En medelstor ärrad grå hane ligger på en strand vid sjön och njuter av solen och dess värme. . Han klipper lite med öronen och lyssnar på ljuden runtomkring sjön. Där han ligger kunde han se vilka djur som kommer och går till sjön.Han sveper lite med svansen och gäspar stort, han var uttråkad, rejält uttråkad. " GÄSP" tänker han för sig själv. Det hände inte så mycket här förutom några djur kom och drack då och då.

Han himlar lite med ögonen när ännu några djur kommer för att dricka. Några lättskrämda rådjur, han flinar smått till och funderar på att kanske skrämma dem, men innan han hinner göra det så hoppar de undan och försvinner snabbt in bland träden.

Han ser en aning förvånad ut efter dem, något hade skrämt dem innan han hade gjort det. Med vem? eller vad? Han klipper lite med öronen för att lyssna efter några okända ljud, men alt som han hörde var vattenfallets dån.
han bestämde sig för att ligga kvar, vem eller vad som skrämde rådjuren skulle säkert dyka upp igen och det skulle bli väldigt intressant vad som skulle hända då.

(Paxat till Violet)

Den lilla svarta tiken vandrar genom Lövskogen. Den plats hon är glad över att se som sitt hem. En fast punkt i tillvaron. Aldrig med planlöst vandrande över mark och slätt och inte veta vart man ska ta vägen eller var man ska finna nästa måltid. Violet har styrt stegen mot sjön. Törsten sticker mjukt i hennes strupe. Hon fuktar nosen med den skära tungan och tar sig fram i mjuk trav. Den långa yviga svansen guppar med i rörelserna bakom henne och de mjuka tassarna placeras mjukt och steget hade varit ljudlöst om inte alla fallna löv täckte marken. Träden öppnar sig längre fram och man ser sjön. Flera andra djur har visst oxå tänkt tanken att fukta strupen. Däribland några rådjur. Det kan väl vara kul att skrämma dem lite. Violet hukar sig och smyger närmare. Sen attackerar hon. Men hon är varken ute efter att skada eller döda. Bara skrämma. Och hon skrattar lätt när rådjuren springer iväg som om livet hängde på det. Sen sveper hon med den långa svansen och går fram till sjön. Men hon hinner bara sänka nosen mot vattenytan då hon lägger märkte till den andra vargen som befinner sig där. Violet höjer huvudet igen och set på främlingen. Denne känner hon dock igen som medlem i flocken. Hon såg honom på flockmötet för ett tag sedan. Wind's son om hon inte har helt fel.

han ser efter rådjuren som springer iväg och snart får han syn på en svart tik med violetta ögon komma ut från skogen. han betraktar henne och klipper lite med öronen. och hans ögon det ena brunt det andra halvblint med ett ärr över följer henne med blicken. han känenr igen tiken, från det senaste flockmötet, Rådgivaren Violet. Han sveper lite med svansen och ler mot henne, ett helt neutralt leende. Han kände en dragningskraft till henne, en okänd dragningskraft för honom, han visste itne varför men så fort han såg in i Violets ögon så blev han betagen. - Var hälsad rådgivare Violet

Hon passar på att fukta sin strupe med det svala vattnet som sänder en nöjd kåre längs med ryggraden. Sen reser hon sig upp och slickar sig om nosen innan och åter lägger fokus på den unga hanen. Hon tar några steg mot honom och när hon stannar slår hon sig lugnt ner på marken och sveper den långa yviga svansen om de små tassarna. Hon nickar lätt när hanen hälsar henne. Själv har hon inget namn att hälsa honom med. Hon funderar tyst och snabbt. Hennes svar låter sig inte vänta särskilt länge.
"Var hälsad själv. Wind's son". Öronen klipper till på hennes huvud och spetsar sedan mjukt framåt. Den violetta blicken fixerar hanen. Studerar honom. Studerar alla hans drag. Det tycks vara några stycken i flocken som har sig en samling ärr. Violet är en av dem. Men den tjockar svarta pälsen döljer de flesta väl. Det är två som syns mest. Ett över vänster lår. Och det andra, det största rakt över strupen. Hur många kan i sanning säga att de vet hur det känns att få strupen uppsliten?.

Han betraktar Violet med sitt öga, det andra var halvblind, ledaren hade lyckats hela hans blinda öga så att han såg skuggor med det halvblinda ögat. - Lihai, jag heter Lihai säger han med en mild stämma, när Violet hälsar honom som Winds son.
Dragningskraften han kände till hehhe, var helt okänd för honom, han visste inte vad det var för något, det gjorde honom borde nervös men ändå nyfiken.
han slickar sig om nosen och reser sig upp till sittande ställning. - Hur är det med er Violet? Han såg att hon hade ett ärr över ena låret och på strupen (om det syntes där hon sitter??) Han undrade hur hon hade fått dem? Men han ville inte vara ohövlig och fråga henne det.
Han klipper lite med öronen och lyssnar på några fåglar uppe i himlen, han ser sig omkring och slickar sig snabbt om nosen med sin skära tunga. - Har du träffat alla i flocken än?

