Den kyliga vinden som svepte fram över landskapet var svalkande, till viss del. Men det skulle krävas bra mycket mer än lite kall vind och låg temperatur för att lindra den brännande smärta som satt sig fast i det svedda skinnet. Den stora, mörka honan som sakta vandrade fram över markerna bar ett uttryck som inte direkt tilltalade passerande att söka kontakt med henne. Den svarta nosryggen bar djupa veck, ögonbrynen var hårt sammanpressade och den darrande övre läppen var uppdragen så pass att tandköttet kunde skymtas. Det var inte svårt att lägga märket till vad som kunde vara, iallafall en av många, orsaken till den brutala och fientliga utstrålning som vilade över henne. Om man tillät sig själv att syna henne mer noga, så blev det uppenbart att pälsen på höger sida hennes hals var bortbränd, och kvar fanns svedd hud som såg irriterad ut i kontakt med luften. Skadan sträckte sig från bakre sidan av höger öra, ned till den vita bogen.
Hur den uppstått var antagligen inte rätt fråga att ställa om man skulle önska bryta isen med henne. Bakom sig hade hon lämna Lövskogen, och en mycket irriterande och stridslysten svart tik. Kanske var det inte rätt att denna hona dömde någon annan som stridslysten, men för första gången i sitt liv kunde hon nog ärligt påstå att det inte varit hon själv som sökt striden.  .... Det kunde ju också vara så att det låg i betraktarens ögon, då hennes psyke varit så pass instabilt att hon inte riktigt insett vem hon talat med när den andre närmat sig, men till hennes ynka försvar så var det den andra som gett sig den på att driva striden till en sådan på liv och död. Exakt vilka ord som den andre gett ifrån sig hade hon inte varit tillräckligt vid medvetande för att uppfatta, den psykiska sjukdomen hade närapå drivit henne över den kant som var det enda som separerade det sjuka vansinnet från den individ som faktiskt var hon. Men det hade varit tillräckligt enkelt att lista ut att den mörka hona som svett henne så svårt med elden inte hade stridit för skojs skull. Det hade legat en anledning där bakom den ilska och det hat som brunnit i hennes äckligt gröna ögon. Selva hade bara inte lyckats uppfatta exakt vad det var.

Blodbändningen gjorde sitt bästa för att återställa celler, laga skadorna som striden lämnat efter sig och skapa ärrvävnad som snart skulle få den brännande, stickande känslan som retade gallfeber på henne att vara endast ett minne blott. Men om man frågade honan själv, så arbetade kraften inte tillräckligt fort. Det gick för långsamt. Hon ville bli kvitt detta irriterande stickande, och hon ville bli kvitt det NU!!!
En frustrerad rytning lämnade henne, samtidigt som hon i en tvär rörelse stannade upp, för att i nästa sekund pressa högra sidan av huvudet mot marken och dra en av de massiva framtassarna över ansiktet. Det såg nästan ut som att hon sökte lite tröst i kylan som vilade i marken, i hopp om att det skulle kunna lindra skadorna tillräckligt för att underlätta för henne. Men än en gång, så var det någonting som kunde ligga i betraktarens ögon. En annan kunde enkelt anta att hon bara inte var frisk, och att det var bäst att hålla sig borta från henne. Långt borta.


[komsi komsi Lilja c: ]

Aliital flackade med blicken mellan dom små gnagarna som satt på en sten framför henne, dom bråkade om en nöt och en vild pipande diskussion verkade föra dom varken framåt eller bakåt utan dom stod helt enkelt stilla och drog i den på varsin sida. Ett tag övervägde Alii att ta nöten ifrån dom men hon ville inte göra dom båda gnagarna upprörda, även om det skulle lösa deras problem just nu. Istället låg hon där stilla och gömd och betraktade det hela med ro.

