Esk var aldrig orolig över Ivo. Eller tja, sällan. Killen kunde ta vara på sig själv, och så resonerade han när Ivo kom gåendes i hans riktning efter, ja bara gudarna vet hur länge. 
  "Min son!" utbrast Esk högtidligt medan han stannade i en rörelse, sedan fortsatte han gladlynt. "Kul att se dig, Ivo, jag saknade dig på äventyr igår. Hur går det med döingarna?"
  Esk travade till mötes. Han klirrade med en präktig bete mot Ivos kortare. De var långa nu, om man jämförde med när han var liten. Vilket Ivo hade förbjudit honom att prata om, för han var ju stor nu.
  "Vet du varför mammutarna dog ut?" andades han teatraliskt. "Nej vänta det stämmer inte. Jag såg en härom-närdetnuvar, faktiskt. Men vet du varför de skulle dö ut, när de dör ut?"
  Han nickade menande och försökte tänka efter ifall Ivo hade hört vitsen förut, i så fall behövde han spontanskämta mer avancerat.

[Liv(o)räddande råd på G!]

Ivo var alltid glad att se sin farsa. Det var liksom bara något, de hade hört ihop sen Ivo var liten. Han hade alltid gillat farsan bäst, så att han hängde efter honom var inte så konstigt.
"Döingarna dör som de ska," flinade Ivo när han mötte sin käre far, klirrade med betarna mot honom. Ivos egna hade växt oerhört den sista tiden, han började bli vuxen. Men ännu hade han långt kvar om han ville bli lika stor, stark och växa ett präktigt par betar som Esk. Han kände sig på något sätt fortfarande enormt liten i sin fars närvaro.


Vet du varför mammutarna dog ut?

"Pappa hallå." Ivo kunde inte hålla sig för att flina, trots att han försökte ge Esk en allvarsam min. Dessa skämten alltså, han hade hört dem minst en miljon gånger! Det var en av Esks många egenheter.
Ivo suckade, högt.
"För att det finns inga papputar." Ivo höjde ena ögonbrynet med ett flin. "Jag har hört den där fler gånger än det finns stjärnor på himlen, farsan."

Det var väl ingen rapport men det var helt i sin ordning, Ivo jobbade på bra och det var hjärtvärmande att se att han tog sysslan på allvar. 
  "De' e' helt rätt de' grabben", bröstade Esk stolt upp sig. "Tänk om man var lika proffsig som du, ändå!"
  Esk skrattade gott och på tal om mammutar var Ivo tydligen trött på det skämtet. Esk tänkte så det knakade, försökte lägga på minnet att det där skämtet var mer dött än mammutar någonsin kunde bli. Ja, det vore inte så bra om han gick runt och sade det mer. Esk måste hippa upp sig några centimeter. 
  "Men jag fick dig att flina lite", skrockade Esk i anslutning till att han flämtat till, medan han ännu spelat kränkt.
  Lite orimligt att det fanns så många stjärnor på himlen, dock...
  "Jag tänkte dra nåt kul för dig men jag var inte säker på om du kanske hört det med, du som är så kinkig med sånt", flinade Esk och fortsatte gå efter att ha get Ivo en knuff i riktningen. "Vad skulle du säga om att ta en rast? Fast en lite lång sån kanske. Semester."

När Esk sa saker sådär stolt blev Ivo jämt så varm inombords. Han erkände det sällan men att se sin pappa stolt över honom hörde till det  bästa han visste. Det var som att Esks åsikt var det som vägde tyngst i Ivos ögon.
"De fick du," erkände Ivo med ett litet flin. "Haru' inge annat på lager? Börjar farsgubben få slut på skämt?"
Ivo mötte sin faders buffning med en egen. Det hörde till deras jargong att Ivo mopsade upp sig hit och dit, och det var inget han tänkte sluta med. Muntert knuffade han farsgubben i sidan där de började vandra sida vid sida.
"Semester?" 
Ivo log snett. Det här var det perfekta tillfället. "Joo asså ja' tänkte just berätta."
Ivo tog ett andetag, hickade nästan till av iver att berätta  för sin pappa att han hade en dejt. "Ja' har träffat nån," medgav han efter en stunds tystnad. "En brud, asså hon e fett underbar asså."
Ivo pausade, inväntade sin faders reaktion med ett leende så brett att kinderna värkte.

