[Reserverad för Mercedes.]

Kian låg och vilade. Han hade funnit en plats där trädens kronor inte var så täta, och låg utsträckt i det soldränkta gräset och bara njöt. Han hade aldrig varit den som direkt hade gillat kyla, så han passade verkligen på att njuta när han hade tillfälle. Att bara ligga i solen och dra sig, det fanns inget bättre än så.
En djup suck drogs och han slöt ögonen, bara kände den brännande hettan mot kroppen. Tankarna drogs till mor och syskonen, och han undrade hur de hade det. Säkerligen var allt väl med dem. Och han längtade tills han skulle få återse dem. De skulle kunna komma och hälsa på honom, här i hans hem, hälsa på hans flock... Det hade varit underbart. Och tankarna på det fick honom att le.

Men han avbröts av det dunkla trummandet av tassar mot marken. Inte bara två, utan tre par. Kvickt höjdes huvudet från marken.
"Hoy! Mercedes!" 
Samtidigt som han ropade efter den sexbenta vargen satte han sig upp med klumpiga rörelser. Huvudet ruskades som hastigast innan han lade blicken på den lustiga vargen som gått med i flocken för inte så länge sedan. Ett brett flin låg tvärs över Kians ansikte och svansen dunkade dovt i marken av den viftande rörelsen han inte kunde hejda.
"Varför har du så bråttom? Vars är du på väg?"

"Mercedes!" Vid ljudet av sitt namn bromsade Mercedes in med tre par ben ståendes åt alla håll. Det var Kian som ropat, och han kom nu emot henne.
     "Jag ska till sjön!" tjoade hon tillbaka, och lät honom komma ikapp innan hon satte fart igen. "Det är ju varmt idag! Sisten dit!" Sjön låg inte långt bort, och hon kunde nästan ana den mellan träden. Nästan. Efter en halvminut låg den faktiskt på riktigt bara några meter bort. Som alltid när hon blev lite för exalterad kände Mercedes gång på gång hur hon var farligt nära att snubbla på det extra benparet.
     Vargarna brakade ut mellan träden och till den solklädda grässtranden. Mercedes stannade dock inte, utan fortsatte ut i vattnet som stänkte åt alla håll.
      "Skönt!" deklarerade hon, trots att det var iskallt. Hon kunde ju inte erkänna nu när hon väl var i vattnet.

Kian var inte sen att hänga på när hennes inbjudan klingade i luften. Han förstod inte riktigt vad hon menade med att det var varmt, det var lagom enligt honom, men å andra sidan hade han väl mer eller mindre insett att alla inte hade samma värmetolerans som honom.
Med ett glatt skratt sprang han vid hennes sida, utan ett bekymmer i världen, och när de väl kom till sjön sprang hon rakt ut i vattnet och Kian följde efter.
Rätt fort ångrade han sig. 
"Skönt?!" gastade han medan han kastade sig upp på marken igen. "Vars är detta skönt?!" Han ruskade på sig, försökte skaka av det vatten som han fått över benen och magen. En skeptisk blick gav mot den sexbenta som fortfarande befann sig i vattnet.
"Vid Gudarna, det är ju iskallt! Hur kan någon tycka att det här är skönt? Du måste vara galen. Ingen vettig varelse skulle vilja bada i det här."
Han flinade retsamt mot Mercedes.

Ett högt 'hehe' lämnade Mercedes när hon såg hur Kian kastade sig upp ur vattnet. 
     "Äsch då! Var inte en sån badkruka." Hon doppade sig retsamt igen, men var tvungen att ge sig ganska snart. Kylan trängde in i ben och märg, och hon hackade nästan tänder.
     Väl uppe på land såg hon till att de hade lite avstånd från varandra, innan hon skakade på sig så våldsamt att några av taggarna hotade att ramla av.
     "Poh!" suckade hon. "Tur att det är sol." En brett flin bröt ut när hon slängde sig ner på marken.
     "Vill du veta en hemlighet?" Mercedes rullade över på rygg och kände taggarna pressa mot ryggslutet. "Jag sa bara att det var skönt att för du skulle hoppa i med mig." Hon flinade retsamt. "Delat elände är den bästa sorten, eller vad säger man?"

