Solen stod högt på himlen, letade sig ner mellan trädkronorna i Byoomiskogen. Värmen påtaglig i gläntan kring sjön där vars den svartvita honan befann sig. Det var olidligt, ren tortyr. Kanske en smärre överdrift, men hon hade aldrig riktigt trivts i starkt solsken. Ett arv från sin fader, om än hon inte påverkades ens i närheten av lika mycket som honom. En kunde tycka att det stäppvargsblod som flöt i hennes ådror snarare skulle göra att hon trivdes i värmen, men nej. Det faktum att hennes fäll var mestadels svart gjorde ju inte saken bättre precis. Hon låg på ett stenblock som sträckte sig en bit ut över vattnet, med den rosa framtassen hängandes så att den vidrörde vattenytan. Den andra placerad under hennes haka. Blicken fäst vid spegelbilden som svajade framför henne. 
Trots att hon till det yttre kunde tyckas samlad så svepte fortfarande otaliga tankar igenom hennes hjärna. Skulden och oron över vad hon orsakat sin flocksyster, hur hon svikit sin flock och familj, var väldigt påtaglig. Skador som troligtvis aldrig skulle läka helt, som hon behövde bära på sitt samvete. Hur skulle hon möjligen kunna gottgöra henne för det?
Med en suck så drog hon upp tassen och rullade över på rygg. De tankarna hade hon redan tänkt tusentals gånger, och aldrig kom hon fram till något vettigt svar. Närhelst hon var ensam numera så kom de krypandes. En distraktion skulle sitta fint just nu, lite sällskap rent utav.

| Hahaha, kunde inte låta bli med titeln x'D Paxat till Wuffe |

Värmen här i Byoomi var annorlunda jämfört med den han utstått på Stäppen året innan. Här var den kvav och fuktig och tycktes få pälsen att krusa sig underligt. Den var tungandad och verkade bara tjockna i halsen när man drog djupa andetag. Inga svalkande brisar, bara heta, varma vindar likt andedräkten från en eldblåsande bjässe. Det enda som tycktes befria honom var sjöns ljumma vatten.
     Wulfric hade just vadat ner en bit i sjön och släckt sin obarmhärtiga törst. Vattendroppar glittrade runt hans haka när han såg upp igen. Längre bort, bara några tiotals meter från honom, låg ena flocksystern. Hon verkade bekymrad, nästan lite plågad. Unghannen hade inte talat med henne speciellt mycket, men visste väl att hon var Sleazoids dotter; det kunde man också se på henne med sin svarta fäll och vita ränder. Men det som var alldeles säreget för henne var hennes vackra, rosa lugg. De isblå ögonen såg omkring sig; ingen annan var inom höravstånd, och i andra omständigheter hade han nog inte vågat tilltala henne, rädd att bli avvisad och till åtlöje inför resten av flocken. Tanken på det fick det att bubbla nervöst i magen. 
     ”Värmen, ha?” Det var mer ett konstaterande än en fråga. Han tog några långa, vadande steg närmare Himalaya. Blicken flackade lite nervöst mellan henne och den glittrande sjöytan. ”Man trodde sommaren på stäppen skulle typ härda en, men det känns inte så asså.” Ett lättsamt, kort skratt lämnade honom och han log brett och inbjudande när han såg på henne kort. Han vågade inte se på henne för länge, tänk om hon skulle tycka att han stirrade?