Just när en av dom drog i nöten hörde hon ett frustretat läte från någon längre bort, den ena tappade taget om nöten och den som hållit i den rullade iväg nerför stenen. Alii höjde sitt huvud och spetsade sina öron mot det håll hon hört ljudet. Alii såg en svart, vit karg stå med huvudet nere i marken och med ena tassen över ansiktet? Vad var det för fel? Med lätta steg reste hon sig upp och klev upp på stenen. " Ha....Ha.. Hallå? " Stammade hon försiktigt fram. " Behöver du hjälp? " Hon klev mjukt ner från stenen och började med försiktiga steg gå mot den främmande kargen, något stod inte rätt till?

Hur kall marken än var, så var det långt ifrån en temperatur som skulle kunna stilla hettan som svedde i skinnet på henne. De svarta läpparna vibrerade medan de särades ännu mer, blottade hela den övre tandraden och de grova hörntänderna. Den tass som placerats över ansiktet trycktes hårdare emot nosryggen, nästan som att hon försökte trycka huvudet ännu hårdare emot marken. Ett prövande steg framåt togs med ena bakbenet, och hon gjorde allt i sin makt för att vinkla huvudet och halsen så att det skadade området skulle komma så nära den frusna marken som möjligt. Ögonen var fortfarande hårt sammanpressade, hade de varit öppna kunde man nästan vara säker på att blicken skulle ha flackat blind omkring henne då det enda hon för stunden hade fokus på var just den skadade halsen.
Men någonting rörde sig intill henne. Eller framför henne. Eller om det rent av var längre bort än vad hon tycktes känna. Hur det än var, så befann sig en annan varelse i närheten. Och denna hade just gjort ett försök att röra sig närmare. Hade det varit en förbipasserande, kanske ett av de många stora bytesdjur som hon faktiskt lagt märket till sedan hon vandrat in i detta område, så hade hon aldrig tillåtit det störa henne. Men detta var inget bytesdjur. Det var ett rovdjur. Och detta rovdjur hade rört sig emot henne. Det var inte varningsflaggor som dök upp innanför ögonlocken på henne när det stod tydligt att det var en annan varg i närheten. Snarare tvärtom. 
Någon som stör... Stör inte!!! Hjälpa? Frågade den om hjälp? Behöver Vi hjälp? Det ryckte i nosryggen, ögonen förblev slutna och det tunga huvudet vilade fortfarande hårt emot backen. HJÄLP?! VI?! Skrattretande! Stör inte. Stör inte! STÖR INTE!!! Rösterna eskalerade ju mer frustrationen växte, de kolliderade med sådan kraft innanför skallbenet att det ryckte i huvudet där det fortfarande hölls fast av en av de breda framtassarna.
"... hjälp..?" Kanske var det menat att uttala ordet med drypande hån, bemöta den andres blick med ett brett flin på läpparna som talade för att den andre minsann inte befann sig i närheten av den nivå hon själv stod på. Men rösten var grötig, det gick just och pass urskilja stavelserna när hon talade, och det flin som försökte lägga sig över de svarta läpparna missformades till en aggressiv grimas som inte liknade... någonting alls, egentligen. Hon tvingade sig själv att öppna ögonen, för att åtminstone få sig en titt på vem det var som vågade sig nära. De giftgröna pupillerna var så vidgade att det nästan inte gick att urskilja de orangea irisarna i utkanten av dem. Blicken var glansig, och när hon studerade den andra honan övertygades hon om att vad det än var för hjälp denne kunde erbjuda, skulle det inte kunna gynna henne på något som helst sätt.

