I misstro såg Kolzak upp mot sin far. Yegors mörka ansikte var en kontrast mot de isande grå ögonen. Hornen som skjöt upp ur hans hjässa skruvade sig i vassa, spretande gaddar mot skyarna. Hans krona. Kolzak motstod lusten att sänka huvudet i en bugning. 

Du behöver inte återvända.

Men varför inte? Saknar ni mig inte? Behöver ni mig inte?

Vi klarar oss bättre. Utan ännu en mun att mätta. Och du klarar dig ju fint.


Men jag är så ensam.

Yegor vände sig om och lämnade platsen. Hans mörka silhuett absorberades nästan helt av mörkret. Efter följde flocken.

Är du stolt över mig?

Kolzak ropade efter Yegor. Fadern svarade inte.


Kolzak slog upp ögonen. Dagens slut markerades av den sjunkande solen i horisonten. Hur kunde det vara så sent, redan? Kolzak insåg att han måste ha somnat efter att ha tränat. Han låg på en klippa på Azhekaslätten, ännu solvarm efter att ha lapat åt sig solens strålar under eftermiddagen. Ezekiel måste undra var jag är, tänkte Kolzak för sig själv och reste sig upp. Pärlor av metall klingade ljudligt mot stenen när de sattes i rullning av Kolzaks rörelse. Han hade blivit litet bättre på att utöva sin kraft, men än behövde han öva mycket mer. Munnen var torr och smakade lätt av blod, och huvudet bultade smärtsamt. Drömmen började falla i glömska.
 
Kolzak tog ett språng av klippan och började trött röra sig mot Ötamons skogsbryn, men hejdade sig i sina steg när en doft väckte hans uppmärksamhet. Plötsligt alert, började Kolzak se sig om, musklerna på helspänn. De kalla irisarna löpte raskt över området, sökte efter doftens ägare. 


[Pax till Ledenu!]

En duns när pumans kropp for i marken, raseriet fick huden att vibrera och ögonen var blodsprängda på den sandfärgade kroppen. Ledenu hade avbrutit pumans vilda jakt efter ett vildsvin och med det retat upp den rejält. Det hade resulterat i att puman försökt fälla Ledenu istället, den hade dock tagit sig vatten över huvudet när Ledenus raseri kickat in och han helt blint jagat efter puman. Blodet sipprade mellan hans tänder när han slet ett stort köttstycke ur bringan på den sandfärgade puman som fortfarande låg och kippade efter andan. Ledenu kände blodet rann över sitt öga i pannan och han blinkade frenetiskt för att få bort det, det började svida och gjorde synen grumlig. En hård fnysning fick blodet som låg i hans mun att flyga ut över puman. Köttet smakade beskt och tilltalade inte alls Ledenu. En blick mot himlen indikerade på att ytterligare en dag började gå till ända, även om den varit oerhört fattig på händelserika saker fick det här ändå att skapa ett litet rus i honom. Blodet som pumpade ut i takt med pumans hjärtslag fick det att tända en gnista i hans ögon - det här var vackert. Han granskade ingående hur puman försökte sprattla sig från platsen och skrek för att ta sig från vargen, Ledenu undrade mest över om den verkligen trodde sig skulle överleva det hela? Han tog ett steg fram och satte tassen på dess bröstkorg och hörde hur benen knakade under hans tyngd, ljudet var som ljuv musik och han slöt ögonen och slickade sig om munnen innan han gick och lämnade puman åt att kippa efter några sista desperat andetag.
 
Den stora sandfärgade vargen rundade precis en mindre klippa och var försjunken i sina egna tankar när ljudet av en duns plötsligt bröt tystnande. Dom gröna ögonen sökte sig upp mot kanten av klippan och han tog ett snett steg utåt för att försöka se bättre.
-" Om du är lika smart som smidig kanske du lever i ett par minuter till. " Orden var beska och rösten dundrade fram i halsen. Flinet som spreds på hans läppar kunde han inte dölja, det var kanske just detta han gått och väntat på hela dagen?

