någon sekund, men under den sekunden hade han skonsamt redan dödat en fågel, helt utan smärta från dess sida. Fåglarna som var kvar vände direkt, flydde från den mörka fågeln.
Fågeln var liten, mer som ett snacks för den stora hanen. Men han brydde sig inte, det var bara smaken han var ute efter. Dessutom - han skulle inte behöva jaga nästa dag. Fågeln var slut redan innan han passerat lövtäcket.

Smidigt landade han i närheten av henne, gick fram till henne och viskade:
"Nu har strax passerat, jag är här." Orden hade en road ton i sig.
Han lade huvudet på sned, funderade. Honans ord var alltid så tysta, så viskande.
"Varför har du alltid din stämma i en viskande ton, Eqii?"

[Vet inte hur, men kände för att skriva lite längre idag~]

[Haha~ XD Såklart jag menade att jag skrev ett kort inlägg. O.O Det är ju kort! ;D Snälla, bli inte osäker, då dör jag! D: Denna gången var nog ditt längsta, ska ge dig en sak nu. :3 *ger Nelly kaka*]

Shikage la sig ner, med huvudet på tassarna, han tittade på den turkosa, och för ett ögonblick mötte hon hans neonblåa ögon, men lika snabbt blickade hon ner emot sin mat igen. Det var tyst, Eqii älskade tystnad på något vis, men det är ju inte så konstigt då hon får mycket smärtsamma ljud in i sina öron, dom förstärks alltid. Den turkosa kunde höra en skock med fåglar flyga uppe i det blå, mellan tuggorna smärtade deras flaxanden i hennes öron, hon var nästan vid att börja gråta. Och då, fällde Shikage ut sina svarta vingar, sa att han snart skulle komma tillbaka och slog hårt med dom två vingarna. Det smärtade ännu mer, och hon blundade hårt med sina ögon. Medans Shikage snurrade som en skruv ven vinden i hennes öron, mycket obehagligt, fåglarna kvittrade högt där uppe då dom fick syn på Shikage, och dom flaxade smärtsamt i hennes öron. Nu fälldes tårar nedför hennes kinder, hon kunde inte hjälpa det. Smärtan. Och så plötsligt hörde hon ett litet smärtsamt kvittrande ifrån en fågel uppe i skyn, det måste ha varit Shikage. Och sedan droppade de ner något, hon öppnade sina ögon i takt med smärtan i hennes öron. Det var blått blod ifrån Shikage, det förstod hon direkt.

Hon hörde inte att Shikage landade tyst framför henne, den turkosas öron var helt fokuserade på fåglarna och deras kvitter, och dom turkosa ögonlocken var stängda igen. Men så försvann fåglarna mer och mer, och hon kunde höra Shikage's röst. Han sa att han var där, mitt framför henne. Den turkosa spärrade upp sina ögon, vände snabbt sina blåa ögon emot Shikage och rodnade över att hon inte hade sett honom, han var söt. Han la sitt huvud på sned, och så ställde han en fråga. En fråga som löd:
- Varför har du alltid din stämma i en viskande ton, Eqii?
Eqii förde isär sina läppar och viskade:
- Jag viskar alltid för ljud plågar mina öron, min vän Shikage, jag lider av ljud runt omkring mig, som ditt flaxande, fåglarnas flaxande och kvittrande, och mycket mer. Tänk dig själv likt att du var plågad av ljud, tänk dig. Det är inte precis en vacker syn att ljud smärtar en själv. Nu .. borde du förstå mig.

[Är det bara jag som älskar detta rollet? xD Skriver mycket längre inlägg här än i de flesta andra roll, även om det gått ett tag :) Förresten, har du sett att jag gjort en press till Kage? :D]

Det svarta huvudet lades på snedden, begrundade orden hon nyss sagt. Om att hon var känslig för ljud, att det gjorde ont i hennes öron. Han kunde se hur pälsen under ögonen var blöt, ett streck av gamla tårar på varje sida. Var det ljudet som gjort så ont att hon börjat gråta..? Antingen var denna turkosa alltför svag för ljudets ljudvågor, eller var hon bara svag i psyket och kunde inte tåla lite ljud. Han visste inte vad han hoppades det var, det borde vara plågsamt att vara så allergisk mot ljud, men det vore nästan värre att inte kunna hantera smärta riktigt.