Ett ytterligare trevande steg framåt, tassarna rörde sig knappt framåt mer uppåt. Allt för att vara så tyst som möjligt, hon hade redan gett sig tillkänna så hon behövde inte göra sig mer hörd än nödvändigt. Den svartvita kargen framför henne verkade vara i oändliga plågor och det gjorde Alii illa tillmods. Hon avskydde att se andra i plågor, hon ville bara rusa dit och hjälpa den här stackars varelsen. Vad hade orsakat henne all den här smärtan? Just som Alii skulle börja röra sig normalt bröts tystnaden mellan dom och ett grötigt hjälpt gurglade upp ur den andre. Ögonen öppnades och Aliis tvåfärgade ögon mötte ett par giftgröna, galna ögon. Hennes öron slokade ut åt sidorna och hon kröp ihop i kroppsspråket. Trevande efter orden inom henne stannade hon upp, vad skulle hon nu göra?  Skulle hon förklara vad hon kunde göra, skulle hon bara försöka hela hennes smärta även om det var svårt när hon inte specifikt visste vad det var som gjorde ont? " Jag kan hjälpa dig lindra din smärta. " orden i hennes huvud hade låtit så självsäkra, men rösten var dov och nästan skakande när dom lämnade hennes mun.

Den andre vågade sig närmare. Blodbändningen höll fortfarande fullt fokus på såret som behövde repareras, men hon kunde inte låta bli att sträcka ut kraften en bit från sin egen kropp för att lättare hålla koll på vars exakt den andre befann sig. Vad hennes kraft möttes av var mycket riktigt en annan hona, en liten, skör varelse vars hjärta slog alldeles för fort i bröstkorgen för att den större skulle kunna ta henne på allvar när hon talade om att kunna lindra smärtan som brände. Kanske var det inte just smärtan i sig själv som var vad som plågade henne mest. Nej, antagligen inte. Och det var hon väl medveten om själv. Sedan mötet med hanen i Lövskogen, innan hon sprungit in i den rabiata honan vars enda förmåga här i livet var att andas eld, hade sinnesrubbningen som följt henne genom hela livet endast blivit värre. Som om han lyckats rubba någon spärr som tillåtit henne skilja sin sjukdom, från det som faktiskt var hennes egna jag. Men för stunden kunde hon inte ens förmå sig komma ihåg hur hon levt, eller hur hon agerat, innan rösterna fullkomligt drabbats samman i huvudet på henne och orsakat den kaotiska krigszon som nu härjade där.
Nej, skadan i sig själv var inte mycket värre än vilken annan brännskada som helst. Men att behöva balansera upp den brännande hettan som stack, dag som natt, och rösterna som rev och slet i varenda instinkt i hennes kropp, det blev för mycket. Huvudet kändes som att det skulle spricka, hon kunde inte urskilja vad som var hennes egna tankar och vad som tillhörde de sjuka personligheter som rotade sig i vansinnet som folk kommit att kalla hennes psykiska sjukdom. Om bara inte den svarta lilla hyndan varit så glad i elden... då skulle hon ha slitit huvudet av henne och smärtan som stack och nöp skulle inte plåga henne!
En dov morrning undslapp henne, ögonen slöts ännu en gång, och den stora tass som legat placerad på nosryggen flyttades slutligen. Åh, hon hade hört den andre. Orden kunde inte ha varit tydligare. Men rädslan som tyckts bitit tag i hennes lilla kropp gjorde att Selva tvivlade på att hon ens skulle våga föra detta samtal mycket längre, än mindre försöka sig på att lindra hennes plågor.
Med långsamma rörelser, nästan som om det tog emot att tvinga musklerna att jobba, lyftes huvudet från marken, och hon tog ett stort, utdraget steg framåt för att sluta avståndet mellan henne och den lilla honan. Ögonen öppnades på nytt, spändes i den lilla varelsen framför henne, och sedan vred hon huvudet åt sidan; blottade hela brännsåret för den andre att se.
"Kan du hjälpa mig att lindra det här?" Rösten var fortfarande grötig, men orden var lättare att urskilja i den rosslande massa som tycktes fylla mellanrummen denna gång. Må det ha varit en fråga som ställdes, men det var en fråga hon inte förväntade sig något svar på. Vad hon förväntade sig, var för den andre att sätta svansen mellan benen och lämna platsen illa kvickt.

