Hon skulle västerut, men först hade hon gjort en liten avstickare till Yanamore. Mest svävat över trädkronorna, spanat på den vita staden ovanifrån. Om inte alls många månvarv skulle här samlas en grupp vargar vilka skulle förändra Numooris historia för alltid. Det var hon säker på. Gudarnas utsända. Skapta att råda bot på världens förfall, skapta för att restaurera hela Numoori likt hon och Blair återfört Templet till sin forna storhet. Bambra älskade Gudarna. Hon älskade Templet och hon älskade sin bror över allt annat. Det var med en lycklig glans i det mörka ögonparet som hon sjönk emot marken. Tackade Windfari för denna stund i luften med en tyst bön och gled smidigt ner mellan dem allt mer välvuxna träden som utgjorde eldskogen. Tassarna tog mark och hon mindes dem kala stammarna och stanken av rök som erövrat stora delar av landet. Nu växte grönska ur den av aska gödslade marken. Där stora björkar en gång stått reste sig nu yngre ovan deras förvittrade lik. Hon log nöjt, i allt omkring sig kunde hon se Numooris framtid. I allt omkring sig kunde hon läsa in det narrativ som kommit att ta över hennes liv.
Hon skulle bara ta en kort paus här, en bensträckare. Hitta vatten, kanske mat, vila lite. Sedan bar det av norrut över Kaiwood, en skog hon ogärna landade i - ogästvänlig både med sitt täta grenverk och sina ilskna invånare. Hon kände sig tvungen att söka igenom snöslätten för eventuella värdiga innan hon fortsatte till mer lovande jaktmarker, Eriinari med sin Islagun och sina utposter. Där skulle det tveklöst finnas vargar intresserade av en plats som gudarnas högra hand.


[Privat med Ophelia]

Hon kunde inte sova. Duraneirs vakar över landet om natten. Hans öga kastar sitt bleka sken över Numoori. Ophelia tänkte att hon nog skulle kunna sova om hon sträcker lite på benen. Så hon hade lämnat den sovande Fabrali efter hon misslyckats att räkna de glödande småkrypen i hans päls. Ophelia ville inte sova om natten. Hon föredrog att vara nattaktiv. Men de hade vandrat hela dagen och det krävdes vila.
Den cream-färgade tiken vandrar mellan träden i Eldskogen. Hon fyller lungorna med frisk luft och känner sig inte alls trött. I hennes päls glittrar silverstoft. Kastar ett mjukt blekt sken över hennes kropp och ger henne ljus.
Hon kan inte sluta tänka på den ljusa bevingade hanen hon mött för ett tag sedan. Hans enögda blick och badboy attityd hade väckt något inom honom. Ett intresse. Och en längtan över att få möta honom igen. Ophelia öppnar ögonen igen och den gröna blicken sveper över området omkring henne. En skugga ovanifrån får henne att stanna till. En mörk bevingad varglik skepnad sveper fram och sänker sig sedan för att landa längre bort. Ophelia spetsar nyfiket öronen och hjärtat hoppar till i bröstet. Hon börjar ta sig närmare främlingen. I lätt trav låter hon nyfikenheten styra henne. Hoppet likaså. Men det är en mörkare bevingad varg. En mer feminin. Men ändå någon att kanske byta några nattliga ord med. Kanske denna främling besitter information om Isil Anar? Ophelia stannar på behörigt avstånd. Svansen viftar bakom henne. Hon är alltid lika förtjust i nya möten. "Hej" Hälsar hon i brist på bättre fras. Då natten redan skridit fram en bra bit kändes det lite udda att välja att säga "God afton".

Träden var alltid glesare runt flodbäddarna, det gjorde det enkelt att landa även i täta skogar. Eldskogen var i och för sig snårig på marknivå men få höga, förgrenade träd hotade hennes vingar. Så utan problem hade hon landet alldeles intill en skåra av mörkt, forsande vatten.
Men en röst distraherade henne innan hon hann dricka, och vilken distraktion det var. Hon vände sig om och såg framför sig en ljus hona med päls som glittrade likt stjärnhimlen. Det var fascinerande, närmast förhäxande, att titta på och fakargen stod stum för några sekunden. Häpen över synen. Honans crèmefärgade päls tycktes fylld av små droppar silver och ett makalöst sken omgärdade henne. Hon glödde likt månen själv.
"Wow, hej.."
Fick hon slutligen fram. Insåg hur töntig hon lät och försökte sig på ett avväpnande skratt. Men hennes beundran gick inte att dölja.
"Om jag inte redan landat hade jag antagligen kraschat när jag fått syn på dig."
Fortsatte hon med en blinkning. Törsten hade dränkts av andra känslor men hon beslöt sig för att försöka play it cool och tvingade sig att vända blicken tillbaka till vattnet. Mjukt sänkte hon huvudet och drack några klunkar, kanske kunde vattnets kyla hjälpa henne att återfå greppet.
Men likt magneter dras mot varandra drog sig henne mörka blick tillbaka till den andres ögon.
"Vad hittar du på för hyss i mörkret då?"
Hon log, vänligare än vanligt men fortfarande snett och med en ton av något helt annat.

Ophelia har en känsla av att det vilar något bekant över främlingen. Men hon kan inte sätta tassen på vad. Hon är helt säker på att hon inte mött denne tidigare. Men ändock kan hon inte skaka av sig känslan. Den gröna blicken ser nyfiket på främlingen. Hon ler lite snett åt kommentaren om att främlingen antagligen kraschat om hon sett henne innan denne landat. "Är min päls så ljus?" Frågar hon. "Det var inte meningen att verka distraherande". Lägger hon till med en lätt ursäktande ton i rösten. Sedan fnissar hon lätt. "Jag föredrar att sova på dagen, men reskamrat är inte lika nattaktiv. Så här är jag och försöker göra mig själv trött så jag i alla fall kan få en stunds sömn". Svarar hon. Ophelia har anpassat sig till Fabrali och hon har inget emot det. Världen är helt annorlunda om dagen jämfört med natten. Hon klagar inte. Men det skulle ändå vara skönt att gå tillbaka till hennes normala dygnsrytm. Däremot är det nog större chans att hitta spår av Isil Anar om hon är dagaktiv. "Vad hittar du själv på denna natt?".

Bambra studerade honan under tystnad några sekunder. Hon var verkligen.. timid. Inte bara hennes päls och dess glöd var mjuk, hela hennes personlighet verkade genomsyras av det. Det gjorde henne nästan osäker, hon visste inte hennes vanliga fräcka humor skulle uppskattas.

"Åh jag ska ut på sattyg, behövde bara dricka lite först."
Svarade hon slutligen med ett flin.

"Du och din reskamrat är inte intresserad av sånt eller?"
Fortsatte hon och leendet breddades.

Ophelia flinar lätt åt främlingen. Hon tippar huvudet lätt på sned. "Jag vet inte säkert vad gäller min reskamrat". Svarar hon. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. "Vad är det för sattyg du har i tanken?" Frågar hon och ser lugnt på den bevingade främlingen. Under tystnad passar hon på att beundra främlingens vingar. Vad är det med vingar som får henne att känna sig så varm inombords?