Då hon hörde flockbroderns röst en bit ifrån henne så vändes den turkosa blicken mot hans upp och ner vända skepnad där han stod i vattnet. Ärligt talat så hade hon inte reflekterat över hans närvaro, vilket kunde tyckas konstigt då sinnen hade en tendens att invadera hennes hjärna titt som tätt. Kanske hade hon varit så pass förlorad i sina egna tankar? Troligen.
''Inte direkt, nej''. Blicken vändes upp mot himlen ovanför dem, studerade de fåtal moln som sakta rörde sig över himlavalvet. ''Min familj trivs inte särskilt väl i solen''. Ett välkänt faktum för varenda flockmedlem vid det här laget. Hon vred sig så att hans kropp vändes åt rätt håll och studerade honom under några långa sekunder. ''Du med dina kalla krafter kan väl inte trivas så värst väl heller?''. Hon ville minnas att han hade is som kraft, och kanske kyla också? Någonting kallt åtminstone.
Hon kunde känna nervositeten hos hanen stråla från sinnet, hon behövde inte ens läsa av sinnet för att få reda på det. Det fick ett vagt leende att dra sig på hennes läppar. Generellt sett så gillade hon inte att gräva i andras tankar utan tillåtelse, det var betydligt mer intressant att lära känna någon så som alla andra gjorde. Hon kunde dock aldrig helt undgå att uppfatta intryck och diverse flyktiga tankar även om hon försökte stänga ute sinnet. Det var hon inte skicklig nog för.
Hon reste sig upp, kastade lätt med huvudet för att få luggen att lägga sig tillrätta vid den högra sidan av ansiktet och hoppade sedan ner i det grunda vattnet framför sig. Hon hade fortfarande inte släppt honom med blicken även om han tittade bort då och då. Det var lite roande faktiskt. Hon sänkte huvudet för att ta några klunkar vatten innan hon vadade fram till honom. Då hon passerade honom så lät hon svansen dras efter hans sida, nyfiken på att se hur han skulle reagera. Kunde tyckas helt oskyldigt, även om det egentligen var avsiktligt.
Hon stannade upp när hon nådde vattenbrynet bakom honom och vände bak blicken mot honom. Hon visste egentligen inte så värst mycket om hanen, kände honom inte personligen. Det var väl knappt så att de talat på tu man hand förut, men det var någonting med honom som verkade intressant. Precis vad kunde hon inte sätta tassen på dock.

Wulfric skrattade till kort och hjärtligt. ”Det är tack vare det jag är här med Qu,” erkände han och tänkte tillbaka på gången han träffat Sleazoid i Kawazatri. ”Visste du det? Jag träffade din farsa i Kawazatri, han var där för att han inte pallade med solen.” Det kändes som länge, länge sedan när han återupplevde minnena.
     Himalaya var graciös och elegant när hon rörde sig, och det gjorde att Wulfric kände sig ännu klumpigare och tafatt. Nervöst drog ett leende i hans läppar när han såg henne komma närmare. Trots att det var en lätt beröring, kanske bara av en olyckshändelse, så ryckte han nästan till Han vågade inte vände sig om, men såg efter henne när hon passerade. Hjärtat tycktes fladdra till.
     ”Va-vart ska du?” hastade han ur sig plötsligt. Nästan generad över sina ord såg han i marken igen. Skulle hon gå? Hade han irriterat henne? Öronen vinklades bakåt en aning när han kände sig osäker och generad. Han vände sig tillslut om efter henne. ”Störde jag?” Tonen var nästan ursäktande. Klart jag störde, hon är alldeles för bra för att vilja chilla med mig...

Att det var så Wulfric anslutit sig till flocken var hon medveten om, men hon kände inte till några vidare detaljer. ''Jo, jag hörde det''. Inte för att fadern direkt delat med sig av det, utan hon hade bara sett fragment av mötet blandat i hans tankar. 
Hanen stelnade till av hennes beröring, nästan som om hans egna kraft förfrusit honom på platsen för några långa sekunder. Nervositeten flödade om möjligt än mer, så pass att han närmast snubblade på orden. Det låg en viss oskyldighet över honom, lite fumlig och osäker, men samtidigt på något vis charmig? Ibland verkade han mycket yngre än vad han var, men vid andra tillfällen så gick det tydligt att se att han hade ett stort hjärta. Som när han umgicks med flockens valpar, det hade hon lagt märke till.
''Jag vet inte vart mina steg för mig, men hade hoppats på en följeslagare''. En alldeles tydlig inbjudan. Det var förhoppningen åtminstone. 
De flyktiga tankarna som nådde henne fick ett vagt leende att dra sig på läpparna. Visste han om att hon var en telepatiker? Det verkade inte som så. Hon lät det dock hållas, ville se hur det hela skulle arta sig utan pressen av någon som läste ens tankar. Stackaren var ju redan nog nervös.
''Varför skulle du störa? Jag hade inget särskilt för mig, annat än att vara uttråkad, så det passade bra att du dök upp''. Samtidigt som hon talade så gestikulerade hon med huvudet att han skulle följa med henne och började sakta ta några steg bort från vattnet.

