Mörkret låg över den töta skogen trotts solens starka strålar så var det lite ljus som tog sig igen om dom mörka trjocka grenarna. Fanns inte mycket till liv där inne heller men det stoppade inte en viss flock från att ha slagit rot där, fördelen var att dom mer eller mindre förblev ostörda.
En välbyggd ung tik rörde sig bland träden med starka långa steg, för sin välbyggda kropp så såg hon ändå oerhörd smäcker och vacker ut. Men utseendet var mer eller mindre bara en täckmantel för vad som egentligen rörde sig där inom, en het donna med fruktansvärt kort stubin som inte skulle tveka att hugga ifall den motsatte käftade emot nog. Dock så hade tiden i Draugai lärt henne att behärska sitt humör runt dom som kallades familj, för det såg hon flocken som. Sin fristad och hem, familj och lugn.

Bushi stannade upp och såg sig omkring, solen stodd relativt högt och tiden låg väl kring mitt på dagen. Hon lyssnade efter oönskade ljud och dofter. En sekund, två, tre. Dom gula vagt glödande ögonen blev smala som sträck och dom mörka läpparna drogs upp och ett vagt irriterat morr mullrade i strupen.
"Kom fram ditt kräk!" ropade hon med en skarp och varnande stämma. Hade det varit ett bytesdjur så hade Bushi aldrig lagt energin i att se åt dess håll, men detta var något annat. Något helt annat, en inkräktare!

[Caedes fick träffa Bushi istället ]

Hon fnös och tittade på den mörka hanen som klev fram, något äldre men dom båda verkade vara i samma storlek och ett leende sprack fram i hennes tanke.
När han öppnade käften och klämde fram ord så blev hennes uttryck hårt och en ton irritation växte fram. Hon spände sig och den redan grova kroppen växte och dom ljusa tassarna rörde sig emot hannen.
"För ditt eget bästa så är det nog bäst att du lyssnar på en gång och inte käftar emot." stämman var hård och dom vita tänderna hade fått en rödorange nyans och het ånga lämnade dom mörka läpparna när hon rörde dom. Hela tiken skrek kamplust och dom intensiva glödande ögonen spärrade fast sig på hannen. Hon hade inte känt en sån rush på länge och ville få använda det till nytta, värmen som fanns inom tiken gjorde sig tydlig med dom glödande tänderna och ögon. Det pyrde även lätt från hennes man och det var inte långt ifrån att hela tiken skulle stå i brand. En livs levande brasa stodd framför honom, hennes tänder var lika heta som glöden själv och hennes blod kokade mer eller mindre inombords. Dom mörka läpparna särade på sig och ett ångande moln steg upp i luften framför henne.

Caedes stod stilla och granskade den robusta tiken som stod framför honom, den eldröda pälsen och dom glödande ögonen ingav ett farligt men vackert uttryck. Hon såg nästan orörd ut i jämförelse med han själv, den sargade kroppen som inte levt länge men har under tiden den vandrat på jorden redan fått utstå en hel del. Huvudet ticsade ofrivilligt till precis innan hon började röra sig. Han höjde sitt ärrade huvud och blåste upp bringan, tiken såg ut att vara redo för strid i vilket ögonblick som helst och Cae tänkte inte vara den som skulle vara sen att agera. Han höjde läpparna i en varning att han tyckte hon kommit nog nära nu. Hennes prat fick honom att höja ett ögonbryn och flina retsamt.
-" Nu får du bestämma dig, antigen skulle jag komma fram vilket jag gjorde och med det lyssnade... Såå jag tycker nog att din just uttalade mening saknar grund. " Han lät både flinet och ögonbrynet ligga kvar i samma ironiska uttryck.

Ångan som steg från hennes läppar fick hans ögon att smalna lite, en viss tanke om att hon snart skulle börja spruta eld på honom svepte genom hans huvud. Han hade aldrig hört om en varg som hade en eldsprutande kraft - men sen visste han ju inte allt heller. Caedes rörde kroppen i en halvcirkel runt henne, noga med att aldrig vända ryggen eller hela sin sida mot hennes front han tänkte inte göra en oprovocerad attack enkel för henne. Åter igen steg ånga från tiken och den här gången likt ett moln ur hennes käftar, Cae kunde inte låta bli att skrocka till lite retsamt.
-" Du ser ut att behöva dammas av.. så som du pyser. " Han gläfste retsamt och vände upp bogen och huvudet mot henne med raggen dansandes över ryggen. Vad trodde tiken att hon var? En snorvalp var vad han såg framför sig.