Blodbändningen slöt sig försiktigt om den andre, noga med att inte ge sig till känna på något sätt. Detta var trots allt en av få saker hon fann tillfredsställande med andra levande varelser, att få känna hur rädslan sakta expanderades inom dem tills dess att de inte längre kunde hantera den och gav vika för instinkterna som skrek åt dem att fly. Hjärtat slog så hårt i den lilla bröstkorgen att hon för en bråkdels sekund undrade om det skulle kunna påverka hennes egna hjärtslag.
Men till den stora honans förvåning, så kom aldrig det där ögonblicket då sans och vett kastas åt sidan för att ersättas av panik och rädsla. Nej. Den lilla stod kvar. Faktum var, att hon valde att ta ett steg framåt. Om än rösten fortfarande inte var stadig nog för att vara övertygande om att hon kunde göra någonting åt plågorna som begravt klor och tänder så djupt i den svartvita att hon tvivlade på att de någonsin skulle släppa taget. Den långa, svarta svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne. Som om hon helt plötsligt inte visste hur hon skulle reagera. Någon så liten, som uppenbarligen fann henne skrämmande - och helt ärligt vem kunde anklaga henne för det?, valde att stega ännu närmare med avsikten att faktiskt försöka hjälpa. En märklig varelse... Konstig hona... För nära. Rör inte. Gör det inte värre. Du stör. Du STÖR. Rösterna hade tvekat, precis som hon själv. Men det tog dem inte lång stund att börja hetsa varandra igen, skrika i ren frustration att den lilla honan ändå inte hade någonting med henne att göra. Vilket hon faktiskt inte hade. Det kunde Selva inte argumentera om. Såret som plågade henne hade den andra inte med att göra. Så varför envisades hon?
Brännskadan sträckte sig från bakre sidan av höger öra, ner över halsen, och slutade vid bogen. Det var inte ett litet område det rörde sig om. Kanske skulle det ha irriterat henne även om hon inte också brottades med sin sinnessjuka. Men en sak som hon var helt säker på, var att den lilla honan som nu så bestämt påstod sig kunna hjälpa, om hon bara fick komma lite närmare, knappast skulle kunna bidra mer än vad hennes egen blodbändning redan gjorde.
Huvudet vinklades ytterligare lite åt sidan, men denna gång mot den andra vargen så att hon skulle kunna syna henne bättre. Om än hon gjorde sitt bästa i att inte verka rädd, så avläste den större honan att hon fortfarande kämpade med viljan att lämna platsen. Beslutsamt lät hon blodbändningen ta tag om den yngre, sluta sig om bröstkorgen på henne, lugna hjärtslagen och hjälpa till att stabilisera andningen. Hon kunde inte minnas senast kraften använts till att lugna någon annan, men hon behövde att den andre var lugn och mottaglig för konversation för att hon skulle kunna få ett ordentligt svar ur henne.
"Kära vän..." För första gången under detta möte lät rösten stabil, ren. Men till skillnad från tidigare fanns nu inte ett uns av hån eller skadeglädje att finna i den stora honans anlete.
"Om än jag tillåter dig komma så nära som du behöver. Tror du verkligen att du kan hjälpa?" Från att ha varit osammanhängande och sjuk, var nu tonen i hennes röst beordrande och krävande.
"Jag arbetar redan med detta med mina egna förmågor. Jag tvivlar starkt på att en liten varelse som du kan lindra mer än jag redan lyckats med."


[Alii känner inte av blodbändningen så mycket mer än att hennes puls lugnas ned, och hon får lättare att ta djupa, samlade andetag. Till skillnad från telepati så är Selvas kraft endast fysisk, hon kan påverka den fysiska kroppen i princip hur hon vill, men inte röra sinnet. Tänkte jag skriver det här om det skulle uppstå frågetecken! C: ]