En främlings röst ljöd plötsligt och Kolzak snodde hastigt runt. Till en början såg han inget, tills röstens ägare trädde in i Kolzaks synfält. En låg flämtning undslapp hans svartkantade läppar. Det var en oerhört stor, sandfärgad varg med tre illgröna ögon som hade gjort Kolzak sällskap denna eftermidag. Främlingens nos var fläckad med blod. Blod. Kolzak svalde hårt. Minnesbilder från kvällen med Varya dansade för hans blick och han försökte skaka av sig dem. Det breda flinet på hannens läppar fick inte Kolzak att känna sig bättre. Orden ekade i Kolzaks öron. Om du är lika smart som smidig kanske du lever i ett par minuter till.
Kolzak tog det som ett hot och ville inte stanna kvar hos den hotfulle främlingen, men det var som att hans tassar fryst fast i marken. Varför hände alltid detta? I de allvarligaste av lägen blev Kolzak alltid som paralyserad.
"V-.. du..." stammade han skräckslaget med stora, blå ögon. Han stapplade bakåt, och lyckades finna balansen. Rädslan, skräcken var total och Kolzak fick äntligen kontroll över sina ben igen. Han satte av i riktning mot skogen. Det fanns inget annat sätt, och han tog den nerblodade vargens hot på yttersta allvar. Han var tvungen att fly, om han ville leva. 

Åsynen av den röda och svarta vargen lät sig inte väntas, flinet dansade över Ledenus läppar likt lågorna kring torra buskar. Han spetsade öronen och slickade sig om munnen, hanen verkade skrämd över Ledenus närvaro  - perfekt. Kroppen skälvde till när flämtningen från hanen nådde hans spetsade öron, ljuv musik att få höra skräcken som bildades i den andres kropp. Han kunde nästan dofta adrenalinet som med största sannolikhet rusade fram genom den andres ådror och han förväntade sig ett beskt svar tillbaka. Ett desperat försök att återfå kontrollen på situationen med att käfta emot, ett inte så smart val i Ledenus ögon men ack så förväntat. Så förvåningen som uppstod när den andre  stelnade till och mumlade fram några ohörbara ord. Ledenu tog ett par steg fram och satte tassarna på en stenbumling som stod nedanför klippan för att få bättre syn på främlingen  - när han plötsligt vände sig om och försökte fly. Ledenu började skratta högt för sig själv och tog sig smidigt och snabbt upp för avsatsen. Klorna skrapade i berget och han kände hur tassarna rispades av det hårda underlaget men han lät sig inte stoppas.
-" Där förkortade du just din livslängd med ett par minuter, typ alla faktiskt. " Han morrade fram orden medans käkarna gläfste efter den flyende hanen. Ledenu stängde ögonen och kände huden vibrera, smärtan och mörkret inom honom som välde ut så fort han öppnade ögonen och fäste dom på den patetiska lilla varelsen som desperat försökte fly från honom. Det inre mörkret tog kraft och Ledenu tog ett par gigantiska språng framåt och skällde högt och hotfullt innan han lät de mörka inre få full effekt och med inriktning på att sätta totalt skräck och djup sorg, att ge den tvåfärgade sin värsta mardröm. Ledenus kropp rusade av endorfiner när han kände att kraften fick fäste i sin nyfunna vän, det här var exakt vad han letat efter.

