Många månvarv hade passerat nu. Så pass många att Corson inte längre höll koll. En lång tid av tystnad, av väntan och kanske en viss del hopp. Men det var över nu. Den nya tiden var kommen. Tillsammans skulle de bana vägen.
    Skymningen var kall och vindlös, som om den också höll andan i spänning. Mörkret hade växt fram ur urskogen. Långa, djupa skuggor sträckte sig efter honom när han lämnade Moriko höjden bakom sig. Besöket hade varit tvetydigt, både ett farväl och en hälsning. Vaka över oss nu, som jag vet du alltid gjort och alltid gör.
    Gruppen hade splittrats, en sista chans för förberedelser, innan de skulle samlas igen på plats. Vägen dit kändes oändlig, och tankarna sjöd likt kokande vatten. Det skulle vara dåraktigt att inte känna tvekan, men han visste att det krävde mod att åstadkomma något i livet. Men gruppen av bröder och syster som han nu visste stod med honom, skänkte honom med den sista droppe vilja. Det fanns ingen återvändo nu.
    Precis som bestämt möttes de alla upp utanför samlingsplatsen; Abraxas, Naphula, Kogan, Iro och Othello. Det var inte mycket som sades. Tillsammans äntrade de samlingsplatsen. Corson stannade upp, skannade området. De flesta var redan där, och de som inte var skulle säkerligen anlända. Hjärtat bultade vilt, energierna i hans kropp skulle vara ett direkt avslöjande. Men det spelade ingen roll nu.
   “Shiva!” De livlösa ögonen sökte efter honom, men kunde inte se honom bland de andra. Många blickar riktades åt hans håll, utstuderande, frågvisa - det var olikt honom att göra sig hörd på detta vis. “Kaiwoods konung!” kallade han igen. Shivas gestalt krönte stenblocken, en ledares plats. De hårda blickarna möttes.
    “Är du nöjd över vad du åstadkommit?” Orden var obevekliga. Han gav honom ingen tid till att svara. “Jag är inte det. Inte heller mina bröder och systrar.” Corson behövde inte se på dem, han visste vart han hade dem, han kunde känna deras närvaro bredvid.
    “Det är hög tid att du ser vad du fördömt oss till. Du har dragit dina förfäders namn i smuts, du har låtit allt vi står för förgås. Du har dragit skam över ditt eget blod, din familj och ditt folk. Varför?” Det var ingen fråga.
    “För din egen njutning. För att föda ditt egna ego. Du har förgiftat din skog, din flock, med död. När vi sörjt den har du välkomnat den in i våra hem, för ditt eget behag.” En del av honom skulle aldrig kunna glömma eller förlåta hans systrars död. Abizou. Paimonia. Corson skulle aldrig släppa möjligheten att det var Amanitas förtjänst.
    “Det är tydligt vad din kungatitel betyder för dig, och likaså ditt folk. Du verkar ha glömt att du är ingenting utan oss.” Det fanns ingen ilska dold i hans ord, bara en kylig saklighet. För första gången sedan han börjat tala släppte han Shiva med blicken. Den spanade ut över resten av flocken, försökte snappa upp deras känslor och reaktioner, vilka som kände med dem och inte. De färglösa ögonen fångade Kalis och han stannade upp för ett ögonblick. Stygn av rädsla stack i hans hjärta. Han önskade att hon inte skulle anse att han drog skam över deras familj, utan att han gjorde henne stolt, att hon stod med dem. Det skulle göra ont att behöva vända henne ryggen, ondare än något annat han någonsin kunde föreställa sig. Men han skulle göra det, om han behövde. Blicken sökte sig slutligen vidare när han förde sin talan:
    “Vi vill erbjuda er att resa er med oss. Att ta era öden i egna händer, att inte låta era liv ruttna bort till lögnaktiga löften. Ni är värd mer än vad ni får. Vi kan resa oss ur davlan starka. Tillsammans.” Corson såg motstridigt tillbaka på Shiva.
    “Shiva, du är ett dåligt exempel på vad ett ledarskap ska vara. Du är inte kapabel till att föra oss någonstans, det har du visat väl. Men vi har även dig ett erbjudande…” Kanske för spänningens skull, kanske för att han tvekade, pausade han ett ögonblick.
    “Avgå.”