Wulfric drog ett lätt andetag och det pirrade som om han just svalt ett halvt dussin fjärilar. Ett halvdant kort skratt lämnade honom. Inte förrän Himalaya tydligt gestikulerade åt honom att följa och började röra på sig förmådde han sig att röra sig igen. Med långa steg skyndade han sig jämsides med henne. Hon var mycket mindre än honom och han såg ner på henne i ögonvrån. Det var svårt att tro att hon och Zephyr var syskon – eller egentligen inte, många likheter fanns där – Himalaya var vacker. Det var aldrig något han tänkt om hennes bror däremot.
     ”Föddes du här, i Qu asså?” Wulfric visste att de tidigare varit bosatta på Numoorislätten. Kanske var det hennes födelseplats? Hennes bror var en god vän till honom, men Zephyr pratade inte speciellt mycket om det som han inte frågade om. Nog för att Wulfric frågade om allt, alltid, så fanns det även saker han inte vågade tala om. Wulfric kastade upprepande korta blickar ner på henne, fortfarande nervös över att ta full ögonkontakt med henne.

De hade inte hunnit gå många metrar innan Wulfric ställde sin fråga. En fråga som fick Laya att stanna till. Blicken vändes ner mot marken. ''Ja...''. En låg suck lämnade henne. Komplicerat, invecklat och jobbigt. Hon behövde inte ens läsa av hans uttryck för att veta att hon skulle behöva utveckla sitt svar, förklara.
''Jag och min kullsyster Havanah var Sleazoid och Hinatas första kull. Jag minns inte så mycket om den tiden annat än lycka, lek och sådant. Jag kan inte ha varit mer än några månader gammal när jag gick vilse och försvann. Som tur var hittade en äldre hona mig som tog hand om mig tills dess att jag kunde klara mig själv, men jag visste att det var någonting som fattades''. Hon slog sig ner på marken och vände blicken mot honom för en kort stund. ''Det var bara rätt nyligt som jag faktiskt hittade tillbaka till familjen och Qu, men det var inte den lyckligaste av återföreningar. Den första ur flocken jag träffade på var en bror jag inte visste att jag hade, fick veta att min mor och syster var döda av sagd bror, inom loppet av några minuter. Kaos''. Hon skakade på huvudet åt det hela. Vad hon inte skulle göra för att ändra på det förflutna, undvika att försvinna. Det skulle säkerligen ha besparat hennes familj så mycket lidande, och hon skulle inte behöva känna sig som en främling med dem. Visserligen blev det bättre, men det fanns så mycket att ta igen. 
''Jag fick höra av far och Sirocco i efterhand om allt som hänt. Hur de förtvivlat sökte efter mig, hur Anah och mor dog och far förlorade sitt ben till Devils, och sådant''. Hon ville så gärna se sin kära syster igen, få krama om sin mor, men det var omöjligt.
''Ursäkta livshistorien. Skenade iväg lite''. Trots att ett kort skratt lämnade henne så låg ändå en viss tyngd kvar i hennes röst. ''Så, vart kommer du ifrån då Wulfric?''.

Wulfric stannade med henne, och för första gången sedan han närmat sig henne vågade han se på henne riktigt. Till hans glädje verkade Himalaya mycket mer benägen att prata än hennes yngre bror, och han uppskattade innerligt hur hon öppnade upp sig. Det hon berättade om var inte tider av lycka och han kunde knappt föreställa sig den förlust hon gått igenom.
     ”Jag är glad att du är okej, och att du hittade tillbaka till din rätta plats.” Rösten var låg och han såg henne i ögonen. Om än Wulfric var en skojfrisk hane som ofta tog det mesta med en klackspark så kunde ingen neka hans genuina omtänksamhet. När ögonblicket passerade återfick han en nästan skamsen blick och skrattade till nervöst. Den isblå blicken föll ner i marken och han log snett.
     ”Ummmm,” började han tankfullt åt hennes fråga. Vart han kom ifrån hade alltid varit en rätt svår fråga att svara på. ”Jag spenderade mina tidiga år i Kawazatri med en annan familj.” En gång i tiden hade han kanske tänkt på dem som sin egen familj, men när han blev äldre hade de mer och mer stött ut honom tills han slutligen inte kunde utstå mer. ”Men jag lämnade djungeln rätt fort, trodde jag kunde överleva själv. Funkade inte så bra.” Han skrattade lätthjärtat. Många år hade spenderats på olika platser där dagarna bara handlat om att överleva. Tear, han mindes ännu hennes namn även om hennes anlete mer och mer bleknat i hans minne, hade hjälpt honom en lång tid men dum som han var lämnade han även henne. Något han kom att ångra i efterhand.
     ”Jag letade faktiskt efter en gammal polare när jag träffade på din pappa i Kawazatri.” Han tystnade tankfullt. ”På ett sätt är jag glad att jag inte hittade henne, för istället fick jag ju ett hem här hos er.” Ett blygsamt leende trädde fram och han såg kort på Himalaya. Qu var det närmaste han haft en riktig familj, och han älskade livet hos dem helhjärtat. ”Jag skulle inte byta det mot något.” Leendet breddade sig. 
     ”Den här värmen däremot! Den skulle jag ge min svans för att slippa.” Han stönade till och tungan ramlade slött ur mungipan på honom.