Men visst förstod han henne. Kanske inte fullt ut, det var nog omöjligt, men han visste hur smärtsamt ens svagheter kunde vara. Solens strålar kunde på hans dåliga dagar sticka så i hans öron, och brännas mot hans hud, en plågsam svaghet han varit utsatt för hela sitt liv. Eller i alla fall det han mindes av sitt liv. Hans bakgrund var ju dold i skuggor, och han hade ingen aning om vem han var som valp.
Det var ett ord som hon sagt, ett vanligt ord för många men så ovanligt för honom. Han hade aldrig, under hela den tiden han mindes, hört det ordets nämnas om honom, troligen för hans vana att undvika vargar som ung.
Vän.
Honan hade utan att tveka nämnt de tre bokstäverna, som om det vore självklart även om de nyss mötts. Och han kunde inte låta bli att tycka om det, då han själv såg denna serpier som en vän.

Hans mjuka, manliga röst talade igen.
"Jag kan förstå till viss del, då solen irriterar mig skarpt under mina svåra dagar, men jag tror inte jag kan förstå din smärta fullt ut. Inte mer än att jag lider med dig, min vän." Det var första gången han uttalade ordet vän högt, och han log mjukt när han sade det. Han hade lett många fler gånger under den dagen än han någonsin gjort i närheten av en annan varg. Kanske var det denna honas förtjänst, hans vän.
Han vände sin blick mot lövverket som täckte himlen, de silvriga bladen på de silverglänsande grenarna. Skogen var så harmonisk, så olik många delar av landet. Många delar var glada och lekfulla, inte riktigt hans typ, men han ogillade att de flesta andra var mörka och hotfulla. Denna skog var en perfekt harmoni, tyst men fortfarande glad. Solens strålar strålade ner precis lagom mycket, så han inte irriterades av ljuset.

[Ärligt talat, det blir ganska långa inlägg i det här rollet =D]

[Älskar rollet jag med! :3 Jag skriver också dom längsta inläggen än i dom andra rollen jag haft/har. XD Sett pressen, helt awesome! 8D]

Shikage verkade lägga huvudet lite på sned, och just då, ville hon åt vatten någonstans, men fanns det verkligen här? I denna silverskog skulle det väl finnas leriga och äckliga vattenpölar, men ingen damm, å eller bäck, inte ens en liten sjö fanns här vad hon själv viste. Dom blåa ögonen var fästa vid den svarte Shikage, solen sken ner igenom lövverket ovanför dom, hon gav ut lite kyla till honom, kanske sisådär 10 minus lite drygt.

Hon gillade Shikage, och i hennes ord om smärta för ljud hade hon kallat honom för vän, vilket hon själv uppskattade att hon sa. Och hon sa att han var en vän för att han är det, inte bara för att vara trevlig och snäll, om den turkosa säger något så menar hon det. Men ibland måste hon ta en vit lögn. Även om Shikage var hennes vän så tyckte hon nog ännu mer om honom, liksom hon vågade inte direkt säga just nu att han var söt, eller vågade hon det? Kan hon göra det, och är hon så modig för att vara så liten? Det vet väl ingen om hon är något av det, men en sak är säker, Shikage var söt i hennes syn om honom.

Shikage's röst slog i tystnaden, hans mjuka men mörka röst gillade hon mycket. Hans röst gav henne något slags lugn på något sätt, det finns inget mer att komma med, han är perfekt!
- Jaha, alla verkar vi ha svagheter, och du verkar alltså bära på värme då du är svart och tar till dig ännu mer värme än oss andra. Själv förstår jag dig då jag har en mycket kort päls, men som sitter mycket tätt för att inte få in vatten, men solen, den kommer allt igenom min päls, jag får lite irriterad hy, men det gör inte ont alls. Sa hon och fortsatte:
- Så du förstår inte min smärta? Hmm .. hur ska jag förklara den? Ja, man får ju nästan huvudverk och hörselgångarna kan göra en själv döv, men något är konstigt med mig, allt som har med mina öron att göra läker på mig själv. Fast endast öronen då. Jag lider med dig också, du har ju värme, hur känns det? Den turkosa log emot Shikage, hon var glad, och dom blåa ögonen gav ifrån sig glädje likaså så hennes utterliknande svans viftade där bak.