Aliis hjärta dundrade fram i bröstet, det lät som en flock hjortar som blev jagade av ett monster. Ett monster som tiken som stod framför henne, hon var helt säker på att vem denne än var så var den inte helt vänligt lagd. Sakta men säkert började Alii känna hur hjärtat lugnade sig, den andre stod bara och betraktade henne och det trodde Alii var anledningen till att hennes inre började lugna sig. Kära vän... Orden fick en kall kår att rusa längsmed hennes ryggrad, snabbt fortsatte orden att flöda ur den andre och hon lyssnade uppmärksamt. " Då underskattar du kraften hos månvargar. " Svarade Alii självsäkert och blev förvånad över hur lätt och sansat hon kunde prata. " Jag kan hela dina skador på bara ett par minuter. " Hon mötte tikens blick med sina tvåfärgade ögon, tänkte inte tiken ta tillvara på chansen tänkte inte Alii stanna. Det var alldeles för stor risk för hennes eget liv, även om Alii kände med sig att hon förmodligen inte skulle gå någonstans tills hon var säker på att tiken var okej.

[*kommer insmygandes som att jag inte just varit inaktiv i detta roll i någon månad*]


Då underskattar du kraften hos månvargar.
Månvargar. Tungan fuktade nosen, och efter att ha studerat den mindre honan med brinnande intensitet så verkade hon dra sig tillbaka en aning. Nog hade hon hört talas om rasen, visste om att de existerade i landet. Men om hon mött någon vid tidigare tillfälle... inte vad hon kunde minnas. Kanske när hon varit valp, att hon träffat på någon under sina upptäcktsfärder utanför revirets gränser, men det var ingen individ vars ansikte dök upp när hon försökte leta bland sina minnen. Å andra sidan, då hennes sinne inte tillhörde endast henne, var det kanske inte så konstigt att hon inte kunde få fram tydliga bilder och tankar närhelst hon ville. Månvargar. Märkliga varelser. Aldrig träffat någon tidigare. Starkare helande krafter än oss? Knappast. Värt ett försök. Men honan är så liten. Rösterna bet och slet i varandra, försökte överrösta varandra till varje pris. Hon blinkade långsamt, försökte göra rum i huvudet för sina egna åsikter gällande situationen. Även om det nu skulle vara så att den andre kanske kunde lindra hennes smärtor en aning, var det inte säkert att hon ville låta henne komma tillräckligt nära. Med ett sinne som endast tycktes bli sjukare för var dag som gick, så hade instinkterna ett fast grepp om henne. Hon kunde mycket väl anse att hon borde hålla låg profil i situationen hon befann sig, men väcktes känslan att hon borde hugga och försvara sig så var det inte mycket som kunde hindra henne från att blotta tänder och måtta ett hugg. Det var sällan hon ångrade sig efter att ha begravt tänderna i någon, smaken av blod tycktes alltid lugnande hur ilsken eller förvirrad hon än var, men mot en sådan liten själ som ändå vågade stå på sig i hennes närhet, och erbjuda hjälp dessutom, kunde det kanske anses onödigt att orsaka skada.
En utdragen fnysning lämnade henne, innan hon åter nålade fast den mindre tiken med blicken. Studerade hennes olikfärgade blick noga, som om hon letade efter en anledning att jaga iväg henne. Men efter att några få utdragna sekunder passerat, så valde hon att faktiskt lägga sig ned. Låt se vad den lilla går för. Kanske kan minska hettan. Kanske kan hjälpa oss att reparera huden. Kanske kan bidra med mer än vi tror. Det tunga huvudet lutades åt sidan, för att blotta det svedda skinnet som sträckte sig utmed hela högra sidan av hennes hals.
"Nåväl, månvarg." Tonen var dov, men inte hotande.
"Bevisa att jag har fel."