Det hade legat i luften länge, det kunde Shiva inte neka till. Ändå kom deras rebelliska anda som ett käftslag över ledarens ansikte. Förblindad av makten, av det han styrde över, hade han valt att inte se det. Tron om att vara allsmäktig, om att han Gudarna vid sin sida, hade växt sig allt starkare tills han inte längre hade trott att något kunde slå honom till marken.
Och ändå stod de här nu, öga mot öga. Han mot det otacksamma patrasket som han hade hållit så krampaktigt om. 
Allt medan Corsons ord ekade över platsen flammade den rebelliska lågan han burit inom sig som ung upp allt mer, blandades med den ilska han kände över hur de ens kunde tänka tanken på att behandla honom på detta vis. Han hade gett dem allt, gjort sitt yttersta för att ge dem allt. Han hade offrat sitt liv, sitt eget välmående, bara för deras skull. Hur förblindade var de inte när de inte kunde se detta?
"Är detta vad ni önskar?"
Trots de kaotiska känslorna som virvlade inom honom var rösten lugn och saklig. Blicken gled över de medlemmar han härskat över, fortfarande härskade över. Kalis valpar... Kogan. Hans egna avkommor. Chi, Othello, Banrai, Usha… Och i sitt raseri spändes käkarna när impulsen att slänga sig över dem, nån av dem, kom över honom.
Men så fastnade blicken på Kali. Den lilla honan som han värderade högre än sitt eget liv. Och när deras blickar möttes var det som om världen stannade.
"Att jag ska lämna det som är mitt, det jag stridit för, det jag kämpat för och förtjänat?"
Systern hade en sorgsen blick i ögonen, och Shiva kunde inte förmå sig se ifrån dem. Hon hade alltid hållit honom hårt om ryggen, och det skulle hon även göra nu. Oavsett vilket beslut han tog. Ändå fanns det en bedjande glimt i dem. Som om hon försökte få honom att inse något som han aldrig hade kunnat acceptera utan hennes stöd.
"Detta är en strid du inte kan vinna."
Ett djupt andetag drogs och de svarta ögonen slöts. Och där stod han sedan, ovanpå de klippor som han mindes att hans mormor hade stått på. Ögonblick passerade, sekunder, miuter. Han kunde se hur vargarna nedanför honom rastlöst började skruva på sig. Som om hans orörlighet gav dem oro. Som om hans tystnad skrek högre än något annat.
"Oavsett vad som anses har flocken alltid varit min prioritet." Blicken fastnade för några ögonblick på Corson, innan den gled vidare. "Och nu när anser ni att jag inte längre duger till att leda den, kan jag inte annat än acceptera erat val."
Blossom må vrida sig i graven...
"Om ni så önskar kommer jag att lämna er." Han kunde inte slåss mot dem alla. Han hade inte byggt en flock för att se den splittras av en inbördes kamp. "Men vet väl att när jag vänder er ryggen kommer jag inte att återvända. Det är en del av erat beslut ni får acceptera." 
Sakta klev han ned från de höga stenarna, fortfarande med en kunglig hållning som inte gick att ta miste på. De kunde ta ifrån honom hans titel, men Kaiwood skulle alltid vara hans skog, ingenting kunde ändra på det. 
Så stod han där, framför dem alla, på marknivå. Än en gång svepte ögonen över dem, möttes av kalla, konfunderade blickar från flockmedlemmarna. Sist fastnade den på Kali. Ett snett leende drog över hans läppar. I slutändan var hon den enda han fortfarande hade tilliten till. Ingenting skulle kunna bryta deras band, någonsin. Hon var det han värderade allra högst på denna jord, och så länge hon fick leva och ha det bra, spelade resten egentligen någon roll? Inte nu, inte när alltid ställdes på sin spets. 
"Jag lämnar er nu, och kommer med nöje se när ni bränner våran forna storhet till aska. I erat misslyckande kommer jag att finna min frid." 
Och med de orden vände han dem ryggen. Det fanns inget mer att säga. En svag vind svepte mellan träden, smekte honom över kinden. Som om skogarnas andar gav honom sitt stöd, som om Moriko själv vandrade med honom.
Och leendet breddades en aning på hans läppar. 
Shiva såg sig aldrig om. Kastade ingen mer blick bak på det som en gång varit hans kungadöme. Det var fördömt, och inte ens han kunde rädda det.

Tiden var inne. Tiden de väntat på. Och det kom inte en dag för sent. Shiva hade dragit flocken i smutsen allt för länge. Någonting de skulle ändra på.