[Långa inlägg, ja! ;D]

Hon hade försökt förklara sin smärta för honom, men han visste att även om han fick en detaljrik förklaring skulle han aldrig förstå hennes smärta helt, eftersom han inte känt den själv. Han förstod att det måste vara hemskt, men exakt hur ont kunde han inte veta, inte riktigt. Det kunde troligen ingen som inte känt den själv.
"Jag störs inte så mycket av den svagheten, i alla fall så länge jag inte slåss mot någon med eldens krafter. När jag vandrar för mig själv är det lätt att kyla ner min omgivning, svarade han, som ett svar på hennes fråga. Men han fortsatte tala även efter det.

"Jag är nog mer känslig för det stora ljuset, solen, än för värmen. Mina skuggor tillhör mörkret, och även om jag tycker de skiftningar i färg solen skapar är vackra, har mina skuggor låtit mig bli en av nattens tysta varelser. På mina dåliga dagar kan jag plågas av att vistas i solen... men jag har mina bra dagar också, då jag kan vandra i ljuset utan att plågas."
Han hade nog aldrig talat så mycket till en och samma person som han gjorde mot denna serpiern. Han hade oftast talat enkla, korta meningar till andra, men hon fick honom att tala långa, mer invecklade än han brukade.

Hans blå ögon siktades upp mot himlen, det blå, som nästan doldes helt av det silvriga lövtäcket. Känslan att flyga var otrolig, han älskade den, och han förstod inte hur vanliga jordbundna varelser kunde leva utan att få känna jorden försvinna under ens tassar. En liten tanke dök upp, en fjantig, barnslig än. Honan var otroligt liten jämfört med honom, så egentligen skulle den idén fungera. Men den var fortfarande fjantig.
"Du har aldrig lämnat denna jord och varit uppe i luften, har du?"
Han betraktade henne, det var ganska självklart av hennes utseende att hon var en av de jordbundna.

[Kage tänker fjaaaaaantigt! haha xD]

Den turkosa satt ner och lyssnade ivrigt på den mörke Shikage, hon bara log, det fanns inget annat. Han berättade om värme, solen och eld. Något hon verkligen förstod då han är isigt bunden. Hans ord var alla hon lyssnade på samtidigt, hon kunde inte släppa en enda mening, utan dom vimsade runt i hennes huvud tills hon ramlade bakstupa på ryggen. Hon började att skratta glatt, även om meningarna i huvudet vimsade vidare, dom sylvassa, smala och ömtåliga tänderna blottades i hennes skratt. Hon såg så liten och hjälplös ut, men ändå så mycket snäll.

Han frågade om hon ens hade lämnat marken någon gång, hon förstod inte hur det var där uppe, bland alla fåglar. Det var nog en vacker syn att få flyga som Shikage.
- Nej min vän, aldrig i hela mitt liv, jag har ju varit under ytan. Det mesta av mitt liv är under vatten, men jag gillade att vara där mest då jag var liten, annars så föredrar jag marken. Men nej, aldrig har jag flygit då jag inte har några vingar, eller vind till kraft. Sa hon och satte sig sakta upp, om vargar kunde rodna så skulle hon gjort det nu, flyga? Hon hade ju inga vingar. Men hon skulle nog älska det.

[Du, kom på en sak när jag läste Eqiis profil - varför inte kalla hennes "kyla/värme" för temperaturer helt enkelt? =)]

Han funderade lite, ville visa sin nyblivne vän hur han såg på världen, hur han såg allting uppifrån det blå. Världen verkade så liten då - och på samma sätt så otroligt stor. Uppifrån skyarna var allting där nere i miniformat, men man såg också hur världen var mycket längre än man trott, att Jorden inte tog slut vid horisonten. Världen böjde sig, likt en blågrön, rund boll.
Han ville visa henne allt det där. Men hur..?
Kanske han kunde lyfta tag på henne med tassarna och lyfta. Men chansen att hon skulle falla i så fall var för stor, han vågade inte riskera det med någon han nyss blivit vän med.

