Ibland, på kvällar som denna, kunde Blair bli helt överväldigad av stjärnhimmeln. Kolsvart och oändligt besmyckad med ljuspunkter sträckte den ut sig över honom, så vitt och brett att han inte kunde ta in hela på en gång. I ett försök att följa en stjärnbild med blicken föll han nästan baklänges.
     "Var kommer ni ifrån?" andades han. Han hade inte träffat någon annan på flera dagar, och det kändes bra att höra en röst, om än att det var hans egen. Fundersamma tankar läckte ut i dämpade ord. "Vad är ni för något? Månblommor?- nä, de är för svaga, och månen kan inte mäta sig med er." Månen bytte form och försvann, men det enda som kunde dämpa stjärnornas glöd var moln. Hur kunde de fortsätta glöda? Hur länge hade de redan glött? "Är ni skapade av Gudarna? När?" Han följde ytterligare en stjärnkonstellation med blicken, bort mot horisonten. Numoorislättens kullar var runda konturer mot det mörka, oändliga. En mörk rörelse, bara några meter bort, fångade hans blick. Han ryckte till. Tidigare hade han varit för upptagen med stjärnorna för att hålla utkik på slätten, men nu såg han tydligt att en varg rörde sig mot honom.
     Blair slappnade av något, men inte helt. Han hade väntat sig att vinden skulle skvallra, men det doftade fortfarande bara slätt. Han svepte med vinden om och om igen, mild bris efter mild bris, men samma resultat igen. Om vargen hade en egen lukt, så dolde denne den.
      Det var tyst runt om dem, och Blair hade svårt att tro att den andre inte hört vad han sagt. Istället för att erkänna att det var konstigt, la han huvudet på sned och talade, nu med något högre röst.
      "Jag antar att du inte heller har några svar?"

Even slöt upp i närheten av fakargen när denne slutligen upptäckte och tilltalade honom. Han vände blicken till himlen med ett kort, fundersamt hummande, innan han såg på den andre.
     ”Inte mer än gissningar, är jag rädd.” Even ryckte lätt på axlarna. ”Jag har hört många teorier. Andar, kanske. De som lämnat oss för ett annat liv. En gång hörde jag dem kallas för avlägsna lägereldar.” Evens blick sökte sig upp mot himlen igen, och stjärnorna som fyllde dess mörker.
     ”En annan kallade dem för Gudarnas ögon, som vakar över oss. Eller dömer, vem vet. Oändliga och allseende.” Even pausade för ett ögonblick. När han tog till orda igen så var det med ett kort skratt och en road glimt i ögat. ”Någon liknade dem vid lysande insekter. Men jag har svårt att tro att något levande skulle stanna där uppe så länge. Orörliga och oförändrade i millennium.” Han gav fakargen ett lättsamt leende. ”Månblommor är en lika bra gissning som någon annan.”
    Even lät blicken svepa över fakargen, som att han tog in den andres utseende för första gången. Den var i ungefär samma höjd som han själv, men vingarna gav den en markant större silhuett. Enkelt brun, även i nattens blå sken, med enstaka ljusa fjädrar i nacken och ett par klargröna ögon. Han luktade av skog. Barr. En kvardröjande aning av andra vargar. Någonting kallt, men dagar gammalt.
     ”Jag menar inte att tränga mig på, men det är inte ofta du ser någon mer fokuserad på himlen än var han sätter fötterna. Jag blev… nyfiken.” Even satte sig ner i en avslappnad gest, och nickade upp mot stjärnorna. ”Jag antar att du varit där uppe? Eller så nära det går?”

Blair iakttog hanen när denne slöt upp, men vände sedan tillbaka blicken mot himlen. Den andres utläggning var behaglig att lyssna på, och han övervägde tyst allting som sades. Vände och vred på det, försökte hitta en gyllene medelväg som skulle visa allt för honom.
     "Ibland får jag impulser", svarade han drömmande. "Det är svårare här, men uppe i norr, där är man närmare. Det känns som att det nästan går att nudda dem." Ett nästan ursäktande leende svepte över anletet. "Men man når dem aldrig. Antingen så vänder du på eget bevåg eller så gör himlen det åt dig. Eller så kanske det är Gudarna." Blair ryckte på axlarna. "Oavsett. I Nordan är man närmare allt vad gäller Gudar." Blair sneglade mot honom. Trots det alldagliga utseendet så var det något som störde honom. Han kunde inte avgöra om de var i samma ålder, eller om främlingen var yngre eller mycket äldre. Det låg något tidlöst över utsidan - och sedan var det också det med den försvunna lukten. Inte ens när de satt bredvid varandra kunde han urskilja något. Blair bestämde sig för att testa sin teori.
     "Men tempel kanske inte är din grej?" Amanita hade vägrat att gå närmade än några meter från hålets kant.