De hade en bra relation, tyckte Esk, han var mycket nöjd över hur han ändå uppfostrat en sådan fantastisk kille mestadels själv. En stilig grabb att vara riktigt stolt över. Plötsligt, dock, när anmärkningen kom - ifall Esk hade slut på skämt - bröstade papputen upp sig och lät sig buffas åt sidan medan han spelade ännu mer överdrivet kränkt.
  "De' var de' fräckaste! Hoppas du är beredd för nu ska jag berätta en historia för dig. De' enda, ja det enda, som har sex ben och aldrig kommer fram är du, när du var liten gosse, så passa dig. Nu förväntar jag mig att du ger mig barnbarn som ja' kan dela med mig av detta till!" skrattade han och lät nästan, nästan - skrattet var det mesta som bevisade motsatsen - som om han tagit något av Ivos skämtsamma pik på allvar.
  Han skrattade fortsatt bort det och några skrattrynkor dök till och med upp, lite här och var. Esk hakade på Ivo på väg åt vem-vet-var och Ivo hakade på det hans pappa nämnt om semester, och Esk nickade menande. Ganska direkt fortsatte Ivo med något som fick Esk att höja huvudet, mycket nyfiket.
  "Ja, Ivo, var go' fortsätt..." sade Esk när Ivo dröjde lite, för det lät inte som detta rörde det vanliga de hade för sig, de två.
  Esk höjde på ögonbrynet när Ivo spillde bönorna. Sänkte dem igen. Höjde ena. Ivo berättade hur underbar hon var, den här jäntan han träffat. Esk kunde inte hålla tillbaka ett leende.
  "Ja' e' nästan förvånad att det bara är en", retades han efter att sekunderna börjat ticka lite för länge i väntan på hans reaktion som hittills varit varierande ansiktsuttryck från förvåning till förvirring. "Ja' tänker mig att du e' riktigt populär ändå, i damsällskap å så..."
  Han gjorde en komisk grimas. För stor. Ivo var ju en liten gröngöling framtills alldeles för nyligen.
  "Höddu du tänker inte sticka elle'? Berätta nu, börja med hennes namn kanske. Varför har jag inte hört om detta förrän nu?" pratade Esk på, blicken stadig på Ivo.
  Han hade tusen följdfrågor, men han hade egentligen inte smält ett dugg av det här ännu. Han kände ett stygn av rädsla att Ivo var för stor nu, flytta ut och så, men han gav inte tankebanan mer uppmärksamhet. För nu.

"Vah! Ja' kom visst fram, ja' vart ju görsnabb."
Barnbarn. Ivo flinade åt tanken, som om han skulle bli farsa så pass snart! Det kändes inte som en helt dum idé, men han var ännu ung och Aurora hade han bara träffat en gång.
"Aurora heter hon," fortsatte han leende och slog sig ner. Ivo hade något drömskt i blicken när han pratade om henne. "Jaa asså ja' träffa na' just typ. Du skulle se henne asså, ho' är röd som... som rosor!"
Först ville han säga blod men insåg att det inte skulle låta lika fint och romantiskt.
"Å hon luktar som rosor å. Du skulle gilla henne, pappa!"
Ivo flinade, det kändes helt sjukt att han lyckats träffa någon så fantastisk som hon. "Nere i Civitas, sa hon. Typ Itrozo eller nåt, kommer inte ihåg men ja' tänkte ja' skulle hälsa på eller nå. Va troru om de?"

off///
Sorry sorry, måste gö' såhära pga situationen mä esk Skrev en sucky efterdyning av hur det här dragit ihop sig (för att jag ska orka!), i ett [inlägg] alldeles nyss, så att jag kan försöka lära om mig angående Esk som person, framöver! 
Gentemot Ivora är Esk optimistisk och accepterande, vilket resulterar i att han retas med ingående frågor, några pinsamma. Pappaaa... Neej. 
Sedan, allvarligt talat, försäkrar han Ivo omåttligt om att han, Esk, skämt åsido är mycket stolt, [insert sentimentalt tal om flashback till Ivos första valpord, pappa + jompa, som i att hoppa från isflak till isflak "pompa"] med snart ämnesbyte till att Esk känner sig trygg i löftet till Ivo om att tiden tills Esk väl får träffa Ivos granna tjej på riktigt, självklart är nog för en uppgraderad skämtkapacitet. De säger hejs svejs men Esk följer ändå Ivo en bit på vägen, hihi och hihi - och timmar efter att han släpper Ivo börjar Esk haja allvaret i sitt tafatta föräldraskap och går på förvirrad jakt efter Ivo, vilken visar sig rätt gagnlös i slutändan.
avslut\\\