Med ett lugnt yttre gick han sida vid sida med Corson. Det var nu det gällde. Nervositeten som rusade inom honom gick inte att ana på utsidan. Men han visste att Shiva skulle se. Han visste också att det inte spelade någon roll. Det var inte morbrodern han var orolig över.
    När brodern började tala såg Abraxas på de resterande flockmedlemmarna. Han försökte avgöra vad de kände. Försökte förutsäga hur de skulle reagera. Men det var omöjligt. Till sist landade blicken på Kali. Hon var källan till hans nervositet. Anledningen han varit så orolig över konfrontationen. Vad skulle hon säga? Vad skulle hon göra? Skulle hon stå med dem, eller skulle hon ställa sig på Shivas sida? Hastigt slet han blicken från henne, rädd att alla hans farhågor skulle göra sig tillkänna.
    "Avgå."
Vid dessa ord såg han på Shiva. Konungen av Kaiwood mötte dem med ett iskallt lugnt.

Spänt lyssnade han till vad han sade. Och orden var skrattretande. Han höll tillbaka impulsen av att himla med ögonen. Misslyckande. Oavsett hur detta skulle gå vägrade han tro att de skulle lyckas sämre än vad han hade gjort. I tystnad såg han den avsatte kungen lämna platsen för att aldrig mer återvända. Abraxas såg på den lilla gruppen han visste han hade bakom sig innan han vände blicken mot flocken.
    "Vi har full förståelse om många av er tycker att det vi gjort är fel. Att vi visat oss illojala mot TheBloodBlooms ledare. Men om ledaren visar sig vara olämplig att leda, avsätter man då inte denne? Var det inte just så Shiva gjorde när han tog makten från första början?"
Han kunde höra mummel från flockmedlemmarna.
    "Det kommer att ske förändringar i flocken. Förändringar för att bygga upp den storhet vi en gång i tiden hade. Förändringar för att vi än en gång ska vara en flock som är fruktad i Numooris alla hörn." BloodBlossom måste vrida sig i sin grav över vad de blivit. "De av er som inte finner sig i detta är välkomna att lämna Kaiwood."

Scenen som spelades ut framför dem alla var så tung av känslor och frustration som fått ligga och gro att luften kunde ha tuggats på. Brodern som tagit första steget fram, som var den första att yttra sig och ifrågasätta ledaren, drog inte ut på det hela. Han var rak på sak, lämnade inget utrymme för tolkningsfrihet, och kom väldigt snabbt fram till vad det var som legat och retat honom under alltför lång tid. Kanske var han lite för snabb att tala till punkt. Att ställa ultimatumet. Eller så var det precis vad flocken väntat på. Någon som reste sig upp, talade klart och tydligt och ställde krav utan att tillåta någon komma med frågor eller funderingar. Kanske var detta vad flocken desperat längtat efter, någon som kunde ta frustrationen ifrån dem. Någon som beslöt att axla ansvaret och lova dem alla förändring.
I skuggorna, en bra bit bakom dem som samlats på platsen, stod den ljusa honan intill en av de massiva trädstammarna och bevittnade hur hennes broder reste sig upp och krävde att Shiva, deras morbroder och ledare, skulle avgå. Lämna ifrån sig titeln som ledare för flocken. Kanske skulle chocken ha varit större om hon inte sett hur de olika medlemmarna betett sig den senaste tiden. Eller så kanske hon bara inte visste hur hon skulle smälta det hela. På ett sätt hade hon inte alls varit beredd på detta. Att en av hennes bröder skulle utmana ledaren, men detta kunde inte ens kallas för utmaning. Corson krävde att Shiva lämnade ifrån sig titeln som ledare, som alfa, utan att lämna det minsta rum för förhandling eller möjlighet att ändra kravet. Det var ett beslut som redan tagits. Det var bara det att det var först nu som Shiva, och resterande medlemmar som inte varit delaktiga i tidigare konversationer och planeringar, fick höra om det. Hennes broder serverade en kall hård sanning, och förväntade sig att Shiva skulle acceptera den.
En bekymrad rynka hade tagit plats mellan ögonbrynen på henne, och det var med osäker blick som hon vände sig emot den äldre hanen. Han som varit ledare så länge hon kunde minnas. Han som varit deras mentor, deras familj. Någon högt älskad av deras mor. Men Shiva verkade inte alls lika skakad som hon kände sig. Nej. Han bemötte broderns ord med lugn. Leli kom på sig själv med att hålla andan, hon ville inte ge minsta ljud ifrån sig som kunde komma att störa vad som pågick framför henne. Men när morbrodern väl tog till orda, så pressade hon samman käkarna så hårt att det gjorde ont. Vad han sade var ingen lögn. Hade han inte prioriterat flocken skulle han aldrig ha fått behålla sin position såhär länge. Men hon kunde inte heller anklaga sin broder för att ljuga. Flocken hade mött många motgångar den senaste tiden. Det var nästan så att de byggt på varandra, utan att ge dem i TBB den minsta möjlighet att hämta andan och samla kraft för att orka resa sig på nytt.
Shiva valde att lämna dem. Leli flackade med blicken mot de andra medlemmarna, men där hon stod kunde hon inte möta någons blick eller se vad för uttryck som vilade över deras ansikten. Hon kunde endast iaktta hållningen på deras huvuden, och öronen som stod spetsade.
Den mentor som alltid stått som en stabil punkt i flocklivet hon vuxit upp med vände dem ryggen, och började gå därifrån. Men innan hon gavs den minsta möjlighet att känna efter hur hon ställde sig till det hela, tog en av hennes andra bröder till orda.
"Abraxas..." Namnet lämnade hennes läppar i en tunn viskning. Även denna broder talade en klar, tydlig sanning som hon inte kunde ifrågasätta. Men han talade även om förändring som skulle komma att befalla flocken. Förändringar som skulle komma att stärka dem, bygga upp dem på nytt så att de stod som en av landets främsta flockar. ... Var det förändringar som inte lämnade någon plats för henne? Det var ingen hemlighet att flocken sett på henne med misstro och avsmak sedan hon återvänt med valpar, efter att ha varit borta så pass länge att hon inte funnits där vid två av sina systrars död. Hennes plats i flocken, i familjen, var ostadig. Osäker. Hon önskade inget annat än att få känna värmen och tryggheten av sin familj, och kunna erbjuda sina små densamma. Men i nuläget kunde det mycket väl vara så att sökan efter trygghet kunde vara mycket mer farlig än valet att vända sig om och lämna dem. Det fanns inga garantier att någon ville ha henne kvar.
Med blicken stadigt fäst på sina bröder tog hon ett steg bakåt. Hjärtat slets åt två håll.
Stanna. Eller gå.