Even lyssnade på fakargens ord. Flytande. Drömmande. Sättet han nämnde Gudarna talade om en religiös varg. Even hade vänt blicken till vargen igen medan den talade. Den sedan nämnde Nordan, och sneglade åt Evens. Tankfullt. Där fanns något misstänksamt över den, men ingen rädsla i luften.
     "Tempel?" Ett kort, förvånat skratt lämnade Even. Var kom den frågan ifrån? Vargen hade gjort någon koppling bland sina tankar, och Even fann sig nyfiken på vad för slutsatser det var den försökte dra. "Inte en fråga jag väntade mig från en stjärnskådare." En road ton lekte i hans röst.
     "Jag kan nog påstå att det är min grej. Det ligger något mäktigt i en plats för tillbedjan. Stilla ord i målade salar. Synd bara att så mycket av det gått förlorat." Han gav fakargen en övervägande blick, men behöll sitt milda leende. "Och du? Jag antar att gamla fornlämningar är din grej, om det inte är Ötamons övervuxna Måntempel du tänker på."

Det korta skrattet som lämnade främlingen fick Blair att ångra sin fråga. Han visste inte riktigt vad han väntat sig, och vad för test han än hade satt hanen till så hade han klarat sig med råge.
     "Måntemplet?" Blair krökte på munnen i en missnöjd grimas. "Så illa kan du väl inte tro om mig?" Han tänkte inte högt om månen, eller de som dyrkade den. Orden om gamla fornlämningar förde åter tankarna till templet, även det var sällan som de lämnade överhuvudtaget. Där var ett tempel att räkna med.
     "Jag tycker om skönhet. Stjärnor. Blommor. Vargar." Han log. "Och tempel, naturligtvis. De innan oss visste verkligen vad de höll på med, inte sant? Sådana bilder de skapat..."

Even hummade till svar. En låg, varm ton.
     "Låter som att du skulle gilla Civitas. Det ligger västerut, om du inte varit där än. Du kan inte missa det." Hans leende blev tillfälligt bredare. "Om du vill se mer än bilder och gamla ruiner."

"Det skulle jag säkert", log Blair tillbaka, och sjönk ner i en bekväm liggande ställning, "men mitt tempel har då mer än gamla bilder och ruiner. Vi har eldflugor och alger och färger- Det ser nästan nytt ut igen." Leendet blev mer till ett flin. "Nästan."

"Ditt tempel?" Even höjde på ögonbrynen. Han lutade sig tillbaka en bit och höjde hakan för att se längs nosryggen mot fakargen. Road. Han ignorerade att fakargen verkade ha trott att Civitas var namnet på en tempelruin. "Alger? Det låter som en havsvargs boning."
     "Säg mig-" Even pausade kort, som för att poängtera att han inte fått höra vad vargen hette. "Vad är det för tempel du fyllt med insekter och alger?"

Blair viftade med spetsen av sin vinge i en nonchalerande rörelse.
     "De lyser. Det blir bra ljus," och fyllde sedan i, "Blair." Frågan tvingade honom att samla tankarna, för det fanns hundra saker han ville säga, men främlingen ville nog knappast lyssna på honom babbla i timmar. "Det är egentligen en hemlighet, men jag kan skvallra. Det är ett tempel under marken. Jag upptäckte det tillsammans med en vän. I Nordan. Höga pelare och stooora gudarstatyer." Blair tystnade i några ögonblick. "Jag vet inte vad det heter. Jag och min syster har spenderat ett tag nu med att rusta upp det, så det vore väl egentligen praktiskt med ett namn om flera ska få veta om det." Ett leende spelade på fakargens läppar. "Sväng förbi någon gång, så ska jag ge dig en rundtur."

Han tog ingen notis om duvan. Eller jo, lite. Den var ju trots allt ganska tjock.

En hemlighet. Ett tempel under marken. I Nordan.
Ett tempel.
Nordanskogen. Nordöst.
Ett-
Even skrattade högt den här gången. Ett skratt som började djupt ner i magen, plötsligt men muntert. Såklart. Såklart. En tjock duva lyfte ur gräset en bit bort; om det var av ljudet eller något annat skulle ingen av dem någonsin veta.
     "Aed- Förlåt, det här är bara för roligt." Even hade ställt sig upp igen. Blicken pendlade till himlen. Hans röst var fortsatt fylld av roat skratt. "Ett gammalt tempel i Nordan? Med mörka stenväggar och färgat tak? Har det en stor sal i guld och rött och vitt innanför porten? Pelare med symmetriska grenar till tak?  Fönster som kastar färgade skuggor? Ah, fast om det har sjunkit-" Han avbröt sin egen tankegång, och vände sig till fakargen, Blair, igen.
     "Fem steg ner till samlingshallen? Fem till, till rummen för rening. Fem ner till altarsalen." Han väntade inte på att Blair skulle svara. Reaktionen hos fakargen var bekräftelse nog. Even ställde sig framför Blair och låste sina ögon vid hans.
     "Aedis de arcana." Skrattet hade lugnat sig igen, och ersattes av en låg, slutgiltig ton. Han log menande.
     "Jag byggde ditt tempel."

