"Sakta ner, tjuv", sade någon slött bakom henne.
 Ajodelle hajade till och lydde av reflex. Hon saktade ner. Hon kastade med huvudet för att se vem som tilltalade henne. Ett obehag kittlade hennes tunga med adrenalin i respons till de vaksamma röda ögonen som följde hennes rörelser. 
  "V-" började hon med oro i blicken; menade han sorken?
  "Stanna."
  Hon kunde inte kunde sätta ord på obehaget som fick henne att stanna tvärt.
  "J...! Jag menade inte att ta sorken!" utbrast hon direkt, och ögonen flackade panikslaget beslutna att rentvå sig själv inför en kille som doftade lika starkt av andra vargar som hon själv.
  "Ta det lugnt, jag menade bara blixtarna. Föll du från himlen, eller nåt?" svarade hanen dämpat.
  Måntatueringarna var definitivt inget att bli uppspelt över, men hans uttryck uttryckte sådan likgiltighet och avsaknad av intresse att hon inte alls förstod vad han ville med det här. Hon gav inget samtycke, hon ville inte kommunicera med någon. Hon hade gått en sväng för att rensa tankarna, inte för att dra på sig nya. Andras tankar. Andras ord. Varför hade han stoppat henne? Han var nog i hennes ålder, på ett ungefär. I mitten av sina tonår eller så. Hon slappnade av. Det fanns vidare inget skrämmande med hans utseende, han var mörk i fällen och han hade själv udda markeringar. Inga som skänkts av en gud, kunde hon tro. En röd, lång lugg.
  "Men du erkände nåt kul", flinade han tandat. "Du var hungrig. På reviret. Jag hajar-"
  Han hajade inte. Han kändes bara tom. Ajodelle skakade våldsamt på huvudet, för att avbryta honom mitt i det han tänkte säga. Det upprörde honom inte för henne att tyda, men Ajo upplevde, av allt hon kunde tyda av hanen, en ytlig personlighet. Det fanns inte på kartan att spekulera i hur han blev sån, då hennes hjärna gick på högvarv med helt andra prioriteter. 
  "Jag måste gå", skyndade Ajo avvisande och tog ett hastigt skutt framåt. 
  Något hakade tag i hennes svans och Ajodelles ögon rullade skräckslaget i sina hålor. OK, han var lite skrämmande. Hon fnissade gällt fram ett besvärat Hehe. Annars var hon ett nervöst frågetecken. Hans tänder släppte hennes svansrot när hon stod still.
  "Lugn nu. Är du alltid så nervig?" kommenterade han lojt.
  Ajodelle misstänkte att han visste att hon telepaterade en del, för hans tankar var ett fågelbo av kvistar, tankar, tills en tanke i hans sinne var extra tydlig. Den var mer som en känsla. Och innebörden av den fick henne att vilja springa. Hon darrade till. 
  Rör mig inte igen, varnade hon honom i en delad tanke. 
  "Nää jag är inte sån", sade han med ett snett leende och det kändes hånfullt. "Men berätta om sorken. Var den läcker eller var den god?" 
  Det var uppenbart att han aktivt undvek att tänka så att hon förstod. Av någon anledning kunde han göra det, och hon förstod inte ett skvatt. Ajodelle blinkade storögt. Hon stod naglad i marken och hon nickade motvilligt.
  "Varför stannade du mig?" frågade hon tamt. 
  Ingen anledning att balla ur, konstaterade Ajo. Även om hans känslekoncept uttryckt en viss åtra till att skada henne. Hon ville inte stanna för att få reda på hur, så hon samlade sitt sinne för att utnyttja sin halvt outvecklade kraft. Hon blundade diskret med ena ögat som för att alstra koncentration. Hon gav upp när han slöt upp vid hennes sida.
  "Varför är du här?" sade han, ivrigare.
  Hans iver fick hans simultankapacitet att svikta och hon kände hans avsikter som om de vore hennes egna. Inget specifikt men hon delade inte hans plötsliga emotionella engagemang.
  "Min promenad tog mig lite långt", erkände Ajodelle motvilligt. "Jag menade inte att inkräkta. Jag har min egen familj."
  Medgörlighet kunde rädda liv, visste hon. Hon hade lärt sig det av sin barndomsutflykt från Ötamon. Den vägen hade varit knagglig och fruktansvärt lärorik. Hon såg tvekande på hans nos, aldrig rakt in i hans ögon. De såg forskande på henne och hans tankar dök upp i huvudet. I sin natur var tankarna mest adjektiv som beskrev hennes utseende. 
  "Ja men jag kan inte låta det här passera, för jag vore inte en särskilt lämplig vakt i det fallet", sade han.
  "Du ljuger", konstaterade Ajodelle instinktivt. "Du är ingen väktare."
  "Hosta upp ett plåster på ditt övertramp, fröken lögndetektor. Och sedan är du är fri att gå", svarade han, långt outgrundligare än någonsin annars.
  Ajodelle tvekade. Hon hatade att behöva fråga.
  "Vad menar du?" undrade hon vilset.
  Hennes blick flackade. Aldrig till hans ögon. Hon ville undvika att trigga igång något hon inte kunde fly från. Och hennes väsen brann av flyktimpulsen. Så pass att hon skälvde, mitt i det mäktiga adrenalinöverskottet.
  "Äh."
  En flod av färger överrumplade henne; tankar, känslor, intentioner, önskningar, kraft. Hon ryggade. OK, nu du Durre, ska du få se på överlevnad. Hon knep ihop sina ögon och försökte sig på teleport. Hanen greppade tag om hennes manke för att distrahera henne när hon uppenbart försökte använda någon form av krav.
  "Jag hatar att behöva visa dig vad jag menar, när du så lämpligt står och gräver i huvvet på mig", ljög han märkbart. 
  Hans sinne låg öppna för världen men han brydde sig inte. Ajodelle brydde sig inte. Hon blixtrade till, men han blixtrade med henne, och sedan stod de en bit bort, Ajodelle virrig av överansträngning. Mirai, vem det nu än var, hade berättat vikten i att använda krafter som sista utväg. Och han såg ner på henne för att hon inte visste det. Att han ens tänkte på det eggade Ajodelles existerande ilska, för hon ville inte slåss om något. Inget, inget alls. Hon kunde inte det där med teleport särskilt bra alls men hon kämpade med det lilla hon bemästrade och under blixtförflyttningarna började tårar bränna, de ville bara ut. Bara ut. Till slut grät hon.
  "LÅÅT mig gå!" jämrade hon sig kvävt. "Låt mig gå, svin! Låt mig gå ditt as, ditt as..."
  Hon kunde inte göra så mycket. Han släppte henne inte var hon än tog vägen, och väl då allt gick hans väg var hon redan för utmattad för att reflektera över tragedin. Tragedin. Hon var inte redo.

[Ensamt inlägg, bortsett från Keisukes närvaro lolol.]