Luften i den mörka skogen var laddad och då tre av hennes syskon, men entourage, klev fram så ställde sig hennes mörkbruna fäll på ända. Statisk av den nervositet som Corson och Abraxas, tillsammans med de andra, utstrålade. Till skillnad från den förmoder de alla prisade så högt hade inte Lamia ännu lärt sig bemästra en ständigt likgiltig min. Hennes anlete var inte en kylig stenmask och då Corson talade så syntes hennes förvirring. Eller förskräckelse. Öronen lutades lätt bakåt och nosryggen krusades, hennes blodröda blick sökte Shivas mörka ögonpar. Led mig. Förklara. Sedan studsade den runt i jakt på sin moders. Mamma.
Hon hörde sina flocksyskon tyst mumla sinsemellan men själv förblev hon tyst. Corsons ord klingade obehagligt bekanta, hon hade själv tänkt tankarna. Men ett djupt mörkt sår hade öppnat sig i henne, hon kände sig sviken, utelämnad av sina syskon. Hur vågade de göra myteri utan henne? Visst att Corson nämnt något om Shivas snedsteg, och hon hade inte nappat direkt. Hade behövt tänka. Deras självständiga agerande tycktes riva upp marken mellan dem, pressa henne bort från den gemenskap hon ibland tänkt på som ett hivemind. Hon var ett med flocken... Blicken sökte sig mot Shiva igen, hans försvarstal drog mot sitt slut. Hon såg plötsligt enormt sammanbiten ut.
Nu ställdes det på sin spets, frågan hon själv inte vågat formulera. Hon mindes hennes och Shivas samtal vid tjärnen innan hennes första uppdrag. Legenden om Blossom, hur han talat om verklig odödlighet. Var det vad han givit dem? Blossom var odödlig, vargar sökte henne fortfarande ibland, platser var döpta efter henne, många omärkta gravar hennes förtjänst. Var TBB ännu lika kraftfulla eller hade de slumrat in i en dvala. Hade Shiva verkligen uppfyllt sina stora ord? Allt oftare hade hon inte långt ifrån revirets gränser stött på främlingar, somliga mer angenäma än andra. Som valp hade hon fått veta att vargar höll sig helt borta från skogen i rädsla för dess demoner. Ännu gick inga av landets vandringsstråk igenom den, kanske av just denna orsak. Men de orädda blev fler.
Hon följde Shiva med blicken då han steg ned från klippblocken, långsamt rörde han sig bort från samlingsplatsen med värdiga steg. Dig skall jag följa. Det hade hon svurit. Och nu var det tid att avgöra, låg henne lojalitet hos Shiva eller hos flocken, var dem två samma sak eller gick dem att separera? För ett ögonblick slöt hon ögonen, sedan klev hon fram. Tre breda kliv i Shivas riktning, innan hon stannade upp med höjt huvud. Lät rött möta rött då hon tilltalade Abraxas, och alla i hans gäng.
"Och vad för oförlåtligt brott anklar ni er ledare för?"
Frågade hon med mörk stämma. Hon trodde sig redan veta om svaret och oavsett så skulle det inte spela någon roll. Lamia visste vad hon behövde göra.

