Han trippade försiktigt fram. Extra försiktigt. Han hade nämligen precis trillat omkull och även om han smidigt lyckats rulla upp på tassarna igen så hade han fått sig ett litet sår i sidan av ena skuldran. Hur det hände visste han inte riktigt för han hade gått på en extra platt bit mark och han hade bara tittat lite åt vänster för han trodde att han hade sett något intressant och så var han helt plötsligt på väg ner i marken med nosen först. Men han var inte sur för det för solen sken och fåglarna kvittrade så han fortsatte att trippa vidare.
Efter en stund kom han fram till en liten träddunge och bestämde sig för att ta en paus och sätta sig ner, han var inte den snabbaste med sina korta ben och sin korvkropp men det var som han brukade tänka att då fick han ju bara njuta mer av omgivningen. Han slickade sig på nosen och lät tungan hänga ute en stund medan han flåsande satt och vilade.

«Gå i förväg du, jag går i min takt vet du» sa fadern till sin dotter, den lilla valpen nickade ivrigt och satte fart på benen. Sprang så snabbt hon kunde med de korta benen som hon ägde, sicksackade mellan dungens träd. Den lilla valpen var inte alls uppmärksam på sin omgivning, trots att hennes far sagt åt henne att hon är tvungen att lära sig det någon gång.
   Det slutade med att hon sprang förbi något avlångt, grönt, som snubblade till. Tiken tvärnitade, vände sig om och gick tillbaka några steg. Gömde sig bland buskaget, kikade mellan bladen på den andre som satte sig ner. Den andre var tydligt utmattad och såg precis ut som hennes mormor och sig själv i kroppen, avlång. Detta gjorde valpen nyfiken, hon hade aldrig sett någon som faktiskt liknade henne förr, förutom hennes mormor såklart. De bruna ögonen granskade först vargen, sedan omgivningen, och fick snart syn på sin far. Han hade stannat till några meter bredvid sin dotter, den äldre såg på den yngre, han gav henne en blick som sa att en främling var i närheten. Valpen gjorde ett ansiktsuttryck som betydde att hon redan visste och nickade samtidigt, hon mimade ett jag vet. Pogba gjorde en gest med sin tass mot främlingen, ungefär som ett gå dit. Den lilla valpen verkade inte alls bekymrad trots att hon ogillade främlingar, men det var något speciellt med denna individ, den var så lik henne själv och påminde henne om något tryggt.
   När valpen skuttade ut från buskarna som hon gömde sig bakom blev fadern nästan chockerad, på detta vis hade hon aldrig förr betett sig. Hannen bestämde sig för att sitta kvar bakom buskarna, det var inte så att han gömde sig, inte alls. Han visste om att han var såpass stor att buskarna inte räckte över hans manke, men han valde att sitta där för att iaktta den lilla.
   Med några få skutt stod valpen tillslut framför den andre men inte hotfullt nära, hon vet hur det är när någon kommer för nära, obehagligt minst sagt. «Hejhej» sa hon glatt och bjöd på ett leende, «Du ser ut som mig!»

Bikelm hoppade till när något skuttade ut ur busken. Han tittade förvånat på den lilla blåa saken som skuttade mot honom. Han granskade snabbt den andre och log stort mot den andre.
"Hej på dig!" Svarade han väldigt glatt och lade huvudet lätt på sne. Han valde att helst se det bästa i innan han ens kände den andre.
Du ser ut som mig!
Han granskade den andre ytterligera en gång och log stort med den blåa, breda tungan hängandes över de förstörda tänderna.
"Det gör jag nog kanske!" Svarade han med ganska stolt röst även om han var mer brun och grön. "Jag heter Bikelm! Vad gör du här ute? Jag letar efter äventyr!" Fortsatte han med den långa svansen, stora lungt viftandes bakom honom. Han visste väl hur mycket skada den kunde göra om han slog runt den allt för kraftigt.

«Jag heter Bikelm! Vad gör du här ute? Jag letar efter äventyr!» Öronen hennes fladdrade till, som de gör när hon blir glad. «Bikelm, jag heter Yzma» log den lilla, «Jo jag vandrar.. med min far» började hon och såg bak emot Pogba, han gav de två ett ansträngt leende. Valpens huvud vändes snabbt emot den andre, «Jag vill också ut på äventyr!» sa hon glatt. Leendet i hennes ansikte byttes ut mot ett fundersamt, «Om jag tänker efter så är jag faktiskt redan ute på äventyr, far och jag har alltid vandrat. Vi har sett väldigt mycket» från en sak till en annan, «Kan du simma? Som mig?» frågade valpen, tänk om Bikelm faktiskt inte kan simma? Tänk om han inte kan andas under vattnet heller? Då skulle han inte alls vara såsom mormor, fasa.

"Vad roligt för dig och din far! Jag kan inte vandra med mina föräldrar tyvärr." Svarade han på den andre. Hans föräldrar var långt gångna nu och även om de fortfarande levde så var de aldrig så mycket för äventyr som Biklem var. "Men det går ändå!" Fortsatte han glatt. Han hade redan sett så mycket av världen. Den var mycket större än han trodde.
"När jag var liten så trodde jag att hela världen var våran skog hemma. Men världen är så mycket större! Jag hittade till och med ett jättevarmt ställe med bara sand." Sade han entusiastiskt.
Kan du simma? Som mig?
Han tittade lite fundersamt på den andre. Han kunde simma, men det var längesedan som han faktiskt simmade. Och var han simstil verkligen lik den andres?
"Jag kan simma, tror jag. Men jag har aldrig sett dig simma så jag vet inte om jag simmar som dig."

«Vad roligt för dig och din far! Jag kan inte vandra med mina föräldrar tyvärr» en frågande min klädde Yzmas ansikte, hon förstod inte riktigt varför den andre inte kunde vandra med sina föräldrar, «Men det går ändå!» fortsatte hannen snabbt och valpen log.
   «När jag var liten så trodde jag att hela världen var våran skog hemma. Men världen är så mycket större! Jag hittade till och med ett jättevarmt ställe med bara sand» med stora ögon såg hon på den andre, lyssnade genuint intresserat. «Vad är det för plats? Den med sand» frågade den lilla, det enda hon kunde komma och tänka på var en strand men hon förstod att det inte var det som Bikelm syftade på.
   «Jag kan simma, tror jag. Men jag har aldrig sett dig simma så jag vet inte om jag simmar som dig» Yzma lade huvudet på sned, visste han inte ifall han kunde simma? «Vi simmar nog likadant, tror jag» hon nickade övertygande, öronen fladdrade till.