Kian gav henne en retsam min som svar innan han vände huvudet mot solen och blundade och njöt av värmen. Men han blev avbruten av några kalla vattendroppar som träffade honom över nosryggen, trots att den andre hade försökt hålla ett bra avstånd. Missnöjt rynkade han nos och såg på henne där hon rullade runt i gräset.
Ett flin gled över hans läppar och lättsamt kastade sig Kian ner på marken bredvid henne, kände hur gräset rev mjukt mot hans rygg. 
"Elände är väl aldrig bra?" Han såg fundersam ut. "Jag menar, bara för att du vill plåga dig själv måste du väl inte dra med mig i det hela? Jag kan inte ens förstå varifrån du fick idén, vem vill ens genomgå det där?! Galenskaper!"
Återigen gav han henne ett retsamt flin. 
"Kanske det finns lite havsvarg i dig, när du gillar vatten så mycket... Jag vet inte annars vars de där lustiga pinnarna skulle komma ifrån."
Han pekade med ena framtassen mot hennes bakdel. 
"Eller, finns det fiskar som har taggar? Jag tror det, men jag vet inte..." 

[Aaah Emmsa, hade missat ditt svar helt, du får peta på mig!!]

"Hehe", skrockade hon. "Det var ju sköööönt. Nu i efterhand, i alla fall."
     "- de där lustiga pinnarna skulle komma ifrån." Hah! Mercedes fnös, spelat stött, men hon kunde inte hindra ett brett flin.
     "Ska du säga, Långöra. Var kommer de ifrån, egentligen?" Hon höll upp en tass, som för att stoppa eventuella motargument. "Åh, säg inget. Hare i släkten?"

[Ville inte peta, tänkte att du hade mycket för dig xD Men då vet jag till nästa gång!]

Bestört såg Kian på henne, som om hon hade förolämpat vartenda litet fragment av hans heder. Men han kunde inte hålla minen länge innan han bröt ut i ett gapande skratt.
"Man skulle kunna tro det, va?!"
Glatt skakade han på huvudet, och de stora öronen vajade med i rörelserna, samtidigt som flinet var så brett att tänderna blottades.
"Så nu är vi här, en hare och en fisk. Vid Gudarna, vem hade kunnat ana att det mötet skulle ske?"
Retsamt blinkade han mot henne med ena ögat innan han rullade över på mage. I de klart blåa ögonen syntes glädjen klart, han verkligen njöt av stunden, och ångrade verkligen inte att han valt att stanna på reviret istället för att ge sig av på vandring med de andra från flocken. 
Han hade vandrat nog. Han ville leva här och nu.

En hare och en fisk - en just passande duo. Mercedes fnissade när hon följde de floppande öronen med blicken, men motstod lusten att skaka på sig så att taggarna skulle slå mot varandra. Om någon skulle trilla av skulle han reta henne för det i evigheter.
     "En hare och en fisk går in i Yanamore...", funderade hon och flinade sedan så brett att alla tänder var synliga. "Vet du vad skämtet är?" Hon väntade någon sekund. "Du." Hon skrattade, uppenbarligen nöjd över sin egen förnurlighet, men det var inget elakt skratt, och blicken hon såg på honom med var varm och vänlig.

Ett häpet uttryck drog över Kians ansikte innan han återigen brast ut i skatt. Mercedes hade ett gott sinne för humor.
"Kanske du har rätt," svarade han med ett snett leende. "Skämt eller inte, jag är fortfarande den jag är, och jag är mycket stolt över mina harlika öron!"
Han sträckte på halsen i en stolt rörelse.
"Dessutom får jag väl vara nöjd om jag på något vis kan locka fram skratt hos andra. Det är inte alla som kan det!"
Det verkade som att det inte fanns något som kunde knäcka hans glada ande. Det hade aldrig hänt. Kian var någon som var positiv, oavsett vad som skedde. Och det skulle nog aldrig förändras.
"Ska vi dra oss tillbaka mot de andra, nu när du har fått bada? Kanske söka upp Chayan och se vad den trädklättraren har för sig? Han kan säkert komma med ett andra utlåtande om mina öron."
Han flinade emot henne.

[Börja avsluta? (: ]

Mercedes skrattade igen, reste sig upp och ruskade på sig, den här gången med gott avstånd till Kian. Taggarna viftade farligt fram och tillbaka men utom räckhåll för honom - men lite vatten skvätte säkert ändå.
     "Hah! Ja, säkert. Sisten dit?" Hon väntade inte på svar, utan pilade iväg så fort hennes sex ben kunde koordineras.

[Avslutat, om inte du vill lägga till något? :')]