Lugnt stod hon kvar och lyssnade på hannens ord och hennes ögon följde honom men helt oberörda, nog hade Bushi bara kunnat förklara att han har vandrat in på privat mark men åt andra sidan så njöt hon av detta. Iwaku skulle nog inte lägga någon större energi på vad hon har haft för sig ute på revirets kant och speciellt inte när det kommer till friströvare.
"Åh lilla vännen, lägg inte krokben på dig själv." stämman hade övergått till sarkasm och retfullhet. Bushi lekte och försökte provocera honom till attack och det såg ut att fungera och hon behövde knappt göra. Kanske var bara hennes energi och hållning nog för den mörke.

"Jag behöver då iallafall inte bygga upp lite..." Bushi tystnade och granskade honom, lyfte på ett bryn innan ett brett hånflin sprack fram och det nästan sprakade om dom gula lysande ögonen.
"... kött på benen."
Klen eller ej så var det något med hannens uttryck som fick henne att se honom som en liten kyckling som försöker blåsa upp sig och göra sig så stor som möjligt, inte för att det hade någon större effekt på henne.

Caedes ticsade med huvudet och kände ilskan bubbla upp inom honom. Den här lilla flicksnärtan skulle nog allt få lära sig ett och annat, han var säker på sin sak att hon inte skulle vandra ifrån honom utan åtminstone ett par blödande sår - att hon dessutom verkade triggas av hans små ord gjorde hela saken mer... roande. Han särade på käken och skrockade ut ett kallt skratt, hennes ord var dåligt valda och han kunde inte låta bli att skaka på huvudet.
-" åh nej gumman, det är inte jag som fäller krokben på mig själv. " Han sneglade på henne och lät klorna borras ner i marken, benen låstes i ett järngrepp för att stå emot om hon skulle kasta sig mot honom. Men inget hände, nästan besviken tog han ett kliv fram och hörde henne prata igen. Han sänkte huvudet lite och leendet spred sig likt en eld över hans läppar, hon bäddade sin egen grav.

Cae lät dom spända musklerna explodera ut i en snabb attack, han tog två snabba språng fram innan han kastade sig mot hennes nacke med vidgade käkar. Ljudet som bubblade ur hans hals var blandat av ett skrik för kamp och en morrning. Hans ögon lyste av stridslust och varje litet muskelfiber i hans kropp exploderade ännu en gång av adrenalin.
Dem vita tänderna borrade sig in i hennes hud och han satte sin högra framtass mot hennes bog för att spjärna emot, förhoppningsvis skulle han lyckas slita av en stor bit av hennes skinn och göra en lättare ingång till att sedan kunna flå henne levande.

Åh den lilla skiten hade ingen aning om vad han har get sig in på, skulle han hugga i henne så skulle det vara som att tugga på kokande vatten. Och det såg inte ut att vara långt borta innan det slog om för hannen, Bushi verkade bara behöva vänta ut honom.

Mycket riktigt så tog den mörka hannen ett spräng emot henne men istället för att undvika attacken så vände hon upp bogen och högg på samma gång efter hans nacke för att låsa fast honom, borra in dom glödheta tänderna i hans skinn.
Tänderna grävde sig in i hennes bog och hon gav ifrån sig ett ljud, en blandning av ett grymt och skrik av förtvivlan, njutning och ilska. Dom lysande ögonen vidgades och det breda flinet kröp fram igen.
Vad som hade känt som en evighet hade inte pågått mer än en eller två sekunden och hannen satt fortfarande fast i henne. Det gnistrade till i pälsen på Bushi och ett eldhav antändes och en ilsken man av eld nästan exploderade fram längst hennes rygg, bog och nacke för att sen långsamt slutas runt hennes hals. Inte bara rann hennes heta blod ner i halsen på henne han mer eller mindre bet i ren eld.

Caedes självförtroende sköt i höjden över att ännu en gång haft rätt och lyckats. Han kände smaken av hennes blod och adrenalinet fick som en nytändning. Cae spretade med tårna för att få bättre tryck kraft. Just som han skulle till att slita med alls in kraft kände han hur hennes tänder borrade sig in som ett glödhett järn i sin nacke. Han svalde i ren panik och kände samtidigt den brännande känslan ringa sig ner från hans tänder och ner i svalget, tikens blod var hetare än någon eld han känt.  Plötsligt såg han hur hennes kropp antände och han kände doften av bränt kött stiga runt sin nos, dock var det han som stektes.

