Ligg lågt, hade hon sagt. Isbloden är inga du vill bråka med. Blair hade tagit den vita honan på allvar, gjorde det fortfarande, men gjorde heller ingen ansats att styra undan från sin väg rakt mot ett isblod. Han var helt enkelt för nyfiken. Vad kunde Isbloden egentligen vinna på en sådan plats som den här? Ingen, speciellt inte en hel flock, skulle göra något av ren godhet. Åtminstone hade han svårt att tro det.
      Blair passade på när den gråa honan tillfälligt var ensam. Isbloden verkade röra sig i smågrupper, men om de nu var några att akta sig för, så föredrog han ett mindre antal. En kort blick slängdes mot horisonten, där solen snart gått ner. Om allt sket sig kunde han i alla fall räkna med någon sorts förstärkning.
     Med en huvudskakning bestämde han sig för att han inte var där för att bråka. Information, det var allt.
     Blair stannade upp någon meter bort från isblodet.
     "Du är ett Isblod, inte sant?" Rösten bar inga spår om tvivel, det var endast en hälsningsfras. "Varför har ni gjort det här? Varför skapa en sådan här plats?" Orden kunde tolkas som aningen otrevliga, men det fanns ingen sådan ton i rösten. Ögonen glimmade istället av en öppen förvirring.

[Även fritt fram för Amanita <3]

Ira hade hållit till kring islagunens utpost ett tag nu, mestadels för att få ett miljö ombyte och för att hon ansåg att det behövdes. De behövde hålla horden i schack och visa sig för Numoori. De behövde veta att de fanns här, inte för att ingjuta skräck utan mer respekt och visa sig starka. De var en styrka att räkna med. 
- Krigare av Isblod.
Svarade hon den okända vargen utan att vända sig om för att möta hans blick innan. Hon reste sig från sin sittande position och tog några smidiga kliv runt. De giftgröna ögonen lös starkt i nattens mörker och hon var slående lik en giftvarg, trotts att det inte existerade i hennes släkte alls. 
- General Ira, vem är det som undrar om jag får fråga?
Sa hon sedan utan att lägga någon större vikt vid hans egna frågor. Hon ville veta vem hon talade med innan hon tog sig in i konversationen. Han ville veta mer om Nordriket, det var en sak som var säker och hon skulle ge honom svar. Så småningom. Hanen var brun, markant mycket mindre än Ira och han bar ett par majestätiskt vackra vingar på sin rygg. Hennes blick synade honom noga med en viss nyfikenhet i sin blick.

"Krigare av Isblod." Blair motstod impulsen att himla med ögonen, och behöll en mask av artighet. Titlar hit, titlar dit - han var aningen för nonchalant för att bry sig om detaljerna. Att hon inte svarade på hans frågor var en besvikelse, men han var inte förvånad. Det hade varit ett naivt försök.
     "En undrande skeptiker," svarade han, men fortsatte, "Blair. Ingen, om du ser ur ett flockperspektiv." Han log snett, något avväpnande. Det fanns inga onda avsikter bakom hans fråga, men information var heller aldrig ofarligt. Åtminstone inte merparten av det han ville åt - men han väntade sig inte fulla svar ändå. Ira verkade något för klipsk för att något skulle slinka ur henne.
     "Jag säger inte att det inte är imponerande." Blair gled med bilcken över platsen. Yanamorë var det närmaste han kunde jämföra Islagunen med. "Men det måste väl ha krävt mycket av er?"

Ira upplevdes nästan alltid lite stel och kall vid första anblicken, det var få främlingar som faktiskt upplevde henne trevlig. Det var dem de var fel på inte henne. De ansträngde sig sällan för att skaffa bekantskaper så varför skulle hon? De giftgröna ögonen stirrade på den bruna hanen som tycktes ha något mystiskt liggande över sig. Han såg så lurig ut på något sätt. Hon höjde på ena ögonbrynet då han talade. 
- Flocklös, vandrare har även jag varit. Länge sedan dock. 
Svarade hon i mån om att visa för honom att hon inte såg ner på andra bara för att hon var stolt över sin egna titel inom Nordriket. Blair hette han i alla fall. Trevligt att få ett namn på främlingen. Hon log svagt emot honom, men tillräckligt tydligt för att det kanske skulle märkas för den uppmärksamme. Hon såg sig omkring då han talade och sedan tillbaka mot honom. 
- Vi gjorde vad som krävdes. Vandrar du ensam Blair?