Hon nickar bekräftande att hon hört hans namn. Lihai. Det lägger hon på minnet. Hon vet själv att det inte är uppskattat att kopplas till någon annan. Till en förälder. Speciellt inte om den föräldern inte är någon man vill förknippas med. Inte ens om föräldern är ärad och en kändis är det särskilt kul att förknippas med denne. Alla vill ju vara sin egen lyckas smed. Men Violet var inte säker på hanens namn. Så det var ett enkelt sätt att få denne att presentera sig utan att be om hans namn.
"Med mig är det bra. Tackar som fråga" Svarar hon artigt. Violet har inget intresse att skaffa sig fiender inom flocken. Det är bättre att komma överrens med alla. Speciellt som att hon har en sådan viktig position.
"Hur är det själv?" Hon ställer frågan mest för att verka hövlig och bry sig om den andre. Men hon är inte helt ointresserad av svaret heller.
Hon fuktar nosen med den lilla skära tungan som är en klar kontrast till hennes svarta päls. De violetta ögonen är även de närmast lysande mot den svarta bakgrunden och de fixerar hanen.
"Jag har väl möt de flesta. Men ännu finns det några jag ännu inte haft nöjet att bekanta mig med". Violet brukar i vanliga fall inte tala särskilt formellt. Men hon har en tendens till att smittas av andras sätt att snacka. Smälta in helt enkelt. Och Lihai talar ändå på ett väldigt hövligt sätt. Även om det inte är överdrivet. Så Violet talar helt enkelt liknande. Och Violet är med i denna flock. Cierzo. Det är klart att det är ett nöje att möta alla flockmedlemmar. Man vill ju ha en nära relation med alla i flocken. För Violet har aldrig någonsin tidigare verkligen känt sig som en flockmedlem någonstans. Detta är första gången hon faktiskt trivs och vill göra det bästa av det. Och hon är mer målmedveten och envis när det kommer till att försöka behärska sin kraft. Det är fortfarande långt kvar. Men det känns ändå som att hon kunnat ta ett steg framåt.

Han ler emot henne, en charmigt leende, han reser sig upp och tar några steg emot henne. han sveper lätt med svansen och hans friska ögon såg hela tiden på den vackra Violet framför honom. - Jag mår mycket bättre, tackar som frågar. svarar han med en hövligt röst tillbaka. Det att han mår mycket bättre så syftade han på sitt numera halvblinda öga, innan Tocho helade det så var han helt blind på det ögat. Han stryker öronen smått bakåt, av hat och vrede på den som gjorde detta mot honom. Men han spetsade öronen åter mot Violet när hon började prata igen. - jag har inte träffat de allra nyaste i flocken, men jag hoppas att jag kommer träffa dem snart.. Det är ju bra att veta vad alla i flocken heter tycker han. Det är ju lite pinsamt om man inte vet det tänker han smått för sig själv. - Så vilka är dina krafter Violet? han frågande dels för att han var nyfiken på den här dragningskraften han kände till henne, dels för att ifall man skulle stöta på flera andra som hade samma krafter som Violet i framtiden.

Hon tippar huvudet på sne. Mår bättre?
"Har du mått dåligt?" Frågar hon. Sedan kommer hon på sig själv med att det kanske är ohövligt att fråga. Hon brukar inte tänka så annars. Men sedan hon gick med i Cierzo har hon ändrats på många sett. Vuxit kanske?
"Du behöver inte svara". Mumlar hon lite skyggt och öronen vinklas bakåt lite osäkert. Nog har hon förändrats alltid. Hon är inte lika hänsynslös och likgiltig. I alla fall inte mot andra flockmedlemmar.
Lihai har heller inte mött de allra nyaste i flocken. Tydligen har det kommit till en hel del nya. Violet har heller inte mött så många ännu. Men hon vill det. Dels för att hon vill ha bra koll på alla i flocken. Lite på grund av sin rang.
Sen kommer den frågan som man kanske borde förvänta sig. Men som Violet aldrig tycks kunna uppskatta. Frågan om vad för krafter hon besitter. Öronen dras åter osäkert bakåt. När Kaiito fick reda på det började han genast att hata henne. Anklaga henne och kalla henne för elaka saker. Men ändå. Senare hade han varit mer vänlig. Tocho hade inte anklagat henne alls vilket hade förvånat henne helt.
Hon ser på Lihai. Kanske om hon testat en annan taktik? Hon reser sig upp och sveper till med svansen.
"Mina krafter?" Börjar hon och ler lite charmigt mot hanen.
"Diamant är min ena kraft". Hon fortsätter och börjar gå runt Lihai. Synar honom med den violetta blicken. Samtidigt testar hon att förstärka charmen.
"Min andra kraft..." Hon tystnar och ler sött mot Lihai.
"Gör att du älskar mig". Kanske hon för stunden faktiskt leker med honom. Men hon gör det inte för sin egen vinning skull. Hon testar kraften lite mer bara. Låter Lihai agera försökskanin en liten stund.
Violet sätter sig ner när hon är bakom Lihai. Hon sveper svansen kring de små svarta tassarna och låter charmen sänkas till den nivå den brukar vara på.
"Men den kraften är inget jag väljer att utnyttja. Den är bara en del av den jag är". Fortsätter hon och fäster den violetta blicken på Lihai.