Kolzak hörde främlingens skratt eka bakom honom. Djupt, rått, oresonligt. Rädslan var som en klump i hans hals när han för allt vad han orkade sprang mot Ötamon, tillbaka hem. Han hörde den andre morra något bakom honom. Men Kolzak kunde inte urskilja ord. I öronen dånade ljudet av hans egna, vilda hjärtslag och hur världen susade förbi honom i den högsta fart han kunde uppnå. Kolzak flåsade, sträckte ut benen i de längsta kliv han kunde. Öronen var tätt tryckta intill nacken av obehag och blicken var vidögd. Skräcken var uppenbar i hans ljusblå ögon.
Något stack till. Något i Kolzaks hjärta. Något var inte rätt.
Något...
Höga skall ljöd precis bakom Kolzak och Kol spratt skrämt till. En skräckingjuten snyftning undslapp honom och han insåg att han grät av panik. Blicken blev suddig.
Och där var det igen. Starkare, den här gången. Kolzak snubblade till av den plötsliga chocken och föll tungt till marken. Han rullade några varv innan han slutligen låg stilla. Han visste att han borde ta sig upp, fly, men han kunde inte, han bara kunde inte. Han var så rädd att han inte kunde röra sig. Varje muskel i hans kropp hade stelnat och han darrade krampaktigt. Aldrig, aldrig hade Kolzak varit så rädd förr som han var nu. Och ledsen. Varför var han så ledsen? Varför led han så? Vad var det här? Vem hade gjort det här? 
Kolzak grät högt, rakt ut. Ylade i ful, skräckslagen fasa. Terrorn slog rot i hans hjärta och grävde sina så djupt att det sved.  Kolzak skrek efter sin mamma och pappa på modersmålet, men orden ebbade ut i darrig klagan. Röster ljöd högt och anklagande i hans huvud. Hat. De hatade honom, alla hatade honom. Vad hade han gjort? Vad hade han gjort så fel för att bli så hatad?
"Nej!" jämrade sig Kolzak. Han såg hur de suddiga konturerna av främlingen närmade sig, en stor sandfärgat fläck i hans synfält. Var detta hans verk? Nej, det här måste vara Kolzak själv. Som vanligt förstörde han allt, för sig själv och andra. Ett misslyckande, ett missfoster, en slagpåse för de som behövde. Han var inte stark, han skulle aldrig bli stark.
Han var värdelös. 
En värdelös ynkrygg!
Bedjande såg Kolzak upp på vargen, med en blick blandad av förtvivlan och den djupaste sorg. Tårarna hade blött ner pälsen över hans kinder och färgat mörka rännilar i hans röda fäll. Det var såhär det skulle sluta. Det var såhär han skulle dö.

Ledenu såg hela händelseförloppet från första parkett, saliven började rinna och hans yviga svans började vifta i ren extas. Öronen var riktade rakt framåt för att inte missa en enda sekund av det hela, samtidigt som allt detta pågick gick han med stadiga steg fram mot den röda hanens darrande kropp. Doften av dom salta tårarna fick hela honom att bli hård, hans muskler kändes stumma under huden och andhämtningen blev häftigare. Leendet var som en moders första anblick av sina valpar, det här var den enda lycka Ledenu någonsin visste av. Det här var ren lycka för honom. Dom salta tårarna ville han slicka i sig, han ville känna smaken av den rödes smärta och rädsla där han låg och vred sig. Han önskade att han vore honom i detta nu.

Ledenu stegade fram så han stod intill den andres darrande kropp, han hörde ett patetiskt ömkande om nej och hans leende sprack upp. Saliven forsade ur hans mun och ner över den andres kropp, sakta böjde han ned huvudet och lät den ljusa tungan lämna käften och möta den blöta pälsen runt ögonen. Samtidigt som Ledenu gjorde det fokuserade han sin kraft på smärta, om han lyckades rätt skulle det kännas som ögat slets ut från den andres kropp. Dom salta tårarna var precis som han föreställde sig dem ljuvligaste av delikatesserna i himlen skulle smaka, inte för att han någonsin skulle få biljett dit men han kunde inte tro att något skulle smaka så bra som det här.

Han höjde huvudet och granskade den andres kropp noga, dom där hornen? Tro om dom gick att plocka av?
-" Ligg still... " Mumlade han fram och gick runt hans huvud, fortfarande med sitt böjt över den rödes. Dom gröna ögonen tindrade nu helt maniskt på hornen och han satte en av sina tassar på hans huvud och bet tag i ett av hornen. Med detta tappade han även fokus från sin kraft och förlorade då kontrollen på den, nu låg 110% av hans fokus på dom här majestätiska hornen som han på något sätt måste få av den här patetiska lilla ungen.

[Lite PP, men är okej att PP den fullt normalt begåvade Ledenu tillbaka!]