Shiva tog domen. Utan protest, utan att vända sig till sin trogna flock för stöd. Till och med han måste insett hur knapphändigt hans försvar var. Med kalla ögon betraktade Corson hur han lämnade klippan bakom sig. En del av honom ville nästan brista ut i skratt.
     Medan Abraxas talade såg han ut över medlemmarna, långsamt började de röra sig igen. Vilka skulle gå, vilka skulle stanna? Ögonen sökte sig gång på gång tillbaka till Kali. Det var där hela hans rädsla låg. Lamias skarpa röst fick honom att vända huvudet.
     “Vi har begravt våra systrar, flockmedlemmar, efter hårda förluster mot de vandrande döda. Vi har begravt dem, medans vår ledare har roat sig med dem. En vampyr, en odöd, en varelse förvisad av Gudarna. Gudarna som räddade oss.” Moriko. Hon hade räddat dem den dagen, och ändå hade Shiva ansett det passande att släpa med sig odöda på deras marker? Marker som Moriko räddat åt dem.
     “Han har våldtagit,” han såg på Kali. Han visste hur det förstört henne, hur det grundlösa hatet tagit en del av henne och han kunde aldrig förlåta den akten. “Han har ansett sina kusiner lämpliga till att bära hans valpar.” Corson pausade. Spanade likgiltigt ut över medlemmarna, fångade deras blickar och tog åt sig av deras uppsyn.
      “Sedan valpsben har jag hört vad han haft att säga, orden om att vi kommer leva upp till BloodBlossoms storhet, att vi kommer ta tillbaka vårat namn, fylla landet med samma skräck som förr.” Han tystnade ett ögonblick. “Har ni hört nånting? Har ni sett hans stora plan? Har ni fått tagit del av den? Har han varit så ärliga mot er som ni tror? Förblindad av sin egen självgodhet har han tappat det sanna värdet av flocken - oss. Vi har negligerats, vi har åsidosatts och fördömts till ett liv i skuggan av Kaiwoods urskog, på grund av honom. Har ni sett bortom dessa skogar? Världen förändras och vi vill se den här flocken ta del av den igen.” Blicken föll tillbaka på Lamia, mötte hennes ögon tveklöst.
      “Erat val är enkelt - stanna eller gå.”

Chi som suttit lite i utkanten och betraktat det hela under tystnad. De röda ögonen vandrade från ansikte till ansikte innan de föll på Shiva då han tog domen utan protester. Ögonbrynen höjdes och han tippade huvudet lite på sned. 

Chi mindes de möten han haft med Shiva, hur storslagna hans ord varit. Hur dom drog in Chi i TBB igen. Tankarna rasade i Chis huvud då han såg de hela utspela framför sig. 

Stanna eller gå. Utan minsta tvekan reste sig Chi upp. De röda ögonen föll på gruppen som gjort uppror mot Shiva. Han såg sin chans nu. Det var nu eller aldrig. 

"Jag lämnar er" Han såg på flocken. Han hade inte längre något här att hämta. Visst han hade sin dotters valpar men dessa visste han föraktade honom och han förtjänade det. Mer behövde han inte säga utan då han satte i utkanten av gruppen vände han helt enkelt om och började gå därifrån. Han valde en väg som inte ledde honom att följa Shiva utan han gick numera sin egen väg utan ledband av varken TBB eller Shiva.