Deras liv verkade ha varit tvärt om. Han hade inte varit något innan Occultos, och nu var han bara en flocklös vandrare. Han undrade om hon saknade det livet. Troligtvis inte, för här hade hon den optimala chansen att lämna sin flock. 
     "Nej", svarade Blair, och såg sig snabbt om. Solen sjönk mycket snabbare än han väntat, och han hade inte räknat med att de skulle få så lite tid tillsammans. "Min, eh, vandringspartner vilar. Hon har känsliga ögon, så vi vandrar på natten." Han hade en instinktiv känsla av att en sådan här plats inte skulle vara alltför förtjust i en vampyr. Fakargen upptäckte att han dragit ihop skuldrorna i en stel pose, och slappnade av. Amanita kunde agera dödlig. Bara för att hon sökte upp honom betydde inte det att hon skulle upptäckas. "Men hon är nog vaken snart. Jag kanske borde bege mig dit."

Ira höjde blicken och spetsade öronen, så han vandrade inte ensam. Orden som lämnade hanen förvånade henne dock, en ljuskänslig individ talade han om och något misstänksamt grodde inom henne. Det lät, underligt minst sagt. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, mer än att det kändes konstigt att han redan skulle gå. Fast i och för sig hade hon inte tänkt hindra honom. 
- Klarar hon sig inte ensam? Annars borde du kanske gå, om inte så hittar hon nog dig. 
Svarade hon väldigt obekymrat och såg neutralt på honom. Han verkade ändå vara en trevlig individ och det var aldrig fel med lite sällskap. De flesta vandrare var trotts allt inte så pratsugna så det blev ofta ganska många ensamma timmar, när hon inte spenderade dem med en flockbror eller syster. 
- Har du alltid varit flocklös eller vandrare? 

Amanitas frustration låg som en tjock stämning i det lilla skrymslet hon spenderat dagen i. Det bestod av en samling klippor och i en av springorna hade hon fått tillräckligt mycket utrymme att få plats samt hålla sig undan solens dödliga strålar. Hon kröp närmre öppningen hela tiden då gränsen sakta förflyttades längre och längre ut. Ibland drev ivern henne till vansinne, samtidigt som hon hade lärt sig att tålamod var en viktig dygd i livet. Hon stirrade intensivt på de sista strålarna som fortfarande letade sig in i öppningen. Så var de plötsligt borta och istället för att kasta sig ut tog hon sig lugnt ut ur sprickan. Hon sträckte ut den stora men vackert slanka kroppen och gäspade stort. Hon var verkligen en vacker syn med en svart blå päls som glänste när månljuset sakta letade sig fram mellan molnen. De intensiva ögonen glödde kallt i natten och ett roat flin prydde hennes ansikte. Med läskigt snabba lätta steg tog hon sig sedan fram över området. Blairs doft var lätt att hitta och hon tog sig över stora avstånd relativt fort. Om man jämförde med de dödliga. Hon saktade av i precis rätt tid. Doften av främlingen slog henne med häpnad. Det var något underligt med en stora individen som nu tornade upp sig framför henne. Denne stod intill Blair. Hon luktade bekant. Varför det? Misstänksamt tog hon sig fram de sista meterna som återstod emellan dem. Förvånat stirrade hon på individen med stora ögon. Mönstren, kroppshyddan var äckligt präglat av hennes egen mor. Hade tiken inte haft gröna ögon hade Amanita trott att Ascar mer eller mindre hade en dubbelgångare. Så lika var dem. Den giftgröna färgen påminde henne mer om FrostCut, så där fanns dem båda två i en och samma individ. Minnen slog henne med häpnad. Hon hade nästan glömt sitt eget liv. Här stod en individ som fick allt att väckas åter igen. 
- Så Blair. Vem kan ditt sällskap tänkas vara?

Åh, visst klarade Amanita sig ensam. Blair funderade på hur han skulle kringå ämnet och samtidigt besvara hennes fråga, när en kall fläkt träffade hans kind. Han sneglade åt sidan, och fann Amanitas bekanta gestalt. Samtidigt som han slappnade av, trygg i hennes närhet, väcktes en nervös känsla när han såg tillbaka mot Ira.
     "När man talar om rået", log han roat. "Mani, det här är Ira. Ira, det här är Amanita, min vän som jag talade om." Han nickade mot Ira, som för att visa att han inte glömt av hennes fråga.
     "Och nej, jag har inte alltid varit flocklös. När jag var liten var jag med i en flock, men det är länge sedan nu."