Blair följde främlingen med blicken under hans monolog, och kunde inte hindra sig själv från att nicka med när det han sa stämde. I början lojt, men sedan allt mer ivrigt. Ett ljus hade tänts i hans blick. Aedis de arcana.
     "Vad betyder det?" frågade han, och upprepade det främmande uttrycket. Han kunde inte hindra sig själv från att också ställa sig upp, fortfarande med blicken i den andres och en iver tydligt synlig i hela kroppen. Åh, vilken möjlighet han hade snubblat över. 
     "Den gamla färgen finns inte kvar." Blair gjorde en avskedande gest. "Men vi har ersatt den. Jag tror du skulle vara nöjd med mitt tempel om du vågar dig dit." Han betonade inte mitt, men smög in ordet med ett litet leende. Templet var gammalt, äldre än Blair riktigt kunde förstå. Hur den här vargen - vampyren - hade överlevt så länge var bortom hans förstånd, men uppenbarligen fanns det en guldgruva av information att hämta.
     "Vet du varför det gömdes och glömdes?"

"Arkanans tempel. Eller mystiken. Det finns många ord för det." Evens blick hade smalnat av i tunna, roade streck. Den dödlige var fräck i sitt ordval. Han skrockade lågt som svar på den indirekta utmaningen.
     "Gamla ting glöms bort. Få lever länge nog för att minnas det som varit. Tider förändras." Hans leende blev bredare. Ögonen skarpa bakom de smalnade ögonlocken. Han fortsatte i en låg, varm ton. Inbjudande. "Kom till Civitas, så kan jag visa dig färg."

Arkanans tempel. Blair skulle aldrig glömma det namnet. Lättnaden blommade inom honom - ett namn var mer än vad han någonsin hade kunnat hoppas på. Mötet hade varit mer givande än den andre kunde ana, inte minst när den odödlige nämnde den där platsen igen. Civitas. Av hans tidigare ord att döma lät det som något som skulle passa Blair perfekt. Han kunde inte inte besöka det, speciellt inte med en sådan klar inbjudan.
     "Jag skulle inte vilja missa det för allt i världen", svarade han med ett samstämt leende. "Västerut, hmm?" Han kunde ta en avstickare på hemvägen. Såvida det fortfarande låg öster om bergskedjorna så var det inte alltför långt.

"I det nya Relictus", svarade Even i en lättsammare, mer vardaglig ton. Hans blick och leende förblev oförändrat. "Den gamla skogen var så vansinnigt tråkig." Ibland behövde det gamla dö för att föda något nytt.
     "Har du tur hinner du kanske delta vid invigningen av Skuggfall." Even rörde sig igen, runt Blair, för att komma upp vid fakargens sida och slå sig ner på nytt. Hans blick sjönk tillbaks till Blair efter att ha pendlat över himlen igen. Han fortsatte, utan att vänta på något svar.
     "Så. Berätta. Alger, i kära gamla Aedis de arcana?" Evens röst övergick i något närmare lekfullt. Kanske skämtsamt. Ofarligt.

Relictus? Den hålan? Främlingen verkade i alla fall själv vara medveten om det. Sättet han sa gamla skogen fick Blair att undra om de hade förändrat den. På något sätt måste väl skogen ha försvunnit om de skulle kunna bygga något där.
     Främlingen slängde ur sig ännu en lockande inbjudan, men Blair funderade fortfarande på sina kommande veckor och hann inte svara innan han gick vidare och undrade om deras förbättringar i templet - Aedis de arcana. Det var ett svårt namn, men Blair hade längtat efter det så länge att han aldrig skulle glömma det.
     Han fnös roat till som svar.
     "Du ska se min syster när hon bestämmer sig för något. Om det lyser i en trevlig ton så har vi det eller snart, åtminstone. Synd att man inte når stjärnorna. Det hade varit vackert att ha i templet." Som elegantare eldflugor. Blair hade älskat att ha en stjärnhimmel i det stora rummet med gudapelare. "Jag kanske får hämta inspiration från Civitas, hmm?" Han visste fortfarande inte riktigt vad det var, men fakargen hade börjat se att så fort vargar samlades på det sättet så fanns det saker att byta sig till, och byggnader att inspireras av.

"Livets begränsningar", avfärdade Even i samma roade ton. "Jag antar att eld inte lever upp till era förväntningar. Testa lite sol medan ni kan." För ett ögonblick blev hans leende tandat. "Och jag tror nog du kan hämta mer än inspiration i Civitas. Sen är det förstås upp till dig." Even satt tyst en stund, blickande ut i nattmörkret, innan han fokuserade tillbaks på Blair. Han fortsatte lättsamt, men utan egentlig ansats att röra sig.
     "Men jag ska inte uppehålla dig här i natt, om du har stjärnor att jaga. Såvida du inte söker sällskap." Det var inte så mycket en fråga som ett konstaterande under lätt höjda ögonbryn.

[Kanske börja avsluta? <:]

Stjärnorna tindrade ner mot dem medan Even talade. Blair satt också tyst en stund, men sökte sedan hanens blick med sin. 
     ”Om du har tid”, sa han. ”Kan du inte berätta om den tiden?”

[Avslutat!]