[Familjeroll mellan Novoka och valparna på 5 år]

Chockad. Han var chockad över allt som hänt, chockad över valparna, chockad över Qilaq och hans utslitna tunga, chockad och förvirrad över att han är.. ja vad är han? En tik? Eller är han en hane? Det vet han inte själv, men något han vet är att han i alla fall varken låter som eller ser ut som en tik. En lång suck flög ur honom, det kändes som om att allt var hans eget fel och han klandrade sig över sin älskades tunga. Han önskade att det var han själv som skulle tagit smällen, tagit straffet, han hade lätt dött för Qilaqs skull. Novoka är otroligt ledsen för sin partners öde, de kommer aldrig att kunna kommunicera med varann igen, och det är det som gör så hjärtskärande ont i honom; att han aldrig kommer få höra hans röst igen, den där vackra rösten.
   Trots det som hänt så ångrade han inte valparna, han älskade dem utav hela sitt hjärta och skämdes inte ett endaste dugg över dem - konstigt nog, vilket han egentligen borde. Den gula blicken tittade varmt bak emot valparna där de tätt gick på rad i grottsystemet, han log för sig själv och ökade takten något.
   När de tillslut nådde öppningen ut till den sista grottan stannade han tvärt, vände sig bak emot valparna, «Vad är det jag brukar säga? Att man» manade han och Tapeesa fortsatte snabbt. «Aldrig ska gå ut ensam, vi vet» klagade hon och himlade med ögonen, innan hon spatserade ut genom öppningen med nosen i vädret. Novoka fnös och rynkade nosryggen något, men satte aldrig den lilla på plats, det är ju trots allt hans egen dotter.

Det var mycket som var fel med den lilla familjen, om man såg till traditionell syn på vargsamhället. Förutom inaveln så var båda föräldrarna hanar, och därför hade ingen av de små valparna en som helst bild av hur en normal familj skulle se ut. Qiia förstod inte de udda blickarna resterande flocken gav dem, men heller så kunde hon inte höra mumlandena eller orden de sade, vilket kanske hjälpte henne något med skammen som annars skulle bränna hennes unga väsen. Skam låg redan som en dimma i hennes sinne. Hon kunde inte tala ordentligt och ofta hade hon svårigheter med att förstå andra, och att vara social fanns inte i hennes värld. Men hon älskade sin familj, båda sina pappor och sina syskon, allt var litet lättare med dem.
 Med de egentligen överflödiga öronen osäkert slickade bakåt i nacken följde hon efter sin far, den som fött och ammat dem. Hon var längst bak i det lilla ledet. Försökte  läsa fadens läppar då han talade, kanske borde hon ha hållit sig längre fram ändå?
Hon missade då systern svarade honom, ljudet föll, bokstavligen, för döva öron och hon harklade sig och ansträngde hårt för att uttala allting rätt.
 "Aldrig gå ut ensam" de flesta vokaler var uttalade bokstavligt, så som när ett barn räknar upp alfabetet. Hon var säker på att hon uttalat det fel, men behöll blicken mot fadern, hon ville inte missa ifall han sade något viktigt.
 Hon följde sedan systerns steg ut ur grottans mynning, och såg lika förundrat som alltid på den röda världen utanför, klipporna i stark kontrast mot den blåa himlen. Den korta svansen viftade glatt bakom henne när hon såg tillbaka på brodern och fadern med ett leende.

Hade man inte sett annat så var Blodbergen ingen märklig syn. Rött berg. Tomi hade inte sett annat och reflekterade inte längre över hur allt såg ut. Han hade fått utforska smått, men även om han inte ifrågasatte varför allt var sådär rött - som sagt visste han inte att andra berg kanske inte var i samma färg - så såg han med stora ögon på omgivningen. Han ville utforska allt men han var med familjen jämt. Bortsett från familjen så fanns det ingen att leka med. Det var något konstigt med Tomi och hans systrar, men Tomi älskade sin familj så mycket. Han var inte med på noterna när pappa frågade något, men han hörde Tila. Han sa alltid Tila, aldrig något annat. Han var inte bekväm med hur resten av namnet lät när han sade det. Aldrig gå ut ensam. Det visste han ju.
  "Mm!" utstötte Tomkin lyckligt och svansen vevade glatt. "Men varför?" 
  Tomkin tyckte att det var knäppt att de inte fick gå runt ensamma. Om han fick en kall eller hård blick av någon ur flocken skulle han förmodligen dock inte märka av den. Han var än så länge möjligen den mest omedvetna utav valparna. Han hade ingen aning om att det fanns något att skämmas över inför flocken. Även om det kanske var debatterat ifall kärlek var något att skämmas över. Tomkin visste bara vagt att det var något konstigt med deras familj. Han kunde dock inte sätta tassen på vad det var.
  "Pappa jag ääälskar dig", sade han medan han travade upp till Novoka för att klia kinden mot Novokas ben.
  Sedan tumlade han bakåt, och satte sig sedan upp för att frenetiskt börja klia sig. Han skrapade hårt med en liten baktass, i fjädrarna som var på väg att komma fram ordentligt.

Tapeesa trotsade sin farders fnys men stannade tvärt upp när hennes syster tog till orden, med ena ögonbrynet höjt såg hon bak emot sin syster och sedan på sin något frånvarande bror. Hon fnissade för sig själv, det är konstiga prickar de där två, men såklart älskar hon dem även om hon inte visar det. Den apelsinfärgade blicken riktas åt ett annat håll, den söker efter en högre sten. Svansen börjar instinktivt att vifta när hon får syn på den perfekta stenen, blixtsnabbt riktar valpen sitt huvud bak emot sin svans, irriterat stirrar hon på den. Hugger efter den några gånger, men den slutar inte att vifta, lönlöst. Hon ger ifrån sig en suck och beger sig sedan i rask fart mot den tidigare funna stenen.
   Stenen är dubbelt så hög som henne själv, ja, om inte mer. Med en fascinerad och glittrande blick ser hon upp emot stenens topp, jag ska ta mig upp dit! Hon flaxade bestämt med öronen, försökte att lyfta sig själv från den röda marken. Det går inte så värst bra, det enda hon kan lyckas med är att hovra, inget mer.

NOVOKA
När Tilaqiia talade mjuknade hans ansiktsuttryck och ögonen lades med ens på henne, hon är så sjukt lik honom själv att det är otroligt. Visst uttalade hon inte allting rätt, men Novoka nickade, som att försäkra henne att hon är på rätt spår. Det har låtit mycket värre, trots allt. Tomkin bekräftade det som hans syster hade sagt och viftade kraftigt sin svans. Tikvalpen följde sedan efter sin yngre syster ut genom öppningen, men stannade snart för att vända sig om och le. En värme spreds i hannens bröst, han log tillbaka mot den lilla. «Men varför?» den gula blicken fästs i sonens ansikte, Novoka vet inte riktigt hur han ska besvara den frågan. «Du förstår när du blir äldre, min son» försöker han. Det var det bästa han kunde komma på, han anser att valparna är något för små för att få veta ännu, för unga för att kunna hantera den informationen. Novoka är lite för överbeskyddande, det är allt, han vill inte att de också ska få en eventuell tunga utsliten. Inte för att han tror illa om flocken på det viset, familjen fick ju stanna, men kanske det kunde gå så illa att en blick blir till något fysiskt om de har otur. Han ville inte riskera det, speciellt inte ifall det var så att valparna var ensamma i den situationen, han skulle alltid vara där. Vara där och beskydda dem.
   När sonen förklarar sin kärlek sprids ett brett leende i faderns ansikte, det fullkomligt strålar om honom, «Du vet att jag älskar dig också, Pumpan min» det tidigare glada uttrycket byts ut mot ett oroligt när Tomkin plötsligt börjar klia sig, «Lille vännen» börjar han, «Vi måste kunna lösa det där på något sätt» Novoka går fram till sonen för att sänka sitt huvud till samma höjd som hans. Särar på käftarna och slickar efter valpen.

Fadern log tillbaka mot henne och hon reflekterade inte mycket över hur Tomkin började krafsa i fjäderkragen han ärvt av fäderna, det var en vanlig syn. Hon riktade istället uppmärksamheten emot systern som såg ut att försöka flyga upp på en sten, som vem som helst kunde se var för stor.
 Qiia flinade lätt innan hon nöp åt sig en del av systerns fjäder svans och försökte dra ner henne på marken igen. Kanske en hårdhänt lek, men med tanke på flocken de skulle växa upp i var det inget som skulle anses elakt, det var en del av livet och de skulle tränas snart nog ändå.
 Hon morrade lekfullt, även om hon själv inte kunde höra det, och försökte undvika eventuella mot attacker ifrån systern.

[HAHA måste berätta. En gång åkte jag och min morbror på en 13 timmar lång tågresa och jag lyssnade på musik igenom min MP3-spelare. Plötsligt frågade jag "varför stavas ett O-N-E på engelska även om det inte låter som det stavas så?" och han ba "du förstår när du blir äldre". Jag tvivlar ibland på att jag vet det äkta svaret, även om jag vet att det har med språkrötter att göra, för att jag blev mentalt ärrad av det där "du förstår när du blir äldre" och jag ba tänk om jag aldrig blir äldre.]

En fjäder singlade ner mot marken. Tomkin skulle för det första förstå något när han blev äldre och för det andra hålla sig till familjens närvaro. För det tredje borde han inte klia sig, de måste göra något åt det. Nå ja. Det var i alla fall inte smittsamt. Med det sagt så slutade det klia efter ett tag, men igen började det på andra sidan. Perfekt för att han skulle kunna klia med andra baktassen. Novokas slick på huvudet fick Tomkin att le dumt. Han hade en tendens att se lite lustig ut med vissa konstiga ansiktsuttryck. Novoka verkade mest tycka att det var gulligt, från vad Tomi förstått. 
  "Hur långt tid ska det gå innan vi blir 'äldre'?" frågade Tomkin plötsligt när han slutat klia sig. 
  Det skulle nog inte klia på ett tag nu. Toppen!

[Okej, kunde inte låta bli att garva åt det xD Blev lite chockad över den tretton timmar långa tågresan though, blev nyfiken på vart ni var påväg, hahah]

Novoka slutade slicka sonens huvud när han tog till orden och såg på den lille, «Hur långt tid ska det gå innan vi blir 'äldre'?» den meningen fick hannen att skratta, inte för att göra narr utav valpen på något vis men för att kommentaren var så hjärtvärmande - vilket även var tydligt i hans skratt. «Ja du, Pumpan» han skakade på huvudet, gjorde en inandning, «Nu är ni fem år, ellerhur? Äldre.. det skulle kunna vara kring fjorton, säg femton år. Det är långt kvar, tre gånger de fem åren som du levt redan» försökte Novoka förklara, han ansåg att valparna skulle vara gamla nog vid ungefär fjorton års ålder för att själva inse varför de inte fick gå ut ensamma. «Men tänk inte så mycket på det» fadern gick ut ur öppningen och såg bak emot sin son, «Seså. Kom, spring ut och lek med de andra» försökte han övertyga sonen. Novoka gick ut ur grottan, mötte den starka solens ljus och den vackra blå himlen. Han älskade Blodbergen och den röda stenen som fanns där. Såg ut över landskapet, det var så vackert, han önskade att han kunde flyga. Förhoppningsvis skulle Tapeesa kunna flyga, även om det var högst osannolikt, då skulle hon flygit för länge sedan men valpen har en vilja som inte slutar att överraska fadern, han beundrar den drivkraften inom henne. Ja, han beundrar de alla såklart. Se bara på Tilaqiia, den döva lilla stackaren, han är så stolt över att hon klarar sig såpass bra och att hon håller koll på dem hela tiden för att inte tappa bort dem. Och så har vi Tomkin och hans klåda, ser inte speciellt ljust ut och Novoka vet att det säkert inte finns något att göra åt saken, men han ville inte göra valpen besviken och slänga det i ansiktet på honom.
   Hannen slet blicken från det fina landskapet och la den vaksamt över valparna, gick sedan till en plats där det fanns skugga och lade sig ner.

TAPEESA
Mitt i hennes kamp om att flyga upp till stenens topp, som i och för sig inte gick så värst bra, avbryter systern henne med att dra i fjädersvansen. Varför ska hon förstöra, tänkte hon för sig själv. Tikvalpen som inte väger speciellt mycket jämfört med sina syskon, drogs ner till marken på en gång. Systern morrade lekfullt men hela situationen gjorde Tapeesa bara mer sur, surare än vad hon vanligtvis är. Hon såg bak på Tilaqiia, irritationen var tydlig i hennes ansikte, «Släpp! Nu» morrade hon fram. Det är inte långt ifrån att leken blir än mer hårdhänt.

[Ni kan typ tänka er att Novoka bara ligger och päser där borta i skuggan, så kan valparna leka lite själva, lol]

Blicken ifrån systern sade mer än alla de ord hon aldrig skulle höra någonsin kunnat säga. Men Tilaqiia flinade brett ändå och hängde kvar, hon hade ännu inte bett henne att släppa, och ville hon vara extra jobbig kunde hon bara se bort, och därmed yrka på att hon inte visste att systern inte ville leka. 
 När Tapeesa tydligt pratade missade hon orden, inte för att hon valde det, utan plötsligt kände hon, någonting. Hon visste inte vad det var och känslan var lika främmande för henne som om hon plötsligt lärt sig höra. Det var som om hon kunde känna vad Tapeesa ville ha sagt, även om orden inte hördes, och även om hon inte såg dem. Förvirrat lossade hon käkarna och stirrade bara storögt på systern, med förvåning och förvirring tydlig i hennes blick. Vad var det?

[Kort men ville få med det bara c'': Om det är otydligt så upptcäker Qiia telepatin~]