Hon log vagt då hon hörde hans ord. Omtänksamhet verkade också vara ett karaktärsdrag som hanen besatt. Han fortsatte att bjuda på överraskningar, vilket var positivt. Hon hade alltid tyckt att de förutsägbara vargarna var värst tråkiga att ha att göra med i jämförelse. Det behövdes lite mystik i vardagen.
''Det är jag också. Vi kommer aldrig få tillbaka tiden vi förlorade, men åtminstone fick vi en andra chans, vilket är mer än många andra''. Hon kunde inte bara se på det hela negativt, hon hade ju faktiskt hittat sin familj igen, om än lite annan än den hon förväntat sig, men hon hade kommit att älska och uppskatta sina bröder.
Då han började tala om sig själv så riktade hon sin fulla uppmärksamhet mot honom och lät honom tala till punkt. ''Det är jobbigt när familjer inte slutar upp som man tänkt sig, men kanske hittar man då någonting nytt, någonting bättre''. Leendet breddades. Det var ett tursamt sammanträffande att han hade stött på hennes far just då, eller kanske var det meningen? Hon hade svårt att tro på ödet och gudarna efter allt som hänt henne, men det gick väl aldrig att vara säker.
''Varför ge upp en sådan fin svans?''. Det låg någonting smått retsamt i hennes röst. Hon reste sig sedan upp och fortsatte att gå. Hon fann sig själv uppskatta hans sällskap, och skulle inte ha något emot att lära känna honom bättre.

Det Himalaya sade var allt sant. De hade fått en andra chans, och det var han evigt tacksam för.
     ”Hehe…” Skrattet var kort och nervöst. ”Aa men din då,” började han något tveksamt, ”din ser ut som en tvättbjörnssvans ju.” Det fanns en tydlig skämtande underton. Wulfric såg efter henne när hon började gå igen, men kom ikapp henne bara efter några steg.
     ”Vart ska vi?” Wulfric brydde sig egentligen inte så mycket, bara hennes sällskap var anledning för honom att följa med. Himalaya var inbjudande och öppen, något som han upplevde var något som många saknade. Viljan att träffa nya vänner och släppa in andra i deras liv. Trots hennes förluster verkade hennes hjärta ännu öppet, det var nästan med en beundrande.

Hon skrattade till då hon hörde hans svar och skakade lätt på huvudet. ''Så originellt, det har jag ju aldrig hört tidigare''. Det fanns en uppenbar skämtsamhet och sarkasm i rösten då hon svarade. ''Så, om jag är en tvättbjörn, gör det dig till en skunk då?''. Hon sneglade mot honom med en retsam glimt i ögonen.
Stämningen mellan dem kändes allt mer avslappnad och ohämmad. De verkade ha ett ganska lika sinne för humor, vilket var bra. Det var så jobbigt när den ena parten inte kunde ta den andras skämt utan att behöva ta till förklaringar och ursäkter. Sådant fanns det inte tid till att lägga fokus på. 
Hon vände återigen tillbaka blicken mot honom då han ställde en fråga. Vart de skulle, ja, bra fråga. Det fanns många ställen de skulle kunna besöka. Det berodde väl helt enkelt på vad de kände för, men hon trodde sig veta ett ställe som han nog skulle kunna uppskatta. Ett ställe där vars hon brukade spendera rätt mycket tid, särskilt på sistone. ''Jag vill visa dig någonting, en plats''.
Stegen styrde sig i riktning mot vattenfallet. Hon trodde inte att särskilt många, om någon, i flocken kände till platsen. Den var rätt dold. Ett bra ställe att smita undan till när man ville vara ensam med sina tankar.
''Du och Zephyr, ni har blivit ganska goda vänner va?''. Hon var nyfiken. Hon kände inte den brodern särskilt väl ännu, han verkade vara lik deras far på det sättet, svår att komma nära inpå.