Det var som att Kolzak var fast i ett trögflytande hav av tjära. Svart, tungt. Mörkt. Han sjönk djupare, drunknade. Bröstet brände av ångest. Han uppfattade knappt den andra vargens närvaro längre. Det inre mörkret hade nästlat sig fast, och stod nu i full blom. Ändå kände han främlingens andedräkt mot sitt ansikte. Varm, blodindränkt. Järndoft.
Något varmt och fuktigt droppade över Kolzak. Något varmt över hans öga torkade bort tårarna. Nej. Varför? Jag vill inte. Försvinn. Jag kan inte. Sorgen och ångesten vreds om, förtvinnades. Rötterna förgrenades i vassa sylar. Smärtan exploderade över Kolzaks ansikte och han skrek rakt ut. Ren och skär plåga. Kolzak var övertygad om att vargen slitit hans öga rakt ur ögonhålan och han skrek. Järndoft. Den var tung i luften. Järn. Lukten fyllde Kolzaks mun, nos, hals, och han mådde illa. Han ville kräkas.
N҉e҉j҉ ҉n҉e҉j҉ ҉n҉e҉j҉ ҉n҉e҉j҉ ҉n҉e҉j҉
Ligg still.
Så släppte det. Tillräckligt för att Kolzak skulle återfå andningen, tillräckligt för att återvinna synen. Han såg. Såg främlingen, kände en tung tass över hans huvud. Ångesten, sorgen, smärtan. Rötterna föll isär. Istället frodades vreden. Kolzak smärtade skrik övergick till ett stegrande, rasande morr, en dov varning som rosslade djupt i hans strupe. Han gjorde motstånd, ett försök att kasta sig upp på fötter, men han var ännu svag. Musklerna darrade utmattat, men adrenalinet gav honom kraft och han svingade med huvudet. Främlingen, nej, fienden skulle bort innan han kunde låta mörkret greppa Kolzaks hjärta igen.

Korpparet som flög framför fungerade som vägvisare. De hade upptäckt något som var bortom hennes förmåga. I maklig takt rörde sig unghonan över Ahzekaslättens karga landskap. Det var tyst och ödsligt så långt hennes klarblå ögon kunde nå. Tills ett hjärtskärande skri skar genom luften. Chocken fick henne att stanna i sitt steg. Ena korpen kraxade uppmanande och hon tog upp farten igen. Ännu ett yl i smärta ekade över vidderna.
     Varya visste inte vad hon skulle förvänta sig, men när gestalten av en enorm beige bjässe tornade upp sig över det gulna gräset tvekade hon. Hon stannade på stället, försökte se vad för stackars krake som fallit offer för besten.
     Rörelserna blev ivriga, hon kunde urskilja något som kämpade för livet. Det röda huvudet dök upp ovanför grästopparna och hennes hjärta stannade i bröstet. Kolzak. Ögonen naglade fast sig på honom. Minnena av deras möte i Ötamon var sköra och diffusa. Det kändes som mycket längre sedan än vad det faktiskt var.
     “Hallå! Vad håller du på med?!” hörde hon sig själv ropa. Varför? Det hade inte varit hennes ensak, men ändå stannade hon inte sig själv när benen automatiskt förde henne framåt.  
     “Släpp honom.” Stämman höll en skarp, men likgiltig ton. När tiken kom närmare kunde hon se de båda bättre. En sandfärgad, ful krake med tre giftigt gröna ögon och blodiga käftar. Varya ville nästa grimasera åt hur oanständig han såg ut. Kolzak däremot, han hade växt, hans horn hade blivit fylligare och större. Vacker. Det skulle vara en fruktansvärt skam att låta han dö inför detta monster. Varya skulle inte tillåta det.

Ledenus tänder höll desperat fast i den rödes horn, han spjärnade med sitt framben och använde sin kroppstyngd till hjälp. Men när kraften släppt började den andre kvickna till och försöka ta sig ur hans grepp.
-" aah still sa jah! " Mumlade han morrande fram med tänderna fortsatt fast runt hornet. Skarpa ord bröt plötsligt deras fantastiska moment dom hade. Ledenus mittenöga sökte sig till den som vågat störa deras stund. Ett nytt knyck fick Ledenu att tappa greppet om det vackra hornet och hans tänder blottades i ett rasanfullt grin. Strupen vibrerade och huvudet vreds mot den vita tiken, raggen stod högt och svansen var hårt upprullad på ryggen. Han vände sig mot henne och tog ett par steg framåt för att ställa sig mellan henne och den röde.
-" Sköt ditt eget om du vill se morgondagens ljus. " Morrandet steg till ett högt gurglande och ilskan bubblade i honom, hur hade hon ens mage att försöka lägga sig i det dom höll på med?! Denna skabbiga varelse var säkert ute efter hornen hon med, men dom var hans... Bara hans! Han gläfste ilsket och stod kvar med samma hotfulla kroppsspråk.

En röst ljöd. Bekant. Minnen sköljde över Kolzak när han hörde hennes stämma.
Hallå! Vad håller du på med?! Släpp honom.