Alii stred med sitt inre fortfarande även om den andre hade en fortsatt vild uppsyn så var pulsen och hennes egna själ mer på banan. När den stora tiken lade sig ner ville Alii nästan applådera, hon stod dock lugnt kvar tills tiken blottade sin sargade hud och talade med den något galna rösten till henne.
Nåväl, månvarg. Alii nickade som svar och tog ansats till att gå fram. Inom sig samlade hon både tankarna och kraften för att kunna ha en chans att hjälpa både sig själv och tiken om tiken fick andra tankar helt plötsligt. Alii slöt ögonen när hon närmade sig och stannade upp intill den flerfärgade individen. Alii sträckte ut sin mjuka tass över den sargade huden och kände hur månens kraft fyllde hennes inre och strålade ut ur henne som en varm och behaglig känsla. Hon visste att hon inte kunde hela tiken helt men att lindra hennes smärta och låta huden få en chans att lugna sig med den brännande, pulserande känslan skulle hon.... Borde hon vara kapabel till.

Selva sneglade emot den lilla vargen när hon vågade sig ännu närmare. Faktum att någon så liten, som inte verkade ha i närheten av samma inställning som hon själv till livet och andra levande varelser när det kom till en fråga om moral, kunde vara så modig överraskade henne mer än vad hon ville erkänna. Detta med att se det goda i andra, och erbjuda sin hjälp till någon som uppenbarligen behövde den, var någonting som hon själv aldrig förstått. Det var nog så långt ifrån en fråga om uppfostran som man kunde komma, då det trots allt rörde sig om en tik med ett sinne som var så förvridet av sjukdom att hon aldrig kunde anse sig vara ensam i sitt huvud. Men å andra sidan... så hade ingen, någonsin, under hennes valpår uppmuntrat henne till att bemöta andra med välvilja och vara redo att erbjuda sig hjälpa om där fanns en möjlighet till det. Hur det än var, så var hon imponerad av den lilla tiken.
Månvargen slöt sina ögon, och Selva kom på sig själv med att höja på ögonnbrynen som om hon inte riktigt kunde bearbeta faktum att de nu var så nära att de kunde röra vid varandra, och den lilla valde att inte ha full uppsikt över henne. Hon skrattade lågt för sig själv, innan hon i en långsam rörelse placerade det tunga huvudet på marken framför sig.
Hur månvargens krafter fungerade visste hon inte, men då hon inte ville vara i vägen så beslöt hon att dra tillbaka sin blodbändning som ständigt arbetat med såret. Hettan kom tillbaka i samma stund som hon valde att avlägsna sin kraft, och nosryggen veckades i missnöje, men hon yttrade inte ett ljud. Istället lyssnade hon till andetagen av den andra honan, försökte få grepp om den märkliga känslan när hon använde sin kraft för att hela den svedda huden.


[ Tänkte att vi kanske försöker avsluta nu?? Selva kommer vilja veta Alii's namn, men sen tänker jag att de kan gå skilda vägar! :'D ]

Aliital kände hur Duraneis krafter fyllde henne, likt en tjock sörja kändes luften mellan dom främmande individerna när Alii lät sina krafter hjälpa den flerfärgade tiken. Hjärtat pulserade inom henne men värmen från månguden fick henne att trots detta känna ett värmande lugn inom sig och Alii öppnade sakta ögonen för att beskåda den gigantiska tiken på nära håll. Hon skrattade och Alii visste inte om det var ett bra eller ett dåligt tecken? Men huden som varit bränd och till en början illröd började sakta färgen lägga sig och huden verkade kunna andas igen. Med ett leende och bättre självförtroende lät Alii blicken vandra över den stora kroppen. Tiken var majestätiskt och hon kunde inte låta bli att beundra hennes muskulatur och väldiga kropp - helt otroligt! När huden hade blivit vad Alii misstänkte var normal färgat och hettan från kroppen avtagit tog hon ett steg tillbaka och lät kraften återvända till henne. " Hur känns det....Ehhrm jag hade sagt ditt namn här om jag vetat det? " Aliital log öppet och med vänliga ögon backade hon ännu ett steg för att ge henne plats. " Jag är Aliital. " Svansen svajade sakta bakom henne medan kroppen fylldes av ett glädjerus.