Cae skrek med läpparna fastbrända i hennes hud, han kände tassen nästan smälta mot hennes päls och han försökte med alls in kraft kasta sig bort från det inferno som han satt fast i. Han kände hur en bit av hans nacke stannade kvar i hennes käft när hans kropp landade på marken. Den svarta varghanen skrek i panik medan han rullade runt för att släcka sig själv, den brända doften och smaken fick andhämtningen att nästan stanna upp. Vad i helvete hade han gjort.


Varje andetag som rosslade genom den brända strupen skar i honom, tassen han haft mot tikens kropp pulserade i starka smärtor och nosen kändes som den fortfarande brann. Allt han tänkte på nu var att han på något sätt måste lyckas komma undan den här tiken!

Luften fylldes av skrin och dofter av förödelse, skräck och smärta.
Han hade lyckas slita sig loss från hennes grepp och rullade nu runt på marken och började söka sakta men säkert bort ifrån henne. Skuggorna från skogen fick hon att se ut som en flammande demon från helvetet själv och inte blev det bättre när hon log från öra till öra. Elden runt henne la sig lika fort som den hade blossat fram och det enda han kunde se var hennes lysande ögon och vida glödande leende långsamt närma sig.
"Ska du redan gå, vi har ju precis börjat." Bushi la huvudet lite lätt på sida och stannade upp, såg ner emot den krälande lilla masken på marken. Hade han haft någon aning om vad han hade gått upp emot så hade han nog varit smart och vänt lika fort, inte för att Bushi har emot lite lekstunder till och från.
"Så ska vi ta och avsluta detta eller vad säger du?" hon lät nästan lite besviken men med dom skador han hade dragit på sig så såg hon döden som den mest barmhärtiga just nu.

Dantalian bevakade det hela på avstånd, med viss lyster i sin annars så döda kalla blick. Underhållning var trotts allt aldrig fel. Han hade vandrat i ensamhet länge, så att träffa på två individer under samma natt tillhörde inte vanligheterna. Han höll sig oftast undan. Socialt kompatibel med andra var han inte direkt. Han stegade fram ur mörkret under tystnad. Inget direkt dramatiskt ännu. Han antog att de inte direkt la märke till honom heller. Han stirrade på tiken och fokuserade. De mörka krafterna som han besatt skulle skicka en obehaglig känsla kring henne utan att hon kanske skulle förstå varför. En känsla av obehag som utan avbrott kunde växa till rädsla och tillslut skräck. Kanske kunde han även få henne att frukta honom och för sitt egna liv. Om han hade tur. Alla individer svarade olika, men hans inre krafter var starka. Elektriciteten var svårare att kontrollera och hans enorma kontrollbehov gjorde det svårt för honom att vilja använda sig av den. Till skillnad från sin mor som använde sina krafter hej vilt, om så en flockmedlem eller hon själv blev skadad och fördärvad på kuppen. Farlig tik de där. Dum i huvudet måste hon också varit. Dantalian flinade svagt. Troligtvis hade hon upptäckt honom vid det här laget. Den enorma hanen trädde ännu längre fram. 
- Inte ska man skada de små. Eller tycker du det? 
Hans blick sjönk ned på henne. I så fall kunde han göra detsamma emot henne. Han ville bara höra hennes åsikt kring det hela, innan han tog tag i saken.

Caedes vred sig i plågor, sån här smärta hade han aldrig någonsin känt tidigare. Allt, precis allt gjorde hysteriskt ont. Han kippade panikartat efter andan och vid varje andetag han drog in rosslade hans hals och smärtan spred sig ännu mer. Tiken pratade till honom men han kunde inte svara, hans stämband var vidbrända och skulle han försöka tala skulle han nog dö i smärtan som uppkom. Han hade lyckats släcka elden med sitt rullande men smärtan ville inte ge sig, han behövde söka rätt på kallt vatten, han måste ha något att svalka sig i. Det var ju så han hade fått lära sig om man råkat bränna sig på eld - svalt vatten. Hans ögon rullade i huvudet på honom och adrenalinet som rusade i hans kropp fick hans huvud att ticsa värre än vanligt.

