En större blå individ rörde sig bland dom stora välväxta rötterna, svala vindar ven igenom och bildade en musikalisk klang som den unga honan tyst hummade till. Hade hon höjt rösten så hade allt liv inom en viss radie flytt eller fått sina örontrummor förstöra, det fanns dock inget roligare än att sjunga tyckte hon. Men hennes mor hade berättat för Mirage redan som ung att hon hade en stämma som ingen annan och där med hållit sig till att humma så länge någon befann sig i närheten.

Mjukt hoppade hon upp på en större rot för att sedan ta sig lite högre upp, sträckte på den långa fjällklädda kroppen och dom stora läderlika vingarna. Hon gäspade stort och svepte till ned den långa draklika svansen några gånger innan hon satte sig ner och såg sig omkring. Det var ett mycket vackert område, rötterna bildade intressanta mönster som gav henne ett lugn som inget annat kunde ge. Inte ens hennes lilla mors stoft som var det starkaste i hela flocken.



[Huvudvärk och på mobil nu kör vi! Pax till Aurora]

Aurora hade nästan helt slutat att komma till Måntemplet. Med Civitas så nära, och så bekant, fanns det egentligen ingen anledning för henne att dra sig till templet. Trots det hade hon dragit sig till Ötamon igen, kanske av ren vana, kanske för att beundra pälsarna hos besökande vandrare.
     Något blått en bit upp fångade Auroras blick, där hon van kryssade mellan rötter. Först växte en iver i henne, för hon såg bara de vackra färgerna, men sedan tog hon en närmare blick. Fjäll? Som en fisk? Usch! Intresset falnade genast och hon rynkade på nosen, oresonligt irriterad av besvikelsen. 
     Den röda svepte förbi, utan att säga något, men sände vassa blickar åt ödlevargens håll så länge hon kunde se henne utan att vända på huvudet. Fjäll! Aurora fnös. En sådan päls kunde hon inte ha.

Mirage satt i sin egen lilla värld när någonting i ögonvrån fångade hennes intresse. En röd och mycket vacker varginna passerade förbi och hon drog brett på mungiporna. Försiktigt reste sig den blåorangea tiken och den långa blåa svansen piskade glatt till.
'Hej!' Ropade hon med en ivrig röst och började röra sig emot främlingen. Ju närmare Mirage kom desto vackrare insåg hon att tiken var, alla små smycken och detaljer fick dom två färgade ögonen att tindra av nyfikenhet. Aldrig förr hade hon sett något eller någon så vackert.
'Så vacker ni är.' Rösten var låg och fylld av förundrad och den blåa riken stannade upp någon meter ifrån den röde. Jämtemot det hon själv hade sett av sig själv i vattnets spegelbild så hade hon inte en chans, oavsett vad hennes mor hade berättat så var hon inte vacker. Speciellt i utseendet kanske men denna röda hona såg ut som en gudinna.

Bakom sig hörde Aurora hur den blåa lämnade sina rötter, och rörde sig mot henne. Med ett stygn av irritation vände hon sig om, redo att snärta till.
     "Så vacker ni är." Aurora blinkade, först oförstående, sedan förvirrat. Inte för att det inte stämde, men det var det sista hon väntat sig. Irritationen smälte bort likt snö i solen, och lämnade en varm glöd efter sig.
     "Men åh", svarade hon med falsk blygsamhet. "tack, menar du det?" Nu med ett varmt, genuint leende mötte hon honans rosa blick, och kunde inte undgå att se hur blicken vandrade till hennes smycken och hjortpäls.
     "Gillar du dem?" undrade hon och kände sig givmild. "Du borde ta dig till Civitas om du är intresserad. Här i Måntemplet finns inget att hämta." En liten ton av hån smög sig in i rösten, men försvann snabbt när Aurora solade sig i glansen.

Hon nickade till tikens ord och svepte till med den långa fjällbeklädda svansen. Hon hade tjocka men mjuka fjäll som skimmrade i alla nyanser av blått, ljusare nästan vita ränder längst med svansen och längst ut en beklädd toffs i ljusblått och vitt. Mirage hade ett mycket unikt utseende men allt hade valts av en sån noggrannhet att det smälte in i ett inte allt för dåligt utseende. Hon hade iallafall ett gulligt ansikte med sina längre huggtänder, rosablåa ögon.

Det lös om henne när hon granskade tikens smycken och pälsar, allt smälte ihop så väl att hon nästan började fundera på hur hon själv skulle kunna se ut med sådana smycken och pälsar.
"Dom är jätte vackra, det klär er verkligen." Stämman var mjuk och Mirage log lite grann mot henne.
Civitas?
Aldrig hade hon hört det namnet förr och såg lite undrande mot den röde. Och lämna Ötamon, henes familj och hem. Men det var något med främlingen men Mirage visste inte riktigt vad det var.
"Kan du ta mig dit?" Frågade hon aningen osäkert med sammanbiten blick.

Aurora fladdrade bara med ögonfransarna åt den nya komplimangen. Det som verkligen intresserade henne var svaret på hennes fråga.
     "Kan du ta mig dit?" Ett smalt leende klädde Auroras ansikte.
     "Åh", kuttrade hon. "Naturligtvis. Ska vi?" Och så ledde hon vägen för de båda mot Civitas.

[Avslutat!]