Även om Vârcolac inte direkt var den sociala typen, hade han ingått i tillräckligt många grupper för att veta att de aldrig höll särskilt länge. Det kunde bero på många olika saker; dåligt ledarskap, osämja mellan medlemmar och olika idéer som stretade i olika riktningar, alldeles bortsett från alla utomstående saker som kunde slita sönder en grupp, som krig och katastrofer. Med tanke på detta fann inte Varco det faktum att Nätverket splittrats särskilt förvånande. Inte heller kunde han påstå att han tyckte att det var synd eller sorgligt — han hade ju knappt hunnit vara med alls, för tusan. Men även om Varco hade varit med från början, som den där irriterande självgoda kargen med de gröna ögonen som hade rekryterat honom, tvivlade han starkt på att han skulle känna annorlunda. Ensam var stark var mottot han levt större delen av sitt liv efter, och han hade aldrig sökt aktivt efter sällskap, aldrig känt behovet av att vara en del av något. Han var fullt nöjd med att hålla sig på sin kant — den enda han verkligen kunde lita på var ju trots allt sig själv — och oftast ansåg han att den enda sak som sällskap tillförde var huvudvärk. 
    Men han hade blivit värvad till Nätverket, denna sorgliga ursäkt till en flock, för att han gjorde sig bra som spion. Det var knappast lögn; han var bättre på att lyssna än att tala och hans självkontroll hindrade honom från att prata bredvid mun. Dessutom hade han finslipat vissa områden av sin telepati tills det inte var någon konst alls för honom att ta sig in i huvudena på folk och lyssna på deras tankar, med ett lätt pirrande som det enda tecknet på att han var där. Om han använde kraften mycket och länge gav den honom rejält med huvudvärk och tröttade ut honom både fysiskt och mentalt, men han kände vanligtvis sina begränsningar. 
    Sedan Nätverket upplöstes hade medlemmarna spridits för vinden, men Varco hade stannat i Eriinari, helt enkelt för ointresserad för att bry sig om att vandra någon annanstans. För stunden skrittade den mörka hanen långsamt över slätten med de olikfärgade ögonen fästa någonstans vid horisonten, och öronen klippte vid ljudet av gejserfältets utbrott ett femtiotal meter bort, och ännu längre bort, det stånkande ljudet av en mammuthjord i rörelse. Han kanske skulle bli tvungen att jaga dem senare. Frånvarande noterade Vârcolac rörelsen i utkanten av synfältet — en främmande varg — men iddes inte vrida på huvudet eller stanna, utan fortsatte sin långsamma färd. Trots allt var han inte särskilt social av sig, och huvudvärk var han inte överdrivet förtjust i. 

[Paxat till Esk]

[Missade typ vilken tid på dygnet det var? Fixar detta till kväll så att Esk är ensam ;)]

Den mammutliknande anomalin var på en vanlig kvällspromenad som han alltid brukade ta utan Ivo. Brisen drog i hans päls och stack honom i ögonen. Det hade börjat skymma men skyarna sprakade ännu av varma nyanser. Han och Ivo skulle börja röra sig mot områdena snart, där han tagit på sig ansvaret att jaga sådana där otraditionella byten. Tingestar. Inte byten. Han hade hört om de odöda och han var säker på att han kunde hjälpa med lite styrka och även andra färdigheter. Det kändes som att han kunde hitta något sorts kall på så vis. Esk kände skräckblandad förtjusning över detta, men det skulle betyda att han lämnade hemlandet han kände så väl. I ögonvrån noterade han plötsligt rörelse, och han vred lite på huvudet för att studera den han för närvarande var en bra bit bort från. Av rörelsemönstret att döma kunde han ana att denna inte ville ha mycket sällskap, det fanns något väldigt självständigt över främlingens gång. Lite likgiltigt kanske. Svårt att veta säkert om man inte bemötte den främmande individen. Esks intresse var fångat och han styrde stegen snett i främlingens riktning. Medan han sexbent lunkade på försökte han komma fram till ett beslut angående en hälsning. Något klyschigt, något vitsigt. Esk tänkte så att det knakade. Inte för uppsluppet kanske. När han kom närmare bestämde han sig för att gå på känsla och spontant tvinga fram ett skämt. Nej, en hälsning först kanske. Kanske båda. Gåta kanske. Åh.
  "Fin kväll men det är lite blåsigt. Å andra sidan skulle nio av tio inte kunna starta en konversation om vädret inte fanns", sade han glatt med vänlighet i blicken.