Från ingenstans hörde Cae ytterligare en röst, den här gången en mer maskulin röst. Han försökte se i ögonvrån vem eller vad det var. En mörk, gigantisk varg hade trätt fram och pratade mot tiken. Cae insåg att han måste bort, han måste långt bort och det nu. Han började rulla ett par varv innan han försökte sig på att resa sig på tre ben, ansträngningen krävde ett djupt andetag och den tunga kroppen säckade ihop av smärtan som sköt genom hans kropp. Han ville dra efter luft men kippade försiktigt efter syre, det gick bättre men långt ifrån smärtfritt.

Hon log brett och gjorde sig redo att lägga in den sista stöten när en konstig känsla plötsligt började tränga sig på, klättra över henne med oerhörda obehagliga tyngder och Bushi stannade upp och bet ihop. Leendet försvann och böts ut mot en irriterad grimas, uttrycket var tungt och hon fnös till. Öronen la sig tätt mot nacken och den glödande blicken vändes in emot skogen, någon annan var här och det var inte fören nu Bushi kände av det eller tänkte på det. Hon hade blivit så uppslukad av fighten att den andra vargens närvaro hade inte berört eller kommit i hennes tanke fören nu.

En stor mörk hanne kom fram från skuggorna och såg ner emot henne och den röda tiken tog några små steg tillbaka med raggen rest och tänderna blottade.
Orden som lämnade honom fick henne att se aningen frågande emot honom och sen bort emot den andra svårt brända hannen.
"Jag tror vi har olika syn på vad som är smått." sa hon med en kylig stämma och fnös irriterat. Tiden i Draugai hade lärt henne uppskatta det hon hade och hade denna mörka hanne varit en valp eller ungdjur så hade hon aldrig get honom såna skador. Men är dom jämngamla, stora och dumma dog att inte lyssna så ser hon ingen anledning att inte sätta dom på plats.
"Så du får gärna förklara vad som är smått för dig." Bushi blängde lätt på den stora mörka hannen och rös till över känslorna som hade klängt sig på henne, obehagliga och aningen kvävande känslor.

Dantalian flinade smått när tiken reagerade instinktivt direkt. Inferno varg, mest troligt. Den röda pälsen, glödande ögonen och den brutala elden som kraft med mycket humör avslöjade tiken ganska fort. Han stegade fram ytterligare ett steg, mest för att ta platsen som hon gett honom frivilligt. Det var hans sätt att manipulativt ta del av det utan att verka mer hotfull än vad han redan gjorde. Han lät ett lågt hummande lämna honom när orden nådde hans öron. De iskalla pupillösa ögonen stirrade sint på tiken och han använde sina krafter för att skicka så starka känslor som möjligt hos tiken, han försökte till och med framkalla skräck. Det var en svår sak hos vargar som sällan kände skräck överhuvudtaget. Det var det som var utmaningen. Roligt. 
- Du är liten i mina ögon. 
Svarade han bara med ett flin. Det indikerade att han inte borde skada henne om hon slutade ge sig på den stackars mörka vargen. Den tycktes inte förtjäna att plågas av elden. Frågan var om han skulle hålla sig till sina egna råd eller inte.

Caedes försökte fortfarande desperat få åt sig luft, syret i hans kropp verkade aldrig riktigt komma in i blodet. Huvudet blev lätt och mörkret blev lite mer påtagligt. Han sträckte fram den friska tassen och sköt på med bakbenen. Huden sträcktes och han skälvde till i smärta. Det här gick inte han behövde komma upp på benen. Ögonen stängdes och han andades sakta in för att samla kraft och stålsatte sitt huvud för att komma upp på benen. Han spände musklerna och hoppade upp, han sneglade mot dom två vargarna som stod ett par meter från honom och han tog ett hopp framåt. Luften forsade ut ur strupen och han fick blunda ännu hårdare för att inte skrika i smärta, sakta drog han in luft igen och hoppade ett par steg framåt på tre ben igen. Han drog in dofterna för att försöka lokalisera en bäck eller annat vattendrag och tog sikte på doften och hoppades att han inte var allt för långt ifrån.