Ira stirrade på den mörka med sina giftgröna ögon. Adrenalinet pumpade genom hennes kropp och hon spände sig en aning. Hon såg nästan ned även på tiken som var förhållande vis högrest för att vara så nätt. Och även fast hon kanske borde känna en viss överlägsenhet med tanke på hennes egna grova kroppshydda och ännu högre manke så kände hon inget av dessa känslor. Nattens barn var vid närvaro och hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera det. Men så hörde hon Blairs röst genom det hela och hon vände sin blick emot honom istället. Han var alltså vän med den här? Eller var han en fånge? Besatt? Vem var Mani? Denna? Sedan slog namnet henne med häpnad och blicken vändes tillbaka mot tiken. Amanita. Hon mindes som en blixt från klar himmel. Fadern hade alltid talat gott om sin familj, sin ända syster, sin mor och sin far. Hon hade fått honom att beskriva dem i detalj för henne av ren nyfikenhet. Det var bokstavligen som om Amanita hade klivit ut ur hennes minne. Det kunde inte vara någon annan. Hon borde rycka sig upp ur transen, men hon förblev stilla. Slagen med häpnad. 

Amanita la till en början inte speciellt mycket fokus på den stora tiken framför henne utan försökte mest hänga med i samtalet. Var de befann sig någonstans. De talade om ytliga saker. Det förflutna. Nita talade sällan om det själv. Det var trotts allt så länge sedan. När främlingen var tyst ovanligt länge vände hon en fundersam blick åt hennes håll. Ira. Inget som fick henne att reagera. Där emot väckte hon minnen som hon inte riktigt kunde tolka. Hon la huvudet lätt på sned, vad var det för fel på vargen? Individen var slående lik.. Alldeles för lik. Vad konstigt. 

- Så du har valt att vandra sedan dess? Är flocklivet inget för dig? Er?
Iras röst bröt åter igen tystnaden. Hon försökte att inte fokusera på tiken så mycket. Eller skulle hon säga sin moster? En kall kår drog sig längs med hennes nacke. Det var något med situationen som gjorde henne fruktansvärt obekväm. Hon lotsades som om hon inte visste om att individen bland dem kom från nattens mörkaste avgrund. 

Amanita's ögon smalnade av och hon tog ett kliv fram mot tiken, nästan opassande nära. 
- Vem är ni egentligen?

Orden var påhoppande och framförallt inte alls lägliga.

Ira reagerade instinktivt och en varnande morrning lämnade hennes strupe i samma sekund som tiken klev fram. Hon vinklade öronen bakåt men pressade dem inte mot nacken. 
- Du kanske borde fråga din bror det istället. 
Hennes röst var barsk och de giftgröna ögonen blixtrade av irritation. Samtidigt som hon hade helt glömt bort vilket totalt underläge hon låg i.

Blair skulle svarat på frågan, om det inte vore för att situationen inte längre var artigt avvaktande. De båda honorna stirrade på varandra, och sedan klev Amanita fram. Blair släppte ut ett stressat andetag, och rörde sig även han framåt för att vara beredd på allt. Iras morrning var tydlig, men det föll platt inför den aura som vampyren utstrålade.
     "Vem är ni egentligen?"
     "Du kanske borde fråga din bror istället." Blair hade ett svagt minne av att de pratat om Amanitas familj, men han mindes inget speciellt om denna bror. Allt han visste var att han plötsligt var helt bortkollrad. Alldeles nyss hade de inte känt varandra, men nu fanns det tydligen en koppling?
     "Oooookej", sa han, och försökte sticka hål på den spända stämningen. "Nu använder vi våra ord och förklarar för stackars Blair vad som händer."

Nita stod tyst och irriterat kvar. Tikens morrning bekom henne inte alls även fast hon förstod varför individen reagerade som hon gjorde. Iras öron vinklades bakåt och Amanitas ögon gick från skarpa till förvånade. Helheten syntes plötsligt. De var trotts allt som kopior om man bortsåg från de giftgröna ögonen. Hon såg ut som en direkt ättling från Ascar. Hade Amanita haft en syster så hade den troligtvis sett ut såhär. Orden skar genom hennes inre. Fiero. Så detta var alltså hans dotter? Något annat kunde hon inte få det till. Hon var tyst eftersom Blair bröt stämningen med sin humoristiska sida. 

Ira vände blicken mot hanen och blicken syrade av irritation. De störde hennes annars så mentalt kontrollerade självbehärskning. Och glimtar av hennes tidigare annars så heta temperament kom fram. Hon skickade ut sina krafter mot hanen där fysisk smärta säkert skulle överraska honom. Det var okontrollerat och inget hon tänkte på, det bara blev så. Hon ville inte reta upp vampyren i onödan, men för stunden hade hon svårt att identifiera sig själv. 
- Ååå jag ber om ursäkt.. Din vän Amanita här borde veta lite mer om vett och etikett. Hon är trotts allt min faster.
Orden var skarpa, deras släktband var för henne inte värt någonting. Hon hade ingen koppling till sin familj. Det som irriterade henne och påverkade henne var troligtvis känslan av underlägsenhet samt bristen på respekt som fastern verkade glömt på vägen. 
- Varför beblandar sig de levande med de döda Blair?