Själv tyckte Varco att signalen han i varje fall avsedde att sända ut var hyfsat tydlig; nämligen, försvinn, jag är inte intresserad av att prata med dig nu eller någonsin, men av någon anledning verkade främlingen därborta inte riktigt plocka upp den. Det var en märklig figur, sannerligen — två långa spjut, mycket lika mammutbetar, stack ut ur dess mun och vad som tycktes vara sex ben bar den framåt, i Varcos riktning. Inget av främlingens attribut rörde upp speciellt mycket känslor i honom; han hade kanske inte varit i Numoori jättelänge jämfört med de infödda, men han hade sett tillräckligt av det här landet för att veta att det inte fanns något slut på mångfalden. Den enda känsla främlingen lyckades uppbringa i honom var irritation — den kom obönhörligen närmare, och Varco var nästan säker på att den tänkte starta någon typ av konversation. 
    Mycket riktigt. Den sexbenta mammutvargen närmade sig, och kläckte ur sig något som förmodligen lät mycket roligt i dess egna öron, men som inte riktigt uppnådde samma effekt hos Varco. Fin kväll men det är lite blåsigt. Å andra sidan skulle nio av tio inte kunna starta en konversation om vädret inte fanns. Varco stannade motvilligt och studerade främlingen med sitt ena gula och sitt andra gröna öga — en lustig prick, utan tvekan, eller åtminstone i sina egna ögon. Inte för att han inte hade rätt, förstås. Folk kallpratade om vädret även om de inte hade något vettigt att säga, som om något viktigt hängde på att de fick ur sig så många ord som möjligt. Varco hade aldrig förstått vitsen med det där, riktigt. Han föredrog att spara på rösten om han inte hade något att säga. 
    “How very lucky they must be, then”, sa Vârcolac avvaktande. Rösten han ägde var mörk och full av bas. Han svarade på Nimorian, för även om han var skolad i, och förstod och talade Nordspråket väl, föredrog han att tala sitt modersmål. Ändock drog han ett andetag som släpptes ut i en suck, och när han fortsatte var det på det allmänna språket, för främlingen hade trots allt tilltalat honom på det och förstod kanske inget annat. “Låt oss låtsas att vädret inte finns, då. Hör ni till de begåvade få som fortfarande äger förmågan att konversera?”

[Oooh nej, glömde bestämma tidpunkt... sorry, my bad! Vi kör på kväll xD]

Främlingen med udda ögon svarade på Nimorian. Han hade stannat, och det gick Esk helt obemärkt förbi att samtalsstarten möjligen kändes påtvingad för denne. Jämfört med Esk såg den främmande vargen synnerligen alldaglig ut, men det gjorde också de allra flesta utomstående, i Esks närvaro. Esk förstod Nimorian och talade det gärna, men helst efter en stunds uppvärmning. Budskapet dröp av sarkasm vilket inte gick Esk obemärkt förbi nu. Esk klippte med öronen men behöll sitt eviga tålamod. Härligt, en kvällskonversation med en utomstående. Esk hade svårt att greppa den exakta innebörden av hanens Nimorian då han uppvisade tydlig förvåning över att främlingen talade det andra språket men förstod Esks modersmål. Dubbelt hån. Esk log brett. Varmt. Det var okej. Lugnt lyssnade Esk till nästa mening, som rörde om det lite i huvudet eftersom att det var på Nordspråk denna gång. Det tog ett hjärtslag till för att Esk skulle förstå innebörden och medan hans hjärna arbetade så släppte han ut ett tankfullt hummande. 
  "Jag tänker inte skämma ut mig på Nimorian", skrattade Esk hjärtligt och blinkade med ena ögat - sedan svarade han tappert på den knepiga frågan. "Jag finner nöje i konversation även om jag inte skulle se mig själv som begåvad inom samspelets eller retorikens nejder."
  Den sexbente ville mycket gärna fortsätta ett samtal in på andra trixiga vägar om främlingen tillät det. Esk var i ärlighetens namn mycket angelägen om att få främlingen på bättre tankar.
  "Du verkar lite spänd. Är det så? Du, herrn, ser ut att behöva en vänskaplig gest", sade Esk tankfullt och sökte med ett vänligt leende hanens blick.
  Hanen med betarna gav den andre en vänskaplig nick. Det var inte läge att vara vänskapligare än så, han behövde hålla sig på avstånd. Ge främlingen utrymme, men inte för mycket. Inte så pass att han fick chans att smita sin väg. Kanske hade främlingen fördomar, redan nu? Eller så mötte han alla på samma vis. Sarkastiska men tänkvärda svar på inledningar till samtal. Esk skrattade igen, mer roat denna gång.

Främlingen log, ett brett, vänligt leende, som ändock inte väckte några särskilda känslor inom Varco. Inget behov av att le tillbaka. Hans ansikte var en orörlig mask. Vargen talade skrattande om att han inte tänkte skämma ut sig på Nimorian, och besvarade sedan Varcos fråga. Fann nöje i konversation. Jo, tack. Varco slöt ögonen under en kort sekund och hummade som tecken på att han hade uppfattat orden. 
    “De nejderna tycks hursomhelst ligga långt från mina hemtrakter”, sa han lojt. Han var knappast någon begåvad retoriker, och han fann heller inte mycket nöje i konversation, som främlingen sa att han gjorde. För Varco var konversation bara ett medium, ett sätt att förmedla tankar när han inte gjorde det mentalt, och han såg ingen anledning till att låta folk få veta fler av hans tankar än nödvändigt, och när han talade var det endast ett noggrant urval av ord som fick komma ut. Han rycktes ur sina funderingar av att vargen kommenterade hans så kallade spändhet, och kom fram till att han behövde en ‘vänskaplig gest’, vad nu det skulle betyda. Detta lockade faktiskt ett leende ur Varco, ett litet hånfullt som ryckte i mungiporna, men det var bättre än det blanka ansiktsuttrycket han ägt dittills. 
    “En vänskaplig gest?” upprepade han med ett höjt ögonbryn och det lilla leendet på läpparna när han mötte hanens blick. Han låtsades tänka över förslaget. “Kanske det. Och det erbjuder ni förstås? Mycket generöst av er, att gå runt och erbjuda era vänskapliga gester, men jag skulle se upp om jag var ni. Det är lätt att bli lurad, lättare än man tror. Folk är som gamar, förstår ni.” Varcos axlar studsade till en gång i ett lätt skratt, och han himlade med ögonen innan han åter såg på främlingen. “Det är därför jag vanligtvis håller mig undan dem.”