(Caedes hoppar haltande iväg och hoppas att han ska överleva, om ni vill får någon av er försöka hindra honom annars försvinner han iväg! :3)

En obehaglig känsla spred sig inom henne och Bushi växte irriterat mot den stora svarta hannen och den irriterade minen böts ut mot ett brett flin, mer eller mindre ett hånflin. Ju räddare eller plågad Bushi blev ju mer eggad blev hon att resa sig upp och slå emot och vad det än var med denna hanne så ville hon hugga, slita tag i hans strupe och höra blodet koka under den mörka pälsen.
Den andre hannen hade helt försvunnit ur hennes tankar och om han lyckades ta sig iväg eller inte bekom henne inte alls.
"Vad ni än håller på med så råder jag er att sluta." man kunde höra att hon nästan roades av det hela men samtidigt ville inte ge sig på honom. Dom glödfärgade ögonen lös intensivt och Bushi tog några steg emot honom med öronen på spänn och den rödvita svansen ståendes rakt upp. Ju mer skräck han ville sätta i henne ju mer energi och hetta fick hon inom sig och behovet att göra sig av med det växte sig starkare för varje sekund.

Dantalian ägnade endast den svarte en kort blick när denne valde att försöka fly från platsen de befann sig på. Han flinade svagt, tänkte i sitt inre att han skulle samla in den skulden senare. Jaga honom, få honom att känna sig trängd. Senare i livet. När han behövde något i gengäld helt enkelt. Den bitska röda honan var desto mer intressant och rolig framför allt. Kraften bet ganska kraftigt på henne, men den påverkade henne på ett annat sätt än många andra. Det var spännande. Och roligt. Öronen vippade från sida till sida, men han stirrade bara på henne när hon kom närmre. 
- Råd och råd. Jag behöver inga råd. 
Svarade han kallt och flinade. Lät sig själv samla den statiska energin som började samlas kring dem med de höga energinivåerna. Han såg roat på tiken och valde att sätta mer skräck i den lilla kroppen. Snart hade han tillräckligt med samlad elektricitet ändå. Det skulle bli roligt. Tiken må vara av inferno blod, men han visste att eld var smärtsamt. Visste hon att elektricitet inte bara gjorde ont där man bet? Utan den gjorde ont genom hela kroppen, genom varje organ och chocken kunde vara brutal. Han hoppades att det snart skulle rinna över, han kunde ta skadan för att se chocken överrumpla tiken. Ta och ge brukar det heta. Han ville egentligen inte slåss, det spelade honom ingen roll. Det var reaktioner och händelser som triggade honom, tills han blev uttråkad. Då skulle han helt enkelt vända på klacken och gå.

Hon såg irriterat emot honom och fnös ilsket men gjorde inget mer än så. Vem han än trodde att han var så hade hon orsakat nog med problem och ville inte orsaka mer.
Istället blossade elden runt hennes röda nacke och rygg, kunde hon inte sätta tänderna i den mörka idioten så kunde hon göra av sig med värmen på saker runt henne.
"Jag säger det inte en gång till." det lös om dom gula ögonen och hon rörde sig emot honom.
"Du ser hemskt mycket smartare ut än förra kräket så visa mig att jag har rätt eller brinn." elden hade spridit sig till marken och två tunna strimmor av eld rörde sig emot honom i en lugn takt, lågorna var mörka och hade ett hungrande sken om sig.
"Eller är det någonting speciellt som har lockat dig hit?"


[idetorka prutt]

Elden rörde sig närmre men Dantalian flinade bara hånfullt emot den röda tiken. Hon gav så mycket reaktioner på allt han gjorde. Det var det som triggade honom att fortsätta. Den långa svarta pälsen började spraka med blå vita elektriska sken. Han ville se om hon skulle backa eller inte. Precis som han kanske inte skulle backa för elden. De kalla döda ögonen började blixtra, men med en kontrollerad uppsyn. Till skillnad från hans mor och hennes oförutsägbara humör var Dantalian väldigt mycket mer kontrollerad i sinnet. Även om han likt henne var väldigt oförutsägbar i vad han valde att göra med individer runt omkring honom. Han agerade dessvärre ytterst sällan på känslor, eftersom han tycktes inte äga några. 
- Ååå underskatta inte den stackars kraken. Han kanske är smartare än vad du tror. 
Svarade han bara och hånlog åter igen. Såg utmanande på henne och lät en mindre elektrisk blixt spraka iväg i riktning mot tiken. Endast en liten, knappt skadlig men som alla vet är elektricitet knappast något trevligt att få ledande genom kroppen. Det kan vara riktigt obehagligt även i mindre skala. 
- Oh ja, du är sannerligen en intressant varelse.