Stämman hade väckt fiendens uppmärksamhet. Han tappade greppet om Kolzaks horn, och vände sig mot röstens källa, morrade åt henne. Kolzak följde hans blick, och där såg han henne. En svart och vit, så välbekant gestalt mot Azhekaslättens gulnade gräs. Det var hon, det kunde inte vara någon annan. 

Varya.

Fienden morrade hotfulla ord åt henne, all hans uppmärksamhet låg på henne. Han ansåg visst att Kolzak inte var någon att räkna med. Svag.
Nej. Inte svag. Inte inför henne. Inte nu. Han var inte som då. Aldrig mer svag. Aldrig mer. 
Kolzak kastade sig upp på skakiga ben. Tassarna bar honom, ostadigt, men de bar. Utan ett ord sänkte han huvudet och kastade sig mot fienden, gjorde en ansats att ramma rakt in i hans flank för att kasta omkull honom. Det fanns ingen tid att förlora.

Kolzak tänkte aldrig mer vara den svaga.

Varya såg med avsky på bjässen. När han reste sig var han ännu större, äckligare. Det drog i läpparna i en ogillande grimas. 
     “Jaha, du är en sån,” hon himlade med ögonen. En sådan som talade som om de hade någon slags auktoritet. Denna pajas skrämde inte henne. Innan Varya hann säga något mer hade Kolzak rest sig upp och anfallit. Den dåren! Den fårskallen! Brydde han sig inte om sitt liv, ville han dö?
     “Kolzak, din ljusbländade idiot!” utbrast hon åt honom. Det var inte såhär det skulle gå. Varya ville inte behöva avbryta detta med våld. Varför hade han inte bara tagit sin chans att fly? Nu hade hon inget annat val, än att försöka hjälpa honom med våld. Förbannat.
     Avståndet emellan dem slöts under ett ögonblick. Varya teleporterade sig fram till dem, nära nog för att ta ett språng från motsatt håll Kolzak. Tänderna var blottade när hon högg efter den sandfärgades bakben.

Ledenu fnös åt hennes kommentar, han var allt hon önskade att hon var den patetiska lilla bitchen. Läpparna vibrerade i takt med morrningen som gurglade upp ur hans hals, han slöt ögonen och kände mörkret vibrera inom honom ännu en gång. När han öppnade ögonen och skulle sätta fast dom i tiken hade den röde rest sig och kastat sig in i hans flank. Ledenu vacklade till och föll med en hård duns till backen. Ilskan om skrek ur honom och fick dom gröna ögonen att bli glasartade, raseriet var ett faktum. Musklerna fylldes upp i en rasande fart av adrenalin, hjärtat rusade fram och han kastade sig snabbt upp på fötterna och vände sig om mot den röde med öppna käftar. Totalt blind av raseriet högg han efter det första som fanns inom räckhåll. Han hade ingen koll längre utan dom väldiga huggtänderna och betarna jagade frenetiskt efter något att borra in sig i. Han hade ingen koll på att tiken nu var vid hans bakdel tills han kände en punkterande känsla i hans vänstra lår, blodet sipprade ut från dom tänder som trängt in och reaktionen var omedelbar. Han vände sig om och riktade sin käft mot tiken, raseriet gjorde honom helt blind. Han högg efter det som närmast fanns och det som just fått fokus. Varken framförhållning eller tanke fanns i hans handlingar längre.

Kolzak hörde Varyas ord, hon lät frustrerad.
Kolzak, din ljusbländade idiot!
Men det var redan försent. Vreden hade tagit överhanden och Kolzak agerade inte utifrån reson. Kolzaks hjässa kolliderade mot fiendens flank och kraften var tillräcklig för att fälla honom. Detta väckte fiendens raseri, som lös vildsint i dess tre, illgröna ögon Kolzak var darrbent och stapplade, men ilskan var lika glasklar i hans isblå ögon. Han sökte efter en öppning allt medans fienden högg vilt. Kol stapplade undan i rättan tid, undgick med nöd och näppe ett bett mot strupen.