Arashi satte som vanligt en bit ifrån de andra. Hennes svarta ögon betraktade allt men visade inga känslor. Hon såg sin far kliva fram på begäran och hon såg sin far avgå utan protester. Öronen veks bakåt då han klev ner och vände för att gå därifrån. Han må ha varit hennes far till blodet men han var inte hennes familj. Ingen i flocken hade visat sig vara hennes familj. Ingen hade direkt lagt märke till henne. Visst hon hade tränat med sina mentorer men ärret på hennes bog talade sitt tydliga språk om hur det gått. Hon kände inget för flocken längre. Sakta reste hon sig upp.

"Du är lika feg som vanligt valp" Den giftiga rösten gjorde sig påmind igen. Hetsade henne. Hånade henne. Öronen vreds bakåt och hon morrade till men svarade den inte. Hon hade kommit att förstå att bara hon hörde den och hon hade fått sitt straff då hon fräst ifrån till den i Banrais närvaro. 

Då Corson tog till orda om vad Shivas brott var så spärrade hon upp ögonen. Kusin? Hade mor och Shiva varit kusiner? Tanken äcklade henne. Hennes mor och far delade blodsband. Hon såg sin morfar, den enda fasta punkten i hennes liv, en varg som hon både behövde och som hon hatade resa sig upp och lämna TBB. "Lilla patetiska kryp" Skrattade rösten "Nu förstår du varför ingen vill veta av dig" Skrattet som ekade i hennes huvud fick henne att skaka på huvudet. "NU RÄCKER DET" Hennes skrik fick flocken att se på henne och hon kände hur hon ville sjunka igenom marken hon stod på men hon sträckte på sig. Såg på alla med samma svarta ögon som Shiva. Ögon hon hatade. "Ni är lika illa allihopa!" Hon spottade ur sig orden. Eggad av rösten som hånade och skrattade. Tvärt vände hon om och började springa efter Chi. Hon hatade honom men hon behövde honom och den fasta punkt han varit under hennes hela liv. Hon slöt upp vid hans sida. Såg den frågade röda blicken från morfadern innan han tyst gick vidare och Arashi gick tyst vid hans sida.

Det var med stor besvikelse Mirai studerade det som skedde framför henne. Hon satt lugnt, mitt ibland dem till skillnad från sin syster som höll sig i utkanten. Cy stod vid hennes sida, men inget kunde tydas i den äldres ansikte. Mirai var desto tydligare i sina uttryck. Hon ogillade det som hände. Shiva klev ner från tronen efter kusinens begäran. Eller efter hennes kusiners begäran. Någon som inte tycktes vara med på det hela var Lamia. Hennes blick föll på den individ som talade. Shiva och Akuma. Var de kusiner? Hon fnös vid tanken. Kanske var han inte alls den hon trodde att han var. Blicken vändes senare mot Chi som utan några större gester valde att lämna flocken utan att se sig om. När Arashi sedan reste sig upp och skrek höjde hon på ögonbrynen. Vad hon menade förstod hon inte riktigt och att hon gick berörde henne mindre än vad hon någonsin kunnat ana från början. Hon såg mellan kusinerna som vill ha förändring i flocken, med spetsade öron såg hon på dem med gnistrande ögon. Hon satt bestämt kvar, det var inte dags för henne att lämna flocken utan det var tid för henne att utvecklas med dem. Hon var här för att stanna.

Att kalla atmosfären runt samlingsplatsen spänd skulle vara en rejäl underdrift. Den gick nästan att ta på då energierna i från bröderna äntrade den samlade skaran, och deras kaosartade energier skvallrade tydligt om att något skulle hända, nu.
Det var inte en överraskning, att något legat i luften hade varit tydligt för honom länge, och även om ingen av de tre som backade upp varandra framför honom hade haft stake nog att tala med honom personligen, deras anseende av honom var fortfarande skadat och knappt befintligt, så hade han anat. Det  låt tydligt i deras energier, hemligheterna lätta att se i deras ansikten då de tystnat vid hans närvaro, något kort andra syskon råkat säga. Men ändå hade han inte förväntat sig att de skulle göra det så här. En stor scen framför hela flocken, kräva Shivas avgång.
Den vita blicken vandrade mellan utmanarna och konungen, han höll med vartenda ord, men det var inget han delat med sig. Det var dags för Shiva att betala för vad han gjort, även om detta var mycket lindrigare än vad Phenex gått igenom, lindrigare än vad den svartvite förtjänade. Det var mer än vad han fått tidigare och Phenex undanhöll ett leende.
Till skillnad i från andra chockade, eller kluvna, anleten var hans bestämt. Han hade väntat på dagen då Shiva skulle få sin del av kakan, då han skulle inse att han inte var bättre än dem. Samma blod flöt i deras ådror, och Shiva hade skändat det så mycket mer än han själv.

