Patrullen var ute på ett högst rutinmässigt uppdrag - de skulle till Islagunen för att samla in information om Numoori. Det var inget komplicerat, ändå fann Nadie sig vara på helspänn. Det hade inte varit något speciellt den dagen heller, men ändå hade det skett. Hon visste att de andra i patrullen märkte av hennes nervositet, och hon ville inte oroa dem. Därför, när hon upptäckte att ett sinne närmade sig patrullen, meddelade hon de andra och skyndade sedan i förväg för att undersöka. Aldrig igen ville hon släppa en främling nära sina Antagna i gruppen.
    Det tog inte lång tid innan Nadie fick syn på främlingen. Han stod med nosen ner i ett hål, kanske undersökte något, men Nadie fick en dålig känsla i magen. Ånej.
     "Gå undan från det där!" ropade hon, fortfarande på långt avstånd, och ökade takten. Det tog bara några sekunder innan hon nådde honom, men hon kände vibrationerna i marken. Han var stor, och hon brydde sig inte om att sakta in när hon flygande tacklade bort honom från hålet. De flög en liten bit, men tog hårt mark, han delvis under henne. Ögonblicket efter exploderade gejsern bakom dem, och hett vatten pepprade Nadies rygg. Bara som hastigast gled Nadies sinne över hans. Levande. Sedan knep hon ihop ögonen för att inte bränna bort sin syn.

Ropet ekade först, men det dröjde ett ögonblick innan Haqim faktiskt registrerade vad som sagts. Han drog fort nosen ur hålet som han undersökt, i tid för att sekunden senare bli omkulltacklad till marken. De flög en bit, nästan rullade, och hon landade över honom. Haqim stötte ut ett förvånat 'uff' när han kolliderade mot den hårda jorden. Men han hann inte skälla ut henne för att ha tacklat omkull honom - gejsern exploderade rakt framför Haqimsa ögon. Han knep instinktivt ihop ögon när hett vatten sprätte över dem, mestadels över honan, men Haqim fick några svidande träffar själv på knän och tassar. Det brusande ljudet dundrade högt och Haqim förstod inte vad det var som pågick. Var det Gudarnas vrede? Aurinko? 
Haqim hann nästan bli rädd. Bruset upphörde efter någon sekund bara och inget mer hett vatten spillde över dem. Han tordes nu öppna ögonen och han såg förvånat mot hålet. Bara någon sekund till, och han hade blivit bortbränd av det heta vattnet. Slungad upp i luften av all kraft.
Blicken gled mot henne. Hade hon just... räddat honom? 
Haqim visste inte vad han skulle känna. Delvis kände han sig dum, som inte begrep vad det hålet var för något. Han begrep fortfarande inte, så det förekom honom som mest intelligent att fråga.
"Vid Gudarna. Vad var det där?"

Utbrottet var över och Nadie kunde öppna ögonen igen. Hennes blick fann omedelbart hans ansikte. Han såg förvirrat mot gejsern, och gled sedan med blicken mot henne. Hon hejdade en förlägen impuls, och blev väldigt medveten om att hon fortfarande låg över honom. Med viss möda krånglade hon sig loss, så hon istället satt bredvid honom.
     "Det där", svarade hon, något andfådd, "är en gejser. Det finns massor av dem här i Eriinari. Tro mig, man gör misstaget av att stå för nära en gång, men aldrig igen." Det sved över ryggen, men Nadie brydde sig inte särskilt mycket om det. Hon var mer intresserad av hanen, som såg på henne med tilldragande ögon under en trasslig man. Att håret var så i oordning var nog mest hennes fel, men hon fann det charmigt.
     "Eh, Nadie, förresten. Trevligt att råkas."

En gejser. Haqim hade varken hört eller sett något om den förut. Med en fnysning reste han sig efter att ha krånglat sig loss från henne. "Tack. Märkligt land," mumlade han. Trots allt hade hon räddat honom.
"Jag heter Haqim. Trevligt."
Svansen gungade lätt bakom, och han log. De drog sig naturligtvis undan gejsern, men samtalet pågick en stund tills de båda gick separata vägar.

[Avslutat]