Han ser på henne och klipper lite med öronen, när hon frågar om att han har mått dåligt så ler han bara. - Det är ingen fara, jag svarar gärna på din fråga. Han sveper ltie med svansen och slickar sig om nosen med sin skära tunga. -jag har varit blind på mitt ena öga, men Tocho helade det så att jag kunde se lite med det nu.
han väntar på hennes svar angående hans fråga om hennes krafter och han spetsar öronen nyfiket när hon nämner att hon har diamnt som den ena kraften. - Det låter som en väldigt bra kraft säger han till henne angående diamant kraften.
han känner den starka dragningskraften till henne igen och han ser hur hon ler charmigt mot honom, han blir en aning förvirrad men han ler charmigt mot henne tillbaka. Han kunde inte förneka att hon är en speciell vacker tik. Han ser på henne med en öm, kärleksfull blick men han känner efter en stund att dragningskraften är inte lika stark som förut men den är kvar. han blir ännu mer förvirrad. När hon sedan berättar att hon har en kraft som får en att älska henne så vet han inte vad han skall säga. Men när hon förklarar att den kraften är en del av henne så börjar han att förstå lite. - Det är inte ditt fel, som du sa, kraften är en del av dig och det är den som gör dig speciell. Han ler vänligt emot henne, det var tänkt som en komplimang och det sa han inte på grund av hennes kraft utan för att han själv tycker det.

Blind? Utan att tänka sig för sluter Violet ena ögat som för att själv känna hur det är att inte kunna se på ena ögat. Djupseendet förloras så det måste vara väldigt jobbigt. Hon ruskar på huvudet och ser på Lihai.

Diamantkraften är faktiskt den hon är mest stolt över. Hon ser på Lihai. Fäster den violetta blicken på honom. Studerar honom.

När han sedan reagerar som förväntat på hennes kraft så känner hon sig lite stolt. Att hon faktiskt lyckats få delvis kontroll över den där förbannade kraften. Hon blir även glad över det Lihai säger. Att inte han heller verkar anklaga henne över kraften. Att hon leker med honom. Även om hon för stunden faktiskt gjorde det. Men inte för att vinna något åt sig själv. Det var bara en testrunda.
"Tack för att du säger det". Säger hon utan att släppa Lihai med blicken. Hittills har Violet bara berättat om sig kraft för tre vargar i flocken. Kaiito, Tocho och nu Lihai. Kaiito tog det mest negativt. Men sedan blev det bättre. Och Violet är glad över att kunna kalla den bruna hanen för vän. Och Tocho. Han tog det ovanligt bra. Detta hade förvånat Violet. Tocho hade förvånat henne. Men hon är så glad över att han reagerade så. Att han vill ha med henne i flocken oavsett vad. Violet är lycklig över att kunna se Cierzo och Lövskogen som sitt hem.

Han studerar henne med sina ögon, han har inte vant sig vid att han nu är halvblind och kan se skuggor med det ögat. han var så van med att bara kunna se med ett öga och det gjorde hon just nu väldigt osäker och förvirrad. men han skulle vänja sig så småningom, det var han övertygad om.

Han sveper lite med svansen och möter hennes violetta blick, fortfarande kände han dragningen till henne, men inte lika stark som förut. - Har du lust att hitta på något?
Han började bli en aning rastlös, han kände för att hitta på något, jaga, patrullera vad som helst bara han fick röra på sig lite.