- Du liknar henne. Otroligt mycket.. Ascar
Orden var beundrande. Det var mycket med tiken som påminde henne om sitt förflutna. Hennes korta tid med Kyoko och Devils. Tiden med modern och brodern vid sin sida. Minnen som nästan hade bleknat med tiden. Det var läskigt hur svårt det var att hålla koll på tiden när man aldrig blir påmind om hur fort det går. Tikens sista kommentar fick det inre monstret att vakna till liv och ett djupt mullrande stegade sakta upp ur hennes strupe. Två av dess samma slag, temperament hade hon så det räckte och blev över, vilket de tycktes ha gemensamt. Även om den andre verkade vilja dölja det väl.

Blair missade inte den irriterade blicken, men han var inte beredd på den plötsligt klara smärtan i bröst- och bukområdet. En liten flämtning slapp ur honom, och han böjde reflexmässigt lite på benen, som för att kura ihop sig. Känslan var vagt välbekant. Det kändes som när Shady låtit Iriea träna sina krafter på honom. Smärtan kändes verklig, men den gick inte att jämföra med något kroppen själv skulle kunna komma på.
     Ganska snart återfann han kontrollen, och tvingade kroppen att räta på sig till en mer högrest ställning än han haft innan.
     Smärtan ebbades snart ut, eller så förträngde han den bara. De gröna ögonen var nu smala som halvmånar, men han påminde sig själv om att vara den kontrollerade i sällskapet. Ett leende dök upp på läpparna, men det var smått förvridet och inte alls genuint. Faster och brorsdotter, alltså?
     "Mm, Ira," svarade han kyligt. "är det verkligen så lämpligt att prata om vett och etikett efter en sådan kyss?" Det här gången fyllde Amanitas morrning honom inte med lätt oro, utan snarare svalt lugn. Ira hade markerat att han inte skulle blanda sig i, och då skulle han låta henne tampas med vampyren på egen hand.

- Faster eller inte. Vad gör ni här?
Orden var misstänksamma och de giftgröna ögonen genomsyrade Vampyrens siluett. Hon var ung till det yttre, men med tanke på att hon själv var vuxen hade den andre levt betydligt mycket längre. Eller levt, varit död väldigt länge. Hon tänkte inte ge sig in i en strid hon inte kunde vinna, det var inte smart utan snarare korkat. En tanke som slog henne var att hon inte hade någon aning om hennes krafter ens tog på en vampyr. Hon fick ta reda på det senare i livet. 

Amanita studerade endast sin släkting samtidigt som morrningen långsamt ebbade ut. Det var tydligt att Ira var en smart individ. Stor i käften, men det låg lite i släkten om hon skulle vara helt ärlig. Fiero. Brodern var högt saknad. Hon kanske skulle bege sig för att leta rätt på honom? Han verkade vilja leva sitt liv utan henne dock. Tankar flög iväg, till andra som berörde hennes förflutna. Tiden stod nästan stilla. Hennes blick vändes mot Blair när frågan kom. Det kändes inte som hennes sak att svara på.

"Vi vandrar", svarade Blair, ögonen fortfarande smala av misstänksamhet. "Är vårt sällskap inte önskat så kan vi fortsätta, General." Han visste inte vart konversationen annars skulle leda. Ira hade markerat tydligt att det var ett samtal mellan henne och Amanita, och han kände sig märkbart exkluderad när han inte hade mer än ett hum om personerna de nämnde.
     "Om inte ni har mycket att tala om. Det är upp till dig, Mani. Jag är säker på att du kommer ikapp." Han blinkade åt henne, men stannade för att höra hennes svar. Blair var inte den som ryckte andra från samtal, och han ville ge henne ett öppet val.

Amanita stod tyst en stund, men fann sedan insikt i hur lite hon egentligen hon borde bry sig. Denna tik hade tydligt funnit ett syfte i livet och hon ville inte veta av sitt förflutna. Och hon respekterade det. Hon log svagt och lyssnade till Blairs ord. Han var en sann vän. 

- Jag tror vi är klara här. Lycka till med allt Ira. 

Hon följde sedan efter Blair med lugna steg utan att se sig om. 


[Avslutat?]