Varya hade under tiden stängt avståndet mellan dem i otrolig fart och fått in en träff över fiendens ena bakben. Kolzak hade knappt sett henne röra sig. Det var som att hon var förmögen att röra sig i otroliga hastigheter, eller kunde teleportera.
I nuläget tänkte inte Kolzak över faktumet att Varya kommit till hans räddning. För stunden låg hans fulla fokus på striden. Varyas manöver var tillräcklig för att fienden skulle rikta sitt fokus på henne istället. Där såg Kolzak sin chans. Han tog till sin kraft, jorden. Metallen kändes för riskabel att hantera i nuläget, han var för oerfaren. Det vibrerade lätt under dem när han formade om jorden under den sandfärgade och styrde den mot hans stora tassar. Kolzaks plan var att låsa fast fienden i marken, låta jorden hårt krama om fiendens tassar och vrister. Det var något han inte testat förut, och det var inget som sa att det skulle lyckas, men han var tvungen att ge det ett försök. Kanske skulle det även vara tillräckligt för att distrahera honom från att hugga Varya. Kolzak insåg att han tänkte den tanken. Trots allt han mindes från kvällen de möttes, brydde han sig.

Precis i rättan tid mötte tänderna hans ben. Den enorma hannen rörde sig klumpigt i jämförelse med henne, mindre och lättare. Till det hjälpte hennes teleportation henne att ta ett kort avstånd otroligt snabbt. Varya tog sig undan. För ett ögonblick betraktade hon den vilda scenen. De två hanarna var förblindade av ilska, otämjbar vrede som tycktes få deras ögon att svärta. Var det lönlöst, skulle hennes inblandning vara förgäves?
     “Kolzak!” Rösten var skarp, kallande. Hon kunde se marken röra sig, vända sig i ynglingens vilja. Den sökte sig över bjässens tassar, försökte låsa honom i sina steg. Om det skulle lyckas var oklart, men även då skulle det bara handla om någon sekund. Det vilda raseriet gjorde honom onaturligt stark, även om de var två visste hon inte om vinsten skulle vara deras. Och det fanns inte ens som alternativ för Varya att riskera en förlust.
     “Kolzak! Lyssna på mig!” beordrade hon, innan hon kastade sig åt sidan när den äldre högg efter henne igen. “Du är inte modig, bara dum, om du låter den här torrbollen döda dig!” Du kan göra så mycket mer nytta vid liv. Det var en konflikterande tanke, en som rörde till det. Det var svårt att avgöra om känslan var genuin eller inte.

Ledenu kunde känna vinddraget när tiken nästan magiskt snabbt förflyttade sig framför honom, han vände sig efter henne och lät käkarna smälla igen en hårsmån ifrån henne igen. Ett vrål fullt av raseri och hat välde ut inom honom när han kastade sig efter henne igen i ett stort språng bara för att missa henne igen. När Ledenu skulle kasta sig efter henne ytterligare en gång vägrade hans tassar att röra sig, något hade slagit fast runt hans väldiga labbar och han stirrade ner medans kroppen skakade av ilska. Han vände blicken mot den röde och hörde hur tiken vrålade något åt honom, Kolzak... Det var så den hornbeklädda idioten hette. Ett flin spred sig över hans läppar och ett djävulskt skratt ekade ur honom.
-" Spring medans du kan, jag svär att jag kommer finna dig igen och då ska dina horn bli mina. " Den långa tungan slickade sig runt munnen bara för att i nästa sekund slå igen käften och använda raseriet och slita sig ifrån marken som bundit fast honom ett ben i taget. Sten och sand flög runt honom samtidigt som Ledenu kastade sig mot tiken igen och siktade på hennes bog då den var närmast, han ville slita av henne huvudet och bära hennes ögon som ringar - han ville se hennes blod flyta ur den förstörda kroppen. Kolzaks huvud skulle han se till att bära som hatt, nu var det inte bara hornen han ville ha.

