Krokiga flin [Eirocalyphtica]

Benet var fortfarande inte särskilt okej. Inamorta funderade på om inte giftet kunde vara till hjälp nu, och mota bort fysisk funktionsnedsättning som inte var till följd av giftet. Trots denna fundering tycktes giftet bara göra situationen värre och värre. Såhär ont gjorde det nog vanligen inte att tvingas halta. Det rörde sig nog om en fraktur, en liten spricka kanske, och det vore absolut inte underligt efter hennes fall i bergen som gick ovanligt bra. Hennes gång var stel när hon rörde sig över slätten. Det hade börjat töa och solen var äckligt munter, högt på himlen. Stint stirrade hon mot solen.
  "Va inte så glad", sade hon hest och sammanbitet innan hon tvingades slå ner blicken. "Har man sett på maken."
  Solen bränt en fläck i näthinnan och Inamorta ruskade irriterat på huvudet för att göra sig av med den. Den vek inte undan utan färgade hennes syn där hon gick. Öronen var bakåtslickade och hon kokade. Det var så ensamt att bara minnas en händelse ordentligt. Spridda skuggor av minnen fanns ibland, men så fort hon närmade sig för att hugga mot dessa minnen så slank de ur greppet och tonades ut till intet. Hon var ensam, så vitt hon förstod.

[ E I R O C A L Y P H T I C A A A A A A ]

Tica hade gått mot bergen då hon lämnade sina små men ångrat sig, hennes stolthet och fortfarande bubblande raseri hade dock hindrat henne från att återvända till månskogen. Senaste tiden hade hon spenderat i södra Numoori, sökandes efter det hon bara hört talas om via namnet: Savannen. Där skulle det vara varmt och soligt. Lugnt, föreställde hon sig. Hon tillhörde inte gruppen vargar som förbannade en munter sol, istället avskydde hon kyla. Eller vad kyla gjorde med hennes sköra kropp. 
Angående den sköra kroppen så hade hon fått vandra långsamt, vilket var en förklaring på varför hon ännu inte nått längre än till Numoorislätten. Långsamt mak, mycket vila, men väldigt lite långvarig stilla vila. Ändå knakade hennes leder varje stek hon tog och hon hade blivit van vid den ilande smärta varje stöt innebar. Hon var kanske inte riktigt menad att vandra, hon borde kanske skaffa sig ett revir. Men tanken var väl att det var vad hon skulle göra på Savannen, boa in sig och stanna kvar. Värmen skulle vara bra för hennes leder, solen bra för hennes psyke, lugnet som hon egentligen inte hade något bevis på att det fanns där bra för hennes själ. 
Men nu var hon inte där utan här, och hon började ifrågasätta sin förmåga att någonsin nå fram dit hon ville. Hon hittade egentligen inte ens utan följde ett av landets stora vandringsstråk på måfå. Nog gick hon iallafall åt sydost, det var bra nog. Den upptrampade vägen gjorde också resan betydligt enklare för henne än att gå i vild terräng, och majoriteten av sina dagar hade hon inget emot att stöta på andra vargar då och då. Idag kanske det skulle komma att ändras.

Den bärnstensgula blicken sökte över området efter att hon satt sig till att vila vid väggrenen, långt framför sig såg hon en gestalt som rörde sig än långsammare än hon själv. Av ren tristess lät hon blicken vila på vargen tills ett obehag började växa i hennes maggrop. Tänk om någon kollade på hennes? Tänk om hon såg ännu fånigare ut än den långsamma grå där borta när hon rörde sig i en haltande snigelfart. Ångesten bubblade upp och som oftast besvarade hon den genom att bli irriterad, vred bort huvudet och beskyllde främlingen för hennes dåliga mående. Valde att mycket aktivt studera marken mellan sina tassar istället. Känslan av att vara betraktad, av att behöver göra bra ifrån sig för att inte bli dömd av en okänd kraft låg dock stadigt kvar över henne. Likt en blöt filt eller bara som en extra ryggrad, den ålade sig i hennes kropp och höll hennes samtidigt nertyngd. Ångesten var en cancer.
Hon började stretcha sina leder mycket försiktigt, en förberedelse på att återuppta vandringen, åskmolnet inom henne vägrade bedarra. Med slutna ögon började hon fokusera på känslan av sträckande senor och värkande leder och stundvis fick hon ögonblick av klarhet i sitt sinne. När hon slutligen reste sig och försiktigt började ta sig framåt mådde hon lite bättre och läpparna var formade i ett snett leende. Det slocknade dock omedelbart då hon såg upp, främlingen var betydligt närmre och påminde henne om allt otrevligt i världen. Tappert försökte hon pressa undan den jobbiga, kämpade fram ett något bredare leende. Läpparna särades men istället för ett hej ljöd ett högljutt knak och hennes käke blev hängande på sniskan. Ur led. 
Tica tvärnitade med en grimage och rörde försiktigt på huvudet, försökte haka käken rätt igen utan att lyckas. Paniken syntes i dom uppspärrade ögonen och smärtan var allt hon kunde ta in. För utomstående såg det garanterat både läskigt och komiskt ut med den onaturligt sneda käken och skärrade varginnan. Hon var plötsligt oförmögen att ägna främlingen den minsta uppmärksamhet.

Det plötsliga knaket var vad som gjorde Inamorta varse om att hon ärligt talat inte var ensam. Hon agerade på impuls och bedömde att ljudet kommit så nära ifrån att hon kunde försvara sig själv. Så i ett hjärtslag svepte hon runtom, utan hänsyn för det skadade benet, högg i luften, insåg att inkräktaren var på tok för många decimeter bort varpå Inamorta sträckte sitt ben. Hon skrek rätt ut. En strid ström av svordomar vällde ur henne medan hon rullade ögonen åt benets smärta som tiodubblades där giftet sipprade ut. Hon kunde inte göra annat än att pladask falla till marken där hon flämtade och knep ihop ögonen riktigt hårt. Ilningar av smärta gick genom hela hennes kropp vid det här laget, och hennes spasmer föreföll sig vara pulserande i sin natur.

Inamorta panikade så en stund tills hon öppnade ett öga och lade märke till ståhejet som simultant pågick. Hon vickade på tassen och sneglade förundrat på den andra. Som också var i smärta. Relaterbart. Inamorta hävde sig upp, ett set rörelser i taget och mycket långsamt. Hon stirrade dumt på den andra som verkade ha ett problem med sin haka. 
  "Varför gjorde hon så..." andades Inamorta konfunderat.
  "Hallå va håller du på med", försökte hon och makade sig stelbent närmare. Hon kunde inte alls stödja på sitt skadade ben längre så hon tog det försiktigt.
  Det hade inte slagit henne att hon själv troligen inte hade svarat så duktigt om hennes egen käke såg ut sådär. Nå väl.