Runt middagstid hade Numoorislättens grönska ersatts med Azhekaslättens gula gräs och låga, taggiga buskar. Sommarvärmen var som bortblåst och dimman svepte runt hans tassar när han med stolta och målmedvetna steg tog sig fram. Efter vad som kändes som en hel evighet hade han äntligen återvänt hem. Nu var det bara en fråga att finna flocken igen.
    Han hade inte vandrat länge förrän han fick syn på någonting som höjde sig långt, långt borta vid horisonten. Med avsmalnad blick såg han på det. Vad det än var så hade det inte varit där när han sist var på slätten. Nej, han skulle minsann ta och kolla upp vad det var för någonting som höll på att byggas på deras område!

Ju närmare han kom desto större växte sig vad han nu insett var något typ av bygge. Han kunde höra vargar ropa på varandra, om med timmer och annat byggmaterial. Zaron stannade till och såg upp mot toppen som tycktes sträcka sig högt upp i himlen.
    "Vad i hela..." mumlade han tyst och såg sig omkring.
Den eldfärgade blicken vandrade snabbt mellan arbetande individer, men fastnade på en bekant figur. Den svarta pälsen och lite löjliga uppsynen var någon han inte sett på ett bra tag.
    "Det var då... Nilo!" sade han och gick med ädla steg mot henne. "Det var verkligen inte igår!"

Nilo var och översåg bygget av den stora arenan för att till att det skulle hålla det utseende hon själv önskade att det skulle hålla för att utstråla klass när någon hade sagt hennes namn. Förvånad över vem hon såg kunde man se ett genuint om än ett snörpt leende i hennes ansikte, som i ett misslyckats försök att hålla tillbaka den synliga glädjen.
"Zaron!" Sa hon mjukt och värdigt och hälsade honom på svartvargarnas vis med en ytlig kindpuss på vardera sida om hans nos.

Nilo själv kom från en familj svartvargar som hade varit bosatta i Nordan, men alla svartvargar i Numoori hade en tillhörighet till Diomhair, och oavsett vart man var bosatt så brukade alla utspridda familjer besöka Diomhair vid högtider och andra tillfällen för att knyta band med varandra och visa sin lojalitet. Nilo hade också under olika peioder varit bosatt i Diomhair under längre perioder och kände de flesta vargarna där. Zaron var en av dem hon hade känt bäst under tiden hon spenderat i Diomhair.

Hon backade något för att kunna betrakta honom uppifrån och ner. "Nä jag ser att du växt ikapp dina tassar och öron nu så mycket tid måste ha passerat." Det var svårt att inte flina. Han såg så vuxen ut.

"Är du imponerad?" Hon såg upp mot byggnaden och mot Zaron igen. "Av arenan alltså." La hon till för att förtydliga. Hon gissade förstås att han var imponerad av henne också, allt annat vore konstigt, men arenan var ju ändå något helt utöver det vanliga.

Han svarade på hennes hälsning med att hastigt kyssa hennes kinder. Det hade varit en hel evighet sedan han sett henne och hennes familj på slätten. Men så hade de å andra sidan inte haft en större tillställning på väldigt länge. Zaron tog även han ett kort steg bakåt.
    "Hahaha," svarade han utan glädje i rösten, men det gick inte att ta miste på det roade flinet på hans läppar. "Jag vill minnas att du inte såg så mycket bättre ut själv."
De hade båda varit gängliga tonåringar som ännu inte vuxit i sina kroppar ordentligt. Med det hade tydligt förändrats.

Hans blick förblev på Nilo då hon frågade om han var imponerad. Över byggnaden. Självklart. Han såg upp på den med en nästan skeptisk min.
    "Hur reagerade Dorcha på det här?" han såg på tiken framför sig igen. "Jag kan inte tänka mig att hon var jätteglad till en början."
Hans blick vandrade omedvetet. Säga vad man ville om Nilo, men hon hade blivit vacker. Inte nödvändigtvis vackrare än någon annan svartvarg i hans ålder, men vacker.

Nilo ryckte nonchalant på axlarna. "Äsch, jag om någon vet hur en högfärdig svartvarg som Dorcha ska tas. Lite smicker här, lite löften om storhet där. Du vet." Hon rullade lite med ögonen och bet sig oskyldigt i läppen. "Det var inte så svårt." Viskade hon.

Hon såg sedan igen över Zaron med lite eftertanke. "Du vet, jag har saknat det här." hon nickade mot honom. "Prata med svartvargar." La hon till som ett förtydligande. "Vet du, vi borde ses oftare och prata. Jag vill veta allt som händer i Diomhair. Ge mig allt skvaller, så kan jag ge dig annat skvaller i utbyte. Jag umgås med så många intressanta typer nu, jag har hundratals historier att berätta."

Han skrockade lätt.
    "Det har jag inte svårt att tänka mig."
    "-jag har saknar det här."
Ett självsäkert flin spred sig på hans läppar.
    "Det är okej Nilo, vi vet båda att det är mig du saknat." sade han och blinkade med ena ögat åt henne, tydligt road av hennes ord.
Öronen klippte på hans huvud och intressets låga brann i hans blick.
    "Åh, jag har så mycket att berätta!" Hon gestikulerade åt honom att följa henne. "Gott som smaskigt skvaller."
Dramat mellan två av flockens ungtikar och en äldre hanne med partner var utan tvekan det han mest såg fram emot att berätta.
    "Och jag ser fram emot att få höra alla dina historier!"

Nilo himlade med ögonen. Han hade inte fel, hon hade saknat honom, men det skulle hon aldrig erkänna. Inte öppet åtminstone.

"Du kan söka upp mig i Civitas ikväll, så kan jag passa på att bjuda dig på våra finaste drycker. Inte ens i Diomhair finns något ens i närheten så bra som vårat sämsta. Om Dorcha inte vore en svartvarg skulle hon bli grön av avund." Hon blinkade åt honom och svepte med svensen, och nickade sedan bortåt.
"Ge dig iväg nu och sluta distrahera mig, jag är en arbetande kvinna. Jag har saker att göra, shush shush." Nilo gjorde visserligen inte mycket till arbete på plats, men det var mer en principsak. Han kunde ju inte få tro för mycket att hon hade tid för honom hur länge som helst. Dessutom skulle de ses ikväll. Men man kunde hinta ett leende i hennes ansikte.

    "Nämen? Det ser jag fram emot!"
Han tåg några skuttande steg bakåt när hon schasade iväg honom.
    "Du ska få göra dina viktiga saker." skrattade han. "Så letar jag upp dig efter solens nedgång."
Han vände mot Civitas och började röra sig mot staden.
    "Ses om ett par timmar!" ropade han över ryggen.

[vill du svara en gång till så kör hårt, annars så kan vi se det som avslutat]