När timglaset rinner ut

Tramptass blickade ut över bergen som hade kommit att bli hans hem. Det hem som flocken tillsammans hade skapat. Vilken resa de hade gjort. Han blev varm inombords, han kunde inte ens beskriva flockens betydelse för honom. Flocken hade alltid gått före allt; kärlek, blodsband, hat. Han hade offrat allt annat för flocken, han hade levt sitt liv fullt ut för Devils - och han skulle göra det tusenfalt om. 

Men han var trött nu. 

Han sträckte på sig och grymtade till då det högg i ryggen. Kroppen var stel. Han var trött. Så trött. Han kände sig gammal. Han var gammal. 

Blicken vilade på några av ungvargarna som lekte i dalen nedanför. Han mindes det som om det var igår han själv var den som brottades i sanden vid Djävulsklippan, ung och djärv. Men det var många år sedan nu, de flesta av hans vänner från den tiden var döda.  

En ny generation hade växt fram. 
Och ytterligare en.
Och ännu en. 
Devils var inte som de en gång var. 
Men Devils skulle bestå. 
Och han kände sig lugn i den tanken.
Han visste att de skulle klara sig utan honom. 
För de var åskan. 
Och han deras fader.
Som Tenkai hade varit hans fader.
Som Nevada hade varit hans bror. 
Som Zemi hade varit hans själ. Hans allt.
Och de var alla döda nu.
Men flocken hade levt vidare ändå - för de hade aldrig varit ensamma.  
Devils var ingenting utan varandra. 
Men tillsammans var de odödliga. 

Tramptass sträckte ut sina mentala armar, lät sinnet sprida sig över berget, över dalen, trevade efter sin flock, vidrörde deras så välbekanta, trygga sinnen, kände deras tankar. Det fyllde honom med lugn, vaggade honom till ro. Han älskade dem så högt och önskade att han hade sagt det till dem. Det var så mycket han skulle ha gjort. Så mycket blod han hade kvar att spilla. Så mycket hämndbegär och hat som fortfarande fyllde hans bröst.  

Men hans resa var slut. 
Och deras hade bara börjat. 

Han kände deras sinnen långsamt försvinna ifrån honom i takt med att hans medvetande slocknade. Det fyllde honom med ro  att dö i deras mentala närvaro. Han var inte ensam, inte ens i döden. 

Tramptass slöt ögonen och han fanns inte mer. 
Det fanns ingen smärta. Inget hat. Bara mörker. 

Flocken skulle finna honom på klippan och de skulle fortsätta leva sina liv, fortsätta sprida skräck och kaos i landet.

För de var elden. De var åskan. De var galenskapen i kärlek.
De skulle aldrig dö.

Plötsligt låg han bara där. Död. 

Vilja hade letat efter Tramptass när hon fann hans kropp. Så fort hon sett honom stelnade hon till och kom i den närmaste chockkänsla hon antagligen någonsin hade känt, eller som hon kunde komma ihåg att hon hade känt. Hon tog ett par steg fram för att kunna se honom tydligare. Hon kunde inte sätta fingret på det, men det var något med honom som direkt visat att något var fel - Kanske var det lukten, kanske var det platsen - Det var en konstig plats att hitta honom sovande på, och sättet han sov på.. Det var så olikt Tramptass. 

Åskvilja gick ännu närmare och stod nu nästan helt över honom. Han rörde sig inte, andades inte. Hans ansikte fruset i ett nästan fridfullt uttryck. Så olikt Tramptass. 

Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra eller ta sig till. Vad skulle det här betyda för Devils? Och då var det som att något klickade till i henne. Vad skulle det här betyda för Devils. Ett svagt flin spred sig plötsligt över hennes ansikte när hon såg ner på ledarens döda kropp. "Åh Tramptass. Du anar nog inte vad du har underlättat för mig nu. Jag trodde nog att du skulle bli kvar längre än så här, jag hade inte tänkt att du redan skulle ha vandrat vidare, och jag var nog beredd på att avsluta ditt liv själv en dag till och med. Men jag antar, att nu behöver jag inte det" Hon tystnade och betraktade honom, och fick nästan lite dåligt samvete mot honom. Hennes röst mjuknade och hon viskade nästan till honom. "Det är helt enkelt för farligt med er tankeläsare. Ni får veta för mycket. Hör för mycket av det ni inte har något med att göra. Du höll på att förstöra allt för mig för att jag slarvade. Ett felsteg i hjärnan och allt man försökt bygga upp krasas ner till stoft." Hon skakade på huvudet. "Det är för farligt."

Hon sträckte på sig och såg ut på utsikten från den plats som Tramptass hade spenderat sin sista stund i livet. "Jag måste säga att jag alltid gillade din känsla för drama och stil. Och jag kommer ändå genuint att sakna dig." Hon vände ansiktet mot Tramptass igen. Studerade hans frusna fridfulla min. "Jag kommer sakna dig mer än vad jag saknar min far. Du var god mot mig. Du skapade mig. Gav mig mitt namn. Du blev som min nya far. Jag kommer alltid vara tacksam mot dig, och jag kommer att hedra dig, och jag kommer alltid vara glad för att jag slapp döda dig. Det hade varit svårt, och jag hade nog dragit ut på det så länge som möjligt. Så, tack, för att du gjorde det här så lätt." 

Hon la huvudet på sned, och funderade en stund på om hon borde känna sig mer ledsen över att han var död. Men det var som att Elyn nu helt kunde dö med Trampass, och kvar fanns nu bara Vilja, och Vilja hade saker att göra. Hon behövde inte längre försöka gömma något inom henne. Behövde inte vara rädd för att tänka för långt. Eller ja, det fanns väl fler telepater i flocken, men ingen med mer auktoritet än Tramptass. Om de skulle bli problem fick hon göra sig av med dem, helt enkelt.

"Nu är det min tur.. min och Kiones. Önska oss lycka till." Hon såg mot horisonten och ylade högt. Flocken behövde samlas och ta farväl av sin ledare - och ännu viktigare, de behövde de bestämma sin flocks framtid.