Kanske...
En tanke spred sig i hans sinne. Varför inte låta henne sitta på hans rygg när han flög? Hon var ju så liten jämfört med honom, så chansen att han inte orkade bära henne var ju lika med noll.

Han bet sig svagt i läppen innan han talade.
"Eqii? Skulle du vilja se världen uppifrån skyn? Jag tror jag skulle kunna ta med dig dit upp, om du litar på mig."

Hon såg glatt på honom, flyga. Det var allt frihet. Han frågade henne om hon skulle vilja se världen ifrån skyn, hon nickade och log ännu mer. Hon var glad, hon skulle få flyga likt en ängel. Hon gick sakta fram till honom, hoppade upp på hans rygg, och kramade hårt med sina fyra ben emot hans rygg för att inte ramla ner. Dom blåa ögonen var fulla av hopp och glädje, flyga var verkligen frihet!

Sakta bredde Shikage ut sina stora svarta vingar över marken, och snabbt for dom upp i skyn, så snabbt att Eqii föll bakåt emot hans svans, som tur var stoppade hans svans henne ifrån att falla till marken och dö. Eqii kravlade sig sakta upp emot Shikage's rygg igen, hon ville ju inte dö ifrån någons rygg. Men så planade han ut och seglade som en båt över molnen, hon sträckte ut sin hals som var spetsad med sitt huvud, hon var nyfiken på marken där nere. Oj, det var mycket smått här uppifrån, ögonen var vidöppna av häpnad. Hur kunde världen både vara stor och liten på samma gång? Hon log emot Shikage, han var snäll som tog med henne upp hit, lycklig var hon, mycket lycklig i hans närvaro.

[Sorry för PP, men var typ tvngen för att få lite fart. x3 Temperatur var ju en bra uppfinning, det går ju mycket bra! ;D]

[Det gör inget att du PP:ade där, det var ju ändå meningen att det skulle bli så ^^ Men skicka ett pm eller nått och fråga nästa gång - så att det inte händer nått jag inte vill ;)]

Han seglade över molnen, kände hennes lätta kropp mot sin rygg. Hon vägde ingenting jämfört med honom, men han kände att hon i lyftningen inte suttit riktigt säkert. Han hoppades att hon skulle sitta kvar med mindre ansträngning under landningen.
Hans skuggor, som hela tiden skickade sina bilder till hans sinne, visade bilder av Eqii därbak. Ett leende spreds i hans ansikte när han insåg att hon gillade flygturen, ett leende hon inte skulle kunna se då hans ansikte var vänt framåt och inte mot henne.

"Håll i dig," sa han till henne, högt för att överrösta den vind som på himlen vandrade. Han väntade en stund, bara för att vara säker på att hon reagerat, innan han dök neråt.

Vinden slet i hans halvlånga päls, han kunde känna vinden piska i ansiktet. Som den som flög var det han som fick vinddraget på sig, och hans lilla passagerare skulle klara sig undan vinden nästan helt utan att bli dragen av motvinden. Vingarna var pressade mot kroppen, för att nå den maximala farten.
Lövtäcket i silver närmade sig med hisnande fart, och precis innan han skulle slå in i grenarna fälldes de stora, magnifika fågelvingarna ut och han rundade av en sväng, fick honom att glida i lugn takt över trädkronorna. Han väntade några sekunder - så smällde han till med vingarna igen och steg uppåt, snurrade runt i en spiral på vägen runt, likt en skruv. Väl uppe bland molnen igen lät han farten saktas in igen, så han nästan stod stilla, lät bara vinden där uppe hålla honom i några meter i minuten. Det gick framåt, men så långsamt då han inte försökte öka takten.

Han vred huvudet och halsen bakåt, såg på den lilla serpiern, hans vän.
"Vad tycker du om världen här uppifrån?"