Känslan var utan tvekan mycket märklig. Eller så kanske den inte var det. Aldrig tidigare i sitt liv hade hon upplevt att bli helad av någon annan. Om hon dragit på sig sår eller skador, så hade det alltid varit en självklarhet att hon läkt dem på egen hand. Med den förmåga hon hade så var det väl konstigt om den inte användes till att hålla efter henne själv större delen av tiden. Att kunna kontrollera production av sina egna celler, manipulera organ och tvinga muskler till bristningsgränsen var vad hon vuxit upp med. Men som med allt annat, så påverkades kraftens förmåga att hela henne utifrån hur sjuk hon var psykiskt. Och den senaste tiden hade hon inte varit tillräckligt frisk för att kunna ta hand om sin kropp så som hon var van vid.
Utan att hon tänkt på det hade hon slutit ögonen. Hur märklig känslan än var av att någon annan arbetade med hennes hud så var det nästan som att det tillät henne slappna av. Rösterna fräste irriterat innanför skallbenet på henne, viskade hest om hur de inte ville tolerera denna situation. Selva öppnade ögonen, och stirrade framför sig medan hon försökte urskilja ilskan som blandades med stormen av tankar i sinnet på henne. Men det var lönlöst. Att försöka få någon ordning var som att gripa efter luft. Den svarta nosryggen veckades av frustration, men inte ett ljud undslapp henne. Istället för att låta sig svepas med av rösternas heta diskussion så sträckte hon sig prövande med blodbändningen emot såret som den andra tiken jobbade med. Hettan som drivit henne till vansinne hade försvunnit helt, och hon kunde känna hur ärrvävnad sakta men säkert började skapas över det som endast varit sår tidigare.

Den lilla honan tog ett steg bakåt, och Selva lyfte på huvudet för att kunna lägga blicken på henne. Månvargens blick mer eller mindre strålade av glädje, och karghonan tippade huvudet lite lätt åt sidan i en gest som talade för att hon för sitt liv inte kunde förstå vad den andre var så glad för. För att hon hjälpt en komplett främling? För att processen varit lyckad? Det var utan tvekan en mycket märklig liten hona som hon träffat på. Men märklig eller inte. Hon hade gjort ett bra jobb.
"Aliital," Selva smakade på namnet, samtidigt som hon lät blicken svepa över den mindre för att kunna studera henne in i detalj. När hon åter mötte den tvåfärgade blicken, så kunde ett leende skymtas i de svarta mungiporna.
"Mitt namn är Selva." Huvudet veks åt sidan, hon böjde på nacken, allt för att kunna sträcka och känna efter hur brännskadan kändes. Och det kändes väldigt bra. "Jag är imponerad. För någon så liten så bär du på en väldigt användbar kraft." Läpparna sprack upp i ett brett leende, och hon reste sig upp i en följsam rörelse.
"Jag skulle vilja påstå att du är ganska tuff, Aliital." Ett lågt skratt undslapp henne, men det var ett skratt som inte grundade sig i illvilja eller sarkasm, innan hon böjde sig lite närmare den mindre tiken. "Jag är skyldig dig en gentjänst." Den kontrastrika blicken glittrade vid de orden. Om det var av förväntan, eller något annat, gick inte att avgöra. Trodde aldrig hon skulle våga komma nära. Så liten. Kraftfull. Märklig.

Endorfinerna åkte berg och dalbana i hennes lilla kropp, hon hade lyckats med så mycket mer än hon kunnat hoppas på. Den stora svart vita tiken svarade med sitt namn - Selva. Det lätta leendet låg kvar på Aliis läppar Selva hade till en början visat en sida som skrämde henne men nu verkade hennes aura betydligt vänligare. Selvas beröm fick Alii att rodna, det var underbart att höra vad andra tyckte om hennes krafter. " Tack Selva, hoppas du får fortsätta din färd utan problem. " Alii bugade huvudet som i en bockning och tog några steg ifrån sin nyfunna bekantskap innan hon travade vidare mot sitt mål.


[ Avslutat ]