Att bara stå där och samtala verkar inte vara något som ger något direkt. Det kan istället vara bli långtråkigt. Därför blir Violet glad att Lihai frågar om hon vill hitta på något. Faktiskt har hon fattat ett lite tycke för den grå hanen. Han verkar trevlig. Violet vet trots allt att skenet kan bedra och man ska inte släppa på garden bara för att någon är trevlig för stunden. Men kanske kan hon slappna av lite. Hon ler lätt mot Lihai. Att se Violet le är något som brukade vara väldigt ovanligt. Hittills har hennes leenden bara visats mest för Tocho. Men ju mer hon känner sig hemma i skogen och om hon är med någon som hon känner att hon kan slappna av lite med så kommer hennes leenden fram. Hon nickar lätt.
"Visst. Vad vill du hitta på?" Frågar hon lite lätt och ser på Lihai.

han reser sig upp och klipper lite öronen och ser på henne, möter hennes vackra violetta blick. hon är vacker, och hennes ögon är något helt extra. Men när han ser att hon ler så ler även han tillbaka mot henne, han tar några steg emot henne, men var fortfarande på behörigt avstånd, sedan flinar han och klipper lite med öronen. - ja, vi kan patrullera eller jaga, Han bugar sig och säger med sin vänliga röst. - Damen får bestämma.

Hon flinar lätt mot honom. Lätt retligt.
"Åhå. Så vi har att göra med en gentleman?" Säger hon och flinet övergår i ett leende igen.
Hon tycker om att behandlas väl. Därför är det behändigt med charmkraften. Men hon använder den inte till att leka med andra. Till sin egen belåtenhet. Hon har mött så mycket vänlighet i Cierzo. Men även mycket negativt. Violet har sett världens ljusa och mörka sidor. Och hon gillar denne Lihai. Hon tänker inte leka med honom. Inte för att skada honom på något sätt i alla fall.
"Vad sägs om en jakt då? Är du hungrig?" Frågar hon och studerar honom.

han ser upp på henne och ser henne retsamma leende. han ler snett mot henne - ja min sköna dam, jag är en gentleman ända ut till svanstippen. hans ögon glittrar retsamt, men det stämde att han är artig mot de som är artiga och trevliga tillbaka. Man skulle bemöta andra såsom man själv vill bli bemött, så hade hans mor sagt till honom. han ler smått igen och klipper med öronen. Visst finns det vargar man får vara vaksam mot men det var han alltid. Han möter Violets vackra blick och nickar. - en jakt vore väldigt bra min sköna. Hans mage avslöjade honom att han är ganska hungrig

Hon fnissar lätt åt honom. Men det är inget elakt eller negativt fniss. Det är en gillande fniss. Världen behöver mer artiga och vänliga vargar. Det finns allt för mycket ondska i världen. En gång tillhörde Violet den mer mörka sidan. Men det var ett bra tag sedan nu. Hon har ändrats. Även om hon i mångt och mycket är densamme. Men i Cierzo har allt blivit annorlunda. Bättre. Hon ser på Lihai. Ler mot honom. Hon fnissar åter när hans mage markerar att en jakt skulle sitta mer än bra.
"En jakt får det bli då, min bäste herre". Svarar hon honom och sveper lätt till med den långa yviga svansen.
"Vad för byte skulle anses passande för två hungriga vargar?". Säger hon sedan och ser fortfarande på Lihai. Ett sött leende leker på hennes läppar.

Han skrattade till och ler mot henne, hans friska öga glittrar av liv och glädje och han kände en pirrande jublande känsla i kroppen, inte på grund av kärlek nej utav glädje, glädje att fått en vän som dessutom är ledarinnan för flocken. Men han är inte den som fjäskar runt, nej han respekterar sina ledare högt och han skulle göra allt för dem. Han möter hennes blick och flinar retsamt, - ja, jag tror inte att nån hare mättar två vargar? ha ruskar smått på huvudet och ser sig omkring. - Men vad sägs om hjort?

(off: Kort och ledsen att det har tagit tid med svaret, men har haft det mycket att göra IRL)

Hon skrattar lätt när han nämner hare.
"Nej, något så litet och benigt skulle inte räcka långt". Håller hon med honom och sveper till med den långa yviga svansen och tar några steg mot Lihai. Åt hans andra förslag nickar hon.
"Det låter ytterst passande". Svarar hon honom och tar några steg förbi honom. Hon stannar och ser på Lihai. Hon är glad över att det visat sig finnas så många fina vargar i flocken. Det får henne att tro mer på att Cierzo kommer leva länge och väl och ha en gemenskap som få flockar har.
"Ska du stå där och slöa kommer jag hinna hitta hjorten och fälla den innan du ens fått fart på tassarna". Säger hon med ett busigt flin och sätter sedan iväg så att snön yr om tassarna.

[Lugnt. Själv tappade jag rolllusten ett tag men försöker finna den igen. :P]

skall vi avsluta detta roll? :)

Det skulle vi kunna göra om det är okej för dig. :P

det är okej för mig :)

Då säger jag att det är [AVSLUTAT]