Han följde inte ens morbrodern med blicken då han lämnade dem, istället vandrade den vita blicken tillbaka till bröderna. De gillade honom inte, det visste han, och kanske skulle detta lysa igenom deras styre. Kanske skulle de inte göra bättre ifrån sig än vad Shiva, kanske skulle någon ha samma mod som dem ifall de misslyckades, precis som Morbrodern sagt. Oavsett skulle han vara där för att se hur detta urartade sig. Han hade tagit sitt straff och han var en del av dem, av flocken, och de kunde inga ord de sade ändra på. De skulle få döda honom innan han lämnade skogen.

[It's something]

Det scenario som utspelade sig framför Akira fick nästan luften i skogen att darra, som om träden höll andan i spänd förväntan. Och det var med en viss besvikelse han såg Shiva kliva ned från ledarplatsen, utan att ens bjuda upp till minsta strid. Hur kunde han bara lämna ifrån sig allt bara sådär? Kanske inte han varit allt Akira hade trott, allt han hoppats på... Kanske Shiva hade stått i skuggan av Blossoms storhet alla dessa år, inbillat sig själv att han lyckats med något. Kanske hans storhet bara varit en illusion, och Akira hade varit dum nog att faktiskt tro på den.
Men det spelade ingen roll nu. 
Blicken vändes mot resten av flocken, som lät sina reaktioner på det hela bubbla upp till ytan. Släppte lös känslorna, och energierna omkring honom stormade likt ett färgsprakande hav ansatt av orkanvindar. 
Vissa lämnade dem. Vissa stannade. Hans röda blick fastnade vid Lamia, honan som brann vackert när hennes upprörda känslor fick henne att tala upproriskt mot sina bröder. Han hade velat ta hennes sida, men det hade varit dumt.
Demonstrativt reste han sig upp, tog några steg närmare Corson och hans följe, som för att visa att han var med dem.
Han skulle stanna.
Akira hade lämnat alldeles för mycket, offrat alldeles för mycket, för att ge sig av nu. Han kunde inte följa Shiva, han kunde inte lämna Kaiwood. De bästa chanserna hade han här. Oavsett vem som talade sanningen, oavsett hur man såg på saken, så gick det inte att ändra på det faktumet. Ifall Shiva bar skuld eller inte var något Akira inte tog ställning till. Det spelade ingen roll, han skulle ändå inte överge möjligheten han så länge kämpat för.
Dessutom, hur kunde han lämna Kaiwood, då Soras aska var strödd över dessa marker?