Kolzak!
Rösten var skarp. Något brast. Vreden rann, om så för en stund, av Kolzak. Blicken rörde sig hastigt åt Varyas håll. Hon hade förflyttat sig igen och stod nu på avstånd, ropade åt honom med en skarp röst. Kallande. 
Kolzak! Lyssna på mig!
Han lyssnade, kastade ur stridens hetta. Insikten kom till honom, med Varyas ord. Det var lönlöst, fienden var så mycket starkare. Om Kolzak fått in en träff, innebar det att fienden skulle få in fem fler. 
Kolzak kunde inte dö denna dag.
Jorden hade klamrat sig fast vid fiendens ben, hårt, och han var låst. Det hade lyckats.
Spring medans du kan.
Spring.
Kolzaks ben rörde sig utan tanke, han sprang nu. Sprang så som han gjort otaligt många gånger. Han hade kanske gjort det för sitt liv tidigare, och då hade han i efterhand känt att det var rätt val. Klokt val. Även detta, hans flykt från den sandfärgade, var rätt val. Men ångesten skar. Han kanske aldrig kunde bli något annat än en ynkrygg.
Ljudet av vad Kolzak antog betydde att fienden tagit sig loss från hans jordfängelse, fick honom att springa desto fortare. Han visste nu att Varya hade rörelse och hastighet på sin sida, hon skulle komma ikapp. Ändå kastade han en blick över axeln, för att se att hon inte lämnades bakom i knipa. Kolzak såg storögt hur fienden, fylld av vrede och raseri, kasta sig efter Varya. Rader av vita tänder gnistrade, blodet runt hans päls, den ondskefulla blicken. Skräcken. Den var åter där och greppade Kolzaks hjärta. Slog rot. 
En dag kunde han kanske möta honom.

En våg av lättnad sköljde över henne när hon insåg att hon nått till honom, brutit honom lös från vredens fjättrar. Han flydde, och hon behövde inte längre oroa sig över honom. Varyas teleportation var ovärderlig när det gällde att hålla sig undan. Så länge den treögde inte fick tag i henne skulle hon vara säker.
     Men ögonen följde Kolzak ett ögonblick för länge. Varya hann se hannen i ögonvrån innan hans tänder skar genom päls och hud. I ögonblicket fyllt av smärta teleporterade hon sig innan käftarna fick tag. Genom den bleka pälsen kunde hon se spår av blod tränga fram. Ett förskräckt tjut lämnade henne - hennes päls, hennes hud! Rörd av det där äcklets tänder! Tankarna rådde inte mer än så, för Varya behövda skynda ikapp till Kolzak. Stegen var långa när hon slöt upp bredvid honom. Hon ville säga något, kanske var det ett förlåt som vilade på tungspetsen, men hon lät det förbli osagt. Det stramade och ilade över bröstet, tvingade henne efter en intensiv språngmarsch att sakta ner lite och se sig om ifall angriparen var efter dem. Avlägset bakom dem kunde hon se honom.
     De azurfärgade ögonen sökte sig till den yngres. Det fanns inget fientligt, inget hotfullt och mörkt i hennes ögon, inget som hungrade efter mer - inte som då. Varya övervägde att stanna vid hans sida, inte för att skada honom - hon trodde inte ens hon kunde om hon ville, han var så mycket större nu, så mycket starkare - men hon visste inte vad hon skulle säga. Ord kändes betydelselösa, och hon kände sig ännu mer kluven när deras blickar möttes. För ett hjärtslag, just innan hon blixtrade iväg igen, log hon ett mjukt, genuint leende.
     Varya landade flera tiotals meter bort. Leendet var borta men hon kastade ett sista ögonkast på honom innan hon återigen teleporterade sig iväg, hemåt. Men först behövde hon tvätta det tunna blodet ur pälsen. Usch.

[Varya is out boizzz!  :fingerguns2:]

Ledenu kände hur hans tänder rispade tiken precis innan hon försvann, han lät tungan smeka dom långa hörntänderna samtidigt som han slöt ögonen. Blodsmaken steg i munnen och fyllde varje smaklök, kände hur hennes blod smakade järn och lite beskt. Leendet sprack upp i hans ansikte när han slog upp dom tre ögonen igen, nu var hon ikapp Kolzak och skrattet steg i halsen på honom. Han tog ett par steg framåt och var på väg mot Kolzak igen, men raseriet hade brutits av att äntligen fått smaka på tikens blod och han lyckades dova kraften. Han hade viktigare saker för sig än att jaga efter Kolzak nu, deras vägar skulle korsas igen och han skulle ha hans huvud som prydnad på sitt egna om det så skulle bli det sista han gjorde här i livet.
-" På återseende... Kolzak. " Hans ton när han nämnde Kolzaks namn var slemmig och fylld av upphetsning, ögonen brann av lust och iver och stirrade in i Kolzaks. Tillslut vände han på framdelen och lät bakbenen vridas på stället innan han vandrade därifrån, nöjd över dagens lekpaus.

[Avslutat]