Dom turkosa ögonen svepte jämsmed trädens rötter, vägde och analyserade allt han såg. Solens tidiga morgonstrålar började tränga in sig mellan trädens kronor och skapade stora skuggor. Caedes fantasi skenade med honom och den ena skuggan liknade en räv, den andra en råtta. Öronen flackade vaksamt för att försöka upptäcka ett byte i god tid innan den eller det hade sett honom. Dom ärrklädda benen tog han stadigt framåt, det stretade och drog i skinnet fortfarande. Huden kändes nästan öm när solens strålar träffade den ännu ej pälsbeklädda delen. Det kändes som att solen fick huden att pyra, ärren var fortfarande så oerhört känslig att han inte riktigt hade hunnit vant sig än vid smärtan. Även om han aktivt sökte föda var målet att ta sig till Yanamore på Blairs begäran, men trots det måste han äta.

Ett tvärt stopp fick den torra jorden att yra runt den svarta vargen, sakta sänkte han den stora kroppen jämsmed marken och började smyga sig framåt. En fågel satt på en lågt hängande gren längre fram, plötsligt stelnade fågeln till och Caedes kunde höra någon komma runt trädet. " Du kostade mig precis frukosten. " Muttrade han när fågeln flaxade i väg, i takt med att fågeln steg reste sig Caedes från sin hukande position och såg mot främlingen.

Nefertiti var än ny i området. Hon hade vandrat länge nu, utan att direkt veta vart hon var på väg. Det enda hon visste var att hon var tvungen att söka efter något, något som skulle ge henne ett själ till att fortsätta sin resa genom det nya landet.

Det var en kylig morgon, men inte i närheten av kallt som det var från där hon vandrat ifrån. Klimatet och vegetationen hade förändrats drastiskt på bara någon dag, och tiken kunde inte låta bli att njuta av värmen och framförallt de enorma träden som skymde solen. Nefertiti hade alltid varit känslig mot starka ljuskällor, likt eld och framförallt solen. Detta gjorde att hon för första gången på länge kunde gå med ögonen fullt öppna utan att behöva kisa.

Tiken gick med lugna steg, utan några tecken på att ha bråttom. Hennes långa öron var spetsade och blicken var fäst långt fram. Hennes hållning var stolt, med nosen i vädret i tecken på fientliga dofter, men visade inga tecken på aggressivitet. Hon ville inte riskera att kliva in i någons revir, och var därför mycket noga med vart hon satte sina tassar.

Det var därför hon relativt tidigt märkte av doften av en annan, främmande individ. Mycket riktigt, kunde hon se en hane en bit bort. Nefertiti såg på honom från långt håll, lade utseendet till minnet. Hanen var mörkt likt natten själv, och större delar av dennes kropp var täckt med ärr, vissa såg ut att vara äldre och vissa såg ut att vara av nyare slag.

"Du kostade mig precis frukosten."

En låg röst bröt den tystnad som hade lagt sig i området, det var som att djuren runtomkring hade tystnat för att se på mötet. Nefertiti skakade lätt på huvudet.
"Jag ber om ursäkt", började hon, fortfarande med riktning mot främlingen. När hon var ett par meter ifrån honom, stannade hon upp och mötte hans blick. Hennes kroppsspråk var vänligt inställt, trots att hon undermedvetet ändå var på sin vakt. Nefertiti dömde aldrig någon utifrån utseendet. Medan andra möjligtvis hade hållit sig borta från denna hanen på grund av hans ärr, var hon mer nyfiken och mer vänligt inställd med inslag av medlidande; utan att ens veta historien bakom det hela. "Kanske bör du försöka dig på något av större slag om du vill ha något mer mättande." föreslog hon och refererade till fågeln hannen hade försökt att fånga.

Caedes turkosa ögon hade en gång härjats av ilska och uppror mot omvärlden men efter att ha blivit räddad var dom fulla av lugn och hans sinne var mer öppet mot omvärlden. Tiken som steg in till fullo i hans synfält var ädel, nästan vacker. Förvånad och något överrumplad över att hennes stolta hållning tilltalade honom att han borde lägga band på sin tunga, men ur hennes mun kom det en ursäkt? Caedes tippade huvudet på sned och höjde ett ögonbryn. Han stod stilla i flera sekunder och försökte förstå om han hört rätt, det var inte vad han väntat sig. " Erhhm... hrhr det är lugnt. " Rösten var lätt förvirrad med en ton av acceptans. Öronen klippte till när hon talade igen, skulle ge sig på något större? Ja hade han varit lika smidig som han en gång varit så. Huvudet ticsade ofrivilligt till och ögonen blinkade ojämnt precis efter. Ticsen hade blivit så vanligt att han nuförtiden inte lade märke till att synen rubbades när huvudet rörde sig. " Om jag vore det jag en gång varit hade det varit lättare att jaga efter ett större byte. Men min hud är ännu skör och mina muskler har inte återhämtat sig. " Tonen var lågmäld och nästan lite sorgsen vid minnet av den eldhärjade tiken han bitit tag i. Tungan kändes sträv och strupen torr, han borde ha stannat vid bäcken och druckit innan han fortsatt sin jakt efter frukost. " Har du.. " huvudet ticsade igen. " sett någon lämplig frukostkandidat?"

Tiken såg undrande på honom när han plötsligt verkade få något sorts slag av anfall. Hans huvud gjorde en kraftig rörelse samtidigt som ögonen följde efter med ett ojämnt blinkande. Precis när hon hade tänkt fråga honom ifall han var okej, talade han.

"Om jag vore det jag en gång varit hade det varit lättare att jaga efter ett större byte. Men min hud är ännu skör och mina muskler har inte återhämtat sig. Har du sett någon lämplig frukostkandidat?"

Nefertiti kunde inte mer än att känna medlidande för honom. Hans röst var låg, sorgsen likt orden han yttrade. Det första hon kom att tänka på var att hon ville hjälpa honom, men ville samtidigt inte tränga sig på för mycket, ville inte att han skulle ta illa upp. Dessutom hade hon inte stött på något som kunde vara lämpligt att jaga i området, men hon tänkte åtminstone göra det hon kunde för att försöka hitta något.
"Tyvvärr inte", började hon, fortfarande med sin vänliga röst. Hon vände blicken från hanen samtidigt som hon höjde på nosen och lät hundratals dofter tas upp. Eftersom hon var såpass ljuskänslig, hade hon mer användning av sin nos än syn - vilket gjorde att hon kunde känna olika dofter på mycket långt håll. "Men jag ska försöka mitt bästa att hitta något lämpligt."

Hennes öron spetsades samtidigt som hon koncentrerade sig i att försöka kombinera dofterna och hörseln. På långt hål, en bit därifrån kunde hon känna doften av klövdjur och ett litet leende spred sig på hennes läppar. Dock tänkte hon inte ta ut segern i förskott.

Nefertiti vände sig mot hanen och gjorde en gest med huvudet i riktning åt vänster. "Där", viskade hon samtidigt som hon vände kroppen i den riktningen. "Vi kan försöka jaga någonting tillsammans så att du får i dig riktig mat, jag hjälper dig. Om du vill."

Caedes kände hur nyfikenheten började smyga sig fram inom honom, tiken framför han borde ha vandrat förbi en så sargad individ som honom. För det är vad han skulle ha gjort. Ändå stannade hon upp och nu ville hon till och med hjälpa honom? Hans första  ord mot henne hade dessutom inte varit vänligt riktade, snarare... irritera? Trots det ville hon stanna kvar? Han slickade sig om munnen och när han skulle svara henne började hennes näsborrar vibrera och söka efter dofter, doften av annat djur misstänkte han. " Tack... Tack snälla du. " Han log ett försiktigt leende och tog ett steg fram " Jag är Caedes. " Rösten var skrovlig men varm, hans strupe var ärrad och han ville inget hellre just nu än att finna något som kunde fukta den.

"Tack... Tack snälla du. Jag är Caedes."

Främlingen, som nu hade presenterat sig som Caedes hade plötsligt bytt beteendet gentemot henne. Till en början hade han varit irriterad, nästan otrevlig men nu lät det mer som han var tacksam. Dessutom talade leendet på hans läppar för det, och Nefertiti log mjukt själv.

"Det är ingenting att tacka för, Caedes", svarade hon samtidigt som hon började att styra stegen gentemot flocken med klövdjur. Det var tydligt att om hon inte hjälpte till; så var det osäkert om hanen skulle klara sig - så illa däran var han. "Mitt namn är Nefertiti."

Inombords var han en väldigt uppriven själ som hade många demoner att fajtas med, men tack vare gudarna hade dom dödat nästan alla. Ibland lyckades någon försöka återvända från graven men ljuset han hade inom sig nu höll dom alla i schack. Hennes namn var något svår uttalat och han försökte flera gånger memorera det i sitt huvud Nefertit, Nerfetiti, Neffetittti,...... Nefertiti! " För dig är det inget men för mig kan det vara hela världen. " Stegen var inte lika graciösa som dom en gång varit och det kändes nästan hackigt när han gick. " Vad gör du i dessa trakter? " Rösten var låg och han försökte uppmärksamt lyssna på om något kom i deras väg.

"För dig är det inget men för mig kan det vara hela världen. Vad gör du i dessa trakter?"
Nefertiti var dels fokuserad på hans röst, men även det faktum att de var på jakt. Det syntes att han behövda både mat och vätska så snart som möjligt. Hon lät åter läggas på hanen och hon granskade honom snabbt igen. Av det hon kunde se skulle hon gissa på att han var i hennes ålder, kanske några år yngre.

"Ingenting speciellt", svarade hon och det ryckte lätt i hennes läppar. Faktum var att hon inte hade någon aning om vad hon höll på med; det enda hon gjorde var att vandra genom olika terräng och landskap i jakt efter något. "Jag skulle fråga dig desamma, men om vi ska lyckas fånga något åt dig, så tror jag vi behöver vara lite tysta."

I slutet av hennes mening hade hon övergått till en viskning, och åter vände hon blicken framåt. Öronen var spetsade och nosen var höjd. Ett par meter framför dem, kunde hon se flocken av klövdjur hon känt doften av - och det ryckte ännu en gång i hennes läppar.