[Ensaminlägg]

Ajo kände sig tom när hon inte var arg. Hela vägen till Eriinaris landsgräns grät hon. Nu kände hon ingenting. Ibland var hon arg, för hon var inte ledsen mer. Ajodelle var heller inte säker på var hon var, men hon frågade titt som tätt om vägen. Eriinari var fullt av genomresande i jämförelse med vad hon tidigare snubblat över. Hon var på väg till pappa. Nej. Vitae. Hon kunde inte gå till pappa ännu. När hon var klar med allt hon behövde ställa till rätta nu så skulle hon tillbaka. Till Kaiwood. Hon skulle ta hans huvud. Hon tänkte äta hans inälvor. Igen kom raseriet som gjorde henne illamående. Hon fnös och hejdade hopplösheten från att ta fäste inuti henne. Hon skulle träffa Vitae, punkt slut. Långt, långt senare skulle hon leta tills hon hittade rätt. Och bära hans tänder i ett halsband. Hur hon skulle ordna det visste hon inte, men han skulle veta att han förstört allt för henne. Hon tänkte lite varje dag på hur ont man kunde ha, och hur det kunde åstadkommas. Fantasin gick på högvarv från tid till tid, och innan han var död skulle hon göra allt i boken. Allt. För skulden låg inte på henne.

Ända sedan hon börjat planera alltsammans, och allteftersom hon blev bittrare, hade hennes tatueringar bleknat. De lyste inte med lyster och de var inte alls skinande rena som förut. Kanske var det för att månen inte var full än på ett tag. Ajo brydde sig inte nämnvärt om ifall de försvann, men hon anade att de skulle göra det. För att avleda hopplösheten som hon var rädd för, den som smög närmare henne än skuggan, så började hon planera vad hon skulle säga till Vitae. Helt omöjligt. Hon kunde inte dumpa valpar på Vitae. Men Vitae var så snäll... Det kanske skulle funka. Värt ett försök. Vägen till Ötamon var lång, men...
  "Hallå!" ropade Ajo och travade jäktat ikapp en gråvarg hon just lagt märke till. "Kan snälla du säga mig om jag på rätt väg? Jag ska till Ötamon."