Stämningen i skogen hade under en tid varit tung. Energierna tvetydiga. Sjudande känslor och tankar som bara kunde betyda en sak. Hon hade anat, vetat. De var hennes valpar trots allt. En moders instinkt var sällan felaktig hade det visat sig, till hennes förvåning genom åren. Hon hade valt att hålla sig utanför det hela, låtit det fortskrida i vilken riktning det var menat att ta sig. Inte vetat hur hon skulle ställa sig till det eller vad som exakt skulle ske. Men då Corson, Abraxas och Naphula med säkra steg tog plats och satte ner sina tassar, ställde ultimatum, så var det inte till någon större förvåning. De övriga vargarna i deras följetåg uppmärksammade hon inte, de var inte viktiga just nu.
Corson tog till orda, kallade till sig Shiva, lade fram sina ord så väl inplanerat. En del av henne stolt att se sina valpar stå upp för sig själva, stå för det de trodde på, en annan sorgsen för vad det innebar för hennes högt aktade broder.
''Avgå''. Orden skar igenom henne med större kraft än hon förväntat sig. Tog emot, gjorde ont. En del av henne ville skrika åt dem att ändra sig, att det var fel, att de inte kunde vända honom ryggen på det sättet. Men hon stod kvar. Lika orörlig som hon stått sedan hon anlänt till platsen.
Hade hon ens ett val, egentligen? De var hennes valpar, hennes barn. Hur mycket hon än velat hata dem, förskjuta dem, döda dem innan de föddes så hade det sedan hon först sett dem tett sig omöjligt. De var en del av henne, skulle alltid vara. Band som var närmast omöjliga att bryta. Hon älskade dem, men hon älskade även sin broder. Den broder som alltid stått vid hennes sida, som alltid varit hennes bundsförvant. Det hade varit de två mot världen. Ingenting kunde heller bryta deras band, deras relation. Det var nog därför som hon vänt blicken ifrån alla de sanningar som nu hennes söner tog upp. 
Vart stod hon? Fast. Vart stod hennes hjärta? Delat.
Hennes vita blick mötte broderns svarta. Natt och dag. Så olika men ändå förenade. Nu ställdes de inför ännu en stor prövning, den sista avgörande. Hade det varit vem som helst utom dem så hade hon utan tvivel följt sin broder. Nu var inte fallet så. Hon kunde inte förmå sig till det, hur mycket det än sårade och skadade henne.
Hennes anlete visade inte mycket till känslor, det gjorde det sällan, men hon kunde inte dölja sorgen i sin blick när hon såg på sin broder. Kanske även en viss uppgivenhet och ett bedjande. Hon stod i en omöjlig situation, men hennes tassar kändes knutna, som om hennes val redan var gjort åt henne av makter som var utom hennes kontroll. Hon gillade det inte. Samtidigt som hon inte ville se sin bror försvinna så visste hon även att han aldrig skulle kunna finna sig i att vara underordnad till någon igen. Han skulle förlora sig själv. Så kanske var det därför som hon vädjade till honom att bege sig av, för att kunna behålla sin självständighet och allt vad som var Shiva. Och det gjorde han.
Med sorg i hjärtat iakttog hon hur brodern vände om och lämnade dem. Hur han tvingades skiljas från den skog och familj som var det enda de vetat om, det som stått över allting. När de som valpar hört mormodern berätta om deras storhet, om hur deras blod var starkare och mer värt än någon annan. Hur deras skog var uråldrig och fruktad, men trygg för dem. Hur de höll ihop...
Ögonen slöts. Ett tomrum hade tagit plats inom henne, ett som skulle ta lång tid att lära sig leva med. Ett som aldrig riktigt skulle läka. Hon följde Shivas energier så länge hon kunde känna dem. Innan de falnade, som en döende eldsflamma, då de nådde gränsen av hennes räckvidd, som nu för tiden sträckte sig över större delen av skogen.
Utan att säga ett ord så vände hon sig om i motsatt riktning och begav sig av till den plats hon alltid gick till när hon behövde tänka, när hon behövde vara ensam.
Om de förväntade sig att hon skulle följa dem utan några svårigheter hade de fel, den respekten fick de ge henne. Hon hade trots allt förlorat mer än bara sin broder. Han var hennes livskamrat, hennes spegel, hennes trygghet, en stor del av hennes liv. De var som två sidor av en varg. Enade, men olika. Nu hade ena halvan slitits ifrån den andra, och det gjorde så fruktansvärt ont.

Hon var arg. Shivas högtravande slutord tycktes allt klenare för var ord Corson yttrade. I sitt inre kunde hon se marken mellan henne och syskonen läka, likt hur Moriko läkt Kaiwood från dem odödas varbölder. Hon nickade och gick utan minsta tvekan i sina steg fram emot Corson, Abraxas, Naphula, Kogan, Iro, Othello. Revolutionärerna. Och hon ställde sig bakom dem, bland dem.
"Som jag trodde."
Sa hon lugnt. Tillät sig först nu se emot Kali, livrädd för vad hon skulle finna i moderns blick. Lamia hade alltid tveklöst vetat, även innan hon yttrat sina fråga, hur hennes framtid såg ut. Hon var ett med flocken, om Shiva valde att lämna dem - om han valde att önska dem olycka - då var han svikaren, ingen annan. Oavsett vad som föranlett hans beslut så hade han valt att fina frid i att se flocken falla, det kunde inte Lamia ställa sig bakom. Lika lite som hon kunde acceptera gudlösa på reviret eller att Blossoms arv förminskades till substanslösa ord och inavlade valpar. BloodBlossom hade under sitt liv värderat rättvisa otippat högt, hon hade aldrig önskat att flocken skulle ärvas genom hennes släktled om det innebar något annat än den bästa ledaren. Detta var kanske ingen allmän kännedom, och inget Lamia själv reflekterade över, men det var sanningen. Och det var den sanning som Lamia skulle offra sitt liv för att sträva efter. Under den bästa av ledningar skulle flocken åter resa sig och kasta sina väldiga skugga över landet.