Wulfric skrattade. Nervositeten släppte lite ju mer han tillät sig skratta ohämmat.
     ”En skunk asså?” fnissade han, ”det skulle förklara varför Zeppan säger att jag luktar så illa.” Leendet var brett i hans bleka anlete.
     ”En plats?” ekade Wulfric tankfullt. Öronen visade på hans uppenbara nyfikenhet. Genast började han spekulera, men blev avbruten när Himalaya ställde ytterligare en fråga. Han kände sig smickrad av hennes intresse. Tänk att hon faktiskt ville veta något om honom!
     ”Ja, jag och Zeppan,” han harklade sig lite när han tvekade på om smeknamnet bara lät töntigt för henne, ”Zephyr är rätt bra polare.” Wulfric log varmt. ”Vi är typ, motsatser, men det är typ,” han pausade tankfullt, letade efter rätt ord, ”balans.” Det var perfekt val. De fanns en balans i deras vänskap som gav trygghet och stöd. ”Fattaru?” Det var tydligt att Wulfric pratade med kärlek och värme om hennes bror.

Hon log roat över hans svar. De verkade ha en vänskap byggd på mycket skojfriskhet. Någonting sådant skulle hon vilja ha också, hitta någon som förstod en utan vidare svårighet, och som fanns där att prata och skoja med när som helst. ''Det måste vara något fel på min brors nos då, för jag håller inte med''. Ett vagt flin drog sig på hennes läppar även om stämman var ganska så neutral till tonen.
Hon vände blicken mot honom då hon hörde hans fråga och nickade. ''Ja, du ska få se''. En viss ton av upprymdhet färgade hennes röst då hon talade, ville se vad han skulle tycka om platsen. Hon hade inte visat den för någon annan, tvivlade på att någon i flocken ens kände till den. Förutom Bay och Caspian, de var trots allt uppvuxna i och omkring sjön.
Han fortsatte att tala, svarade på hennes fråga. Även om hans förklaring till viss del inte verkade gå ihop så var det å andra sidan ganska så tydligt. Märkligt. ''Jag tror det. Jag har aldrig direkt haft någon sådan relation till någon så kan väl inte säga att jag vet hur det är, men kan föreställa mig''.
Stegen fortsatte att styras i riktning mot vattenfallet, och det dröjde inte allt för länge innan de kunde skymta det mellan träden. Hon ökade steglängden något och närmast skuttade fram likt en exalterad valp och stannade inte upp innan hon nådde fram till de stenar som klädde den nedre delen av vattenfallet. ''Kom!''. Utan att vänta ytterligare så tog hon ett språng upp på den första stenen. Den var våt, något hal under hennes trampdynor. ''Akta dig, det kan vara halkigt''. Vattenstänk bröt sig ut ur fallet och skvätte i hennes ansikte, vilket kändes väldigt uppfriskande.
Hon vände bak huvudet för att försäkra sig om att Wulfric följde med innan hon visade honom vägen uppåt. Efter de första något ojämna stenarna så planade det ut sig till vad som kunde liknas vid en stig, nästan ämnat för att vandra på. Det tog dem in bakom vattenfallet. Klippväggen kylig mot hennes vänstra sida då hon tog sig fram, vattnet alldeles nära intill hennes högra. Hon sträckte ut en tass och drog den genom vattnet, studerade förtjust hur det böjde sig runt hindret. Endast några meter in så öppnade klippan upp sig i en grotta, större än vad man kanske skulle kunna tro vid en första anblick.
Hon tog sig in i grottan och vände sig sedan tillbaka mot öppningen för att vänta på Wulfric. Hon hoppades att han skulle tycka om platsen.

| Tänker att det ser ut lite så här inifrån grottan: Länk
Och MP's Byoomi-bild för utsidan |

Det hettade om kinderna när han rodnande och som svar log han blygt. Hon tycker inte jag luktar äckligt! Kanske var det bara av artighet, men Wulfric var alldeles för lyrisk för att tänka på det så. Himalaya var alltid så vältalig och när hon svarade så kände han sig nästan lite dum över hur han uttryckte sig.
     När hennes steg blev längre och takten ökade var Wulfric inte sen på att följa efter. Tungan hängde glatt ur hans mun när han skuttade efter henne. I ett ögonblick av tvekan från hennes varning stannade han upp vid stenen – att vara försiktig var inte något han var känd för, snarare att vara klumpig. Med ett försiktigt språng tog han sig upp på första stenen, och med hjälp av hennes vägledning gick det hela förvånansvärt bra. Vattenfallets forsande dränkte ute alla andra ljud.
Den lilla stigen de nådde hade Wulfric aldrig lagt märke till förut, och nyfiket följde han den och Himalaya längs klippväggen. Vattnet föll alldeles intill honom och gjorde hans päls fuktig. Det var svalt här, svalare än vad han förväntat sig. Hans vinterögon vidgades hänfört när en grotta urholkad bakom vattenfallet öppnade sig. Wulfric kunde inte undgå det förtjusande gnyendet som lämnade honom.
     ”Laya!” Han lät nästan lite anklagande, men hans anlete sprudlade av iver och glädje. ”Det här är ju helt typ, typ…. fantastiskt!” Det kändes hemligt och privat, som om han var i sin egna lilla värld med Himalaya i säkert förvar från omvärlden. Han snurrade runt på platsen, betraktade grottans skrovliga väggar och tak med en barnslig glädje i ögonen.
     ”Hur hittade du det här?” Rösten var bara en darrig, uppspelt utandning.

Hans reaktion fick ett leende att spricka upp över hennes ansikte. Han verkade så uppspelt, rent utav fascinerad av blotta synen av platsen. Vilket inte var särskilt förvånande, det hade nog hon varit första gången hon sett platsen också. Hon skrattade till då hon såg honom snurra runt för att kunna ta in allting på samma gång.
''Bay'' konstaterade hon. ''Jag frågade henne om hon visste av något avskiljt ställe inte särskilt långt bort som jag skulle kunna besöka för att få komma bort från alla sinnen och intryck. Vara för mig själv helt enkelt. Och hon visade mig den här platsen''. Hon lät den turkosa blicken glida över stenväggarna och taket innan den åter fästes vid Wulfric. ''Jag tyckte den var perfekt, men det är alltid roligare att dela en hemlig plats med någon''.
Vad de sista orden nu syftade på gick väl att spekulera om, men hon tänkte inte över det särskilt mycket. Hon var glad att hon visat honom platsen. Han uppskattade den helt klart.
''Har du pratat med dem? Bay och Caspian menar jag. De är väldigt trevliga'' frågade hon och slog sig sedan ner på det svala, något ojämna, stengolvet.

Hans klingande skratt ekade högt i grottan. Vattendropparna som täckte väggarna glittrade likt diamanter. Wulfric var lyrisk enda in i hjärtat, och man kunde se den barnsliga förtjusningen i hans anlete när han såg tillbaka på Himalaya.
     ”Tack,” svarade han samlat. Leendet han haft byttes ut mot ett smalt, nästan lite blygsamt, flin innan han såg bort. Det kittlade ivrigt i hans bröst och han snörpte på munnen för att hålla sig från att le brett.
     ”Bay och Caspian, åh, ja,” svarade han hastigt. Serpiersyskonen som bott här när Qu först slagit sig ner. ”Inte sådär, typ, jättemycket men lite.” Wulfric såg på henne med ett litet leende. ”Frågat dom lite om området sådär,” mumlade han tankfullt. Han mindes när de först introducerats till flocken och hur chockad han varit över deras utseende.
     ”Jag hade aldrig sett en serpier innan jag träffade dom.” Med mjuka rörelser satte sig han ner och såg på vattnet som föll framför dem. ”Jag har träffat vargar som har vingar, horn, extra ben, svansar och ögon, men asså, aldrig någon som såg ut som dom.” Ett kort skratt lämnade honom. ”Öronlösa, kortbenta och deras svans!” Han log brett när han såg tillbaka på Himalaya. ”Som förvuxna uttrar, nästan, lite